Nämnda tidningsdel har fått vila i frid för mig en tid, men idag sneglade jag igenom den. Det fanns en hel del som skulle ha platsat på bloggen, men särskilt denna lilla artikel av en av mina favoriter, Malin Ullgren, pockar på uppmärksamhet:
”Vetenskap och konst” är devisen för min gamla Alma Mater, KTH och för mig var det en nyhet att företeelser eller objekt inte skulle ha kunnat ses som både konst och vetenskap (minns till exempel den poetiska bakterien och robotsvanen), men självfallet har nu vetenskapernas vetenskap, genusvetenskapen, åter förklarat hur saker och ting ligger till.
En feministisk abortmetod för hemmabruk för att kunna känna lättnaden ifred? Det är alltså ett exempel på konst och vetenskap? Abort är självklart förknippat med många moraliska och etiska spörsmål, men frågan handlar i grunden om huruvida man anser abort vara rätt eller fel och vem som ska kunna besluta om en abort. När väl dessa frågeställningar är avbetade återstår frågan om praktiken och metoden. En smidig hemma-abort för att undvika andras reaktioner? Jag antar att modern konst ser ut så här. Sundbom har utformat en apparat i form av en Bliw-tvålflaska med någon slags årsringar i. Hur apparaten är tänkt att fungera framgår inte. Design utan funktion men med en antagen nytta av att ge användaren möjlighet att bejaka befrielsekänslan i aborten. Examensarbetet består av en undersökning av den samtida, svenska synen på abort. (SCB håller med andra ord också på med konst).
Cristine Sundboms Abort´n go. Foto från Konstfack
Jag ska erkänna att jag inte läst hela uppsatsen. Jag kanske gör det om behovet uppstår. Vari vetenskapen och konsten ligger är något av en gåta för mig. Mera politisk konst efterlystes på en annan sida i samma tidning och det här uppfyller åtminstone det kravet.
Vi får också veta att temanumret av Tidskrift för Genusvetenskap problematiserar mötet mellan konsten och vetenskapen. Varför problematiserar ingen genusvetenskapen vill jag veta.
Här kan du läsa om och hämta uppsatsen om Abort´n Go
Även denna lilla blänkare:
Du skall inga andra konstnärliga värden hava än de könspolitiska!
Hur gör man när man framför en konsert enligt patriarkal logik ?
Hur gör man om man framför en konsert enligt feministisk logik ?
Drar man låtarna ur en hatt och blir det bättre då ??
Vad gäller diskussionen om aborter tycker jag följande.Jag är för aborter eftersom jag inte tror att man blir en bra förälder om man inte vill ha barnet men jag tycker inte att man skall ta lätt på aborterna.
Ja, det kan man undra. DN Kultur har säkert en certifieringsmetod för att avgöra om en konsert är patriarkal eller inte. I AV:s kommentar kan vissa (mycket förvirrade) punkter avläsas.
Abortfrågan är inte lätt, men jag undrar mest vad en sådan här projekt har med formgivning, konst och teknik att göra. Den är mest av allt en politisk pamflett.
Här har de använt ordet patriarkal i betydelsen kommersiell. Vilket inte alls är det ordets betydelse, men en del feminister använder ordet patriarkat som en slaskterm där de inkluderar lite vad som helst som de tycker är fel med samhället.
Jag har också gjort den reflektionen. Patriarkalt används om allt som är dåligt.
Jag gör samma reflektion, det skall inte alls ses som en genuspolitisk analys (den är ju redan avklarad), ”patriarkatet” har numera blivit ett allmänt skällsord (jmfr t.ex. ”invandrarna”, ”bögarna”, ”storfinansen” etc).
Från DNs ”recension”.
”Trots motargumenten – och min 18-åriga bänkgrannes farhågor – är Beyoncé så feministisk som man kan vara som världens kanske största kvinnliga artist. När såg man senast två barnvagnar på scen? Hur ofta backas världsstjärnor av helkvinnliga band? (Av 21 musiker och dansare på scen är endast två män). Hur många har låtar som “Independent woman”, “If I were a boy” och “Run the world (Girls)” på cv:t? Ger bort hela filmgager till missbrukande olyckssystrar eller är ambassadörer för kvinnoorganisationer?”
Så att förknippa kvinnor med barnvagnar är feministiskt? OK, knappast signaler på att man tänker dela den maktsfären med männen. Eller ska vi se det särarts-feministiskt?
Endast (nästan) kvinnor på scen är feministiskt? Tack, då vet vi att det där snacket om 50/50 bara är ett delmål. Det där ”minst hälften kvinnor” ska nog vara ”helst bara kvinnor”. En mer humanistisk tanke hade givetvis varit att bry sig mera om musikern och dansarens kvalité än kön, således kan det både vara enkönat eller blandning utan att något är bättre än annat.
If I were a boy står för feminism? Ok, den handlar om att om hon var en kille skulle hon kunna dejta vem som helst. Dvs hon skulle vara en man alla kvinnor åtrår. Och så handlar resten av låten om hur en sådan man tar hennes kärlek för självklar och att han ska lyssna mer på henne (läs få tillbaka den sexuella makten) och att hon inte tänker förlåta och vara kvar om han kommer tillbaka. Apex falacy. Se bara åtråvärda män och tror att alla män har det som dem. Så det är feminism? Check!
