Äntligen har jag införskaffat den finskestniska författaren Sofi Oksanens fyra första böcker. Jag läser dem i kronologisk ordning och har kommit halvvägs genom debutromanen Stalins Kossor. I försättsbladet beskrivs romanen som ”starkt feministisk”, vilket fick mig att bli något snopen, var alla hyllningarna ett resultat av ”rätt” politisk tillhörighet?
Jag kunde till min stora glädje konstatera att antingen är den finska uppfattningen om vad ”feministiskt” är annorlunda än den svenska, eller så handlar det om en generalisering där allt blir feministiskt som handlar om kvinnor. Om det är feministiskt att huvudsakligen beskriva kvinnor och deras liv så är väl boken feministisk. Om det är feministiskt att beskriva ätstörningar, samma sak. Om det är feministiskt att boken hittills knappt innehållit en sympatisk mansfigur, så är det väl återigen feministiskt. Många klassiska verk av manliga författare innehåller knappt några kvinnliga figurer att hänga i julgranen, men jag ser inte det heller som ett problem. Män beskriver sin verklighet, kvinnor sin, vissa är skickliga på att beskriva alla möjliga perspektiv. Det ena utesluter inte det andra. Och, som sagt, jag har bara kommit halvvägs.
Sofi Oksanen. Foto: Toni Härkönen
Jag tycker att boken är fullständigt lysande. Jag har själv lidit av ätstörningar och kan identifiera mig i en hel del av det som Oksanen skriver. Författaren har också, som jag, på ett sätt två hemländer och hon beskriver kulturskillnaderna och känslan av kluvenhet på ett briljant sätt. Skillnaden mellan Finland och Estland innebär bland mycket annat en skillnad mellan levnadsstandard och frihet, samt en skillnad i mentalitet. Fördomar på var sin sida av gränsen behandlas också på ett mycket illustrativt sätt och kontrollsamhällets fasor som genomsyrar hela varandet målas upp mycket levande. Historian pendlar mellan olika tider och olika personer i de två länderna, den handlar om olika kvinnoöden och om hur det är att lämna sitt hemland för att komma till Finland som en invandrad estniska.
Jag skulle dock gärna se åtminstone en sympatisk mansfigur i romanen. Bilden av mannen som dålig och ond blir vi ju matade närmast dagligen med i diverse media och den ”berättelsen” anser jag vara direkt skadlig för vårt samhälle. Boken har självklart ingen koppling till mitt kontext i denna stund och jag menar inte att just den borde ha sett annorlunda ut. Det blir bara för mig, personligen, här och nu, påfrestande att få ännu mera påfyllning till nämnda berättelse. Det är väl det som kan läsas in i den feministiska kontexten.
Jag har heller inga problem med att alla karaktärer i en bra story är kvinnor men som du nämner i sista stycket så är det just detta som är ett av huvudproblemen med dagens feminism: ”Mannen” får genomgående och utan nyanser symbolisera ondskan.
Ja, precis och det är påfrestande att matas med den bilden hela tiden.
Boken är helt lysande, men som du skriver så är den inte feministisk i den bemärkelse som man säger i Sverige.
Också Oksanens succéroman ”Utrensning” återkommer till en liknande tematik, dvs. hon skildrar kvinnors öden i Estland ur ett perspektiv som inte är särkilt vanligt. Av någon anledning har det blivit så att det i första hand verkar vara estniska och lettiska kvinnor som skildrat umbärandena under terrorregimerna. Det är absolut inget fel med den saken, utan snarare intressant. Jag hoppas att det här skulle få svenska kvinnor att ta till sig vilka ohyggligheter kommunismen ställt till med och ta totalt avstånd från politiska grupperingar med denna ideologi.
Ja, absolut! Den är en helt fantastisk skildring på det sättet.
Hennes böcker står på läslistan, har bara inte hunnit dit ännu. Kanske i höst.
Rekommenderas varmt!