If I were a boy I’ll put my selfesteem on the line, just to be turned down, raise and try again.
Undrar om de själva fattar varför bilden av feminister är negativ? ”Taskigt bara att folk kallar henne för feminist, fortsätter min granne som om det var det absolut värsta som kunde hända.” Nej, hon förstår nog inte.
Tack för den lysande och avslöjande sammanställningen! (Jag reagerade som du när jag läste recensionen, men orkade inte gå in på den.) Det är sant så: feminister vill ofta låta påskina att feminismen är för jämställdhet, inte för 50/50-fördelning (och framför allt inte för > 51 % kvinnor-fördelning), också till för männen och en rörelse som står för rättvisa för alla. Sedan spricker allt i resonemang som dessa. Mycket märklig är också barnvagnskopplingen, den måste vara särartsfeministisk, som du skriver, för att passa i den feministiska bilden.
Jag hade även samma reaktion på kommentaren ”Taskigt bara att folk kallar henne för feminist”. Motståndet och kritiken mot feminismen är något som många feminister ser lite yrvaket/alternativt reagerar mycket aggressivt på (med att stämpla det som (kvinno)hat och vilja förbjuda det). Jag tror att sakta börjar sjunka in att det är en realitet som feminismen måste börja handskas med på ett vettigt sätt. Härskartekniker och mobbning kommer inte att bita i längden.
Instämmer i din sågning av DNs analys. Tillägger att även om hon inte är feminist i intellektuell/akademisk betydelse (?), har hon vad jag uppfattar som ett feministiskt perspektiv; hennes sånger ser saker och ting ur bejakande kvinnoperspektiv, inte ur mansperspektiv. Det får man väl leva med, det är rätt så naturligt att det blir så när man som artist i stor utsträckning uttrycker sitt eget perspektiv. Det är när någon bygger upp teorier om hur samhället skall vara och tycker att det då räcker att beakta det egna könets perspektiv som det blir ”riktig” feminism (respektive manschauvinism) och fel. Att hon baserat på ensidigt kvinnoperspektiv betraktas som feminist säger onekligen en hel del om vad feminismen står för.
Malin Ullgrens artikel tycker jag är ett bra exempel på den mumbo-jumbo som existerar inom kulturjournalistiken. Målgruppen för artikeln verkar mycket snävt tilltagen, för mig står där ingenting som är värt att reflektera över mer än möjligen passusen att det blivit minskat utrymme för olönsamma projekt. Jaha, mer skatteindrivning vore önskvärd så att alla inom detta kotteri kan säkerställa en utkomst.
Mindre utrymme för olönsamma projekt kan man kanske diskutera när man ser hur satsningen på ”androstolen” gick till.
Man identifierar ett problem. Den för gynekologiska undersökningar använda stolen orsakar obehag för de undersökta.
Man löser problemet. Begåvade industridesigners får (gissningsvis) hundratals tusen kronor för att designa en stol för genital undersökning av män så att även män tvingas till detta obehag.
Nu får någon berätta för mig hur den skapade designen tillfört något som är berättigat till utmärkelse. Sedan kan jag berätta varför dessa båda designers inte bör använda referenser till projektet i sitt cv när de söker jobb.
Misogony? Ja, kan tänkas. Misandri? Helt uppenbart!
Androstolen är också ett exempel på den här slags märkliga, människofientliga baklängesresonemang i den könspolitiska industridesignens(?) tjänst. Självklart måste sådana här projekt stödjas med ännu mera skattepengar. Allt annat vore kvinnohat. (Obs! Sarkasm.)
Härligt att du är tillbaka! Din spaning är efterlängtad.
Tack! och Tack för all omtanke! Jag brukar alltid resa mig förr eller senare… :)
Hörde talas om n lysande veteskapsman och hör och häpna konstnär…vad var det hen hette….Svel.., nä nu kommer jag ihåg, Da vinci.
Ibland undrar man vad kulturskribenterna tänker med. Konst och vetenskap har ju som Susanna antydde med KTH exemplet varit sammanknippade sedan urminnestider, fram tills nu när kravet på specialisering ha ökat. Men det är klart, det var ju inte genusovetenskap inblandat.
Det är först nu, i och med genusvetenskapens intåg, som vi skådar ljuset! Glöm alla antika gubbar och andra typer med fel kön, de har inte åstadkommit något av värde för mänskligheten.
Malin Ullgren har väl en bakgrund i den feministiska tidskriften Bang. Hon är alltsa allvarligt miljöskadad och det lägger ett raster över allt hon skriver. Själv avhaller jag mig helt att läsa nagot av henne.
Lite off-topic men alla som läst mina kommentarer känner säkert till att jag flera gånger påpekat att Sverige är ett unikum när det gäller radikalfeminism och att våra grannländer ofta bara skrattar åt oss. Eftersom jag ofta är i Norge känner jag väl till norrmännens syn på den svenska statsfeminismen och nu bekräftar en dansk antropolog att danskar delar den synen.
Den här artikeln skapar av förståeliga skäl en shitstorm bland svenska twittrare just nu:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kare-svenskere
Hahaa…det kan jag tänka mig. trots mitt skiftade fokus var det där något som jag måste blogga om och har nu gjort det. :)