Här skriver Ivar Arpi om Femens aktion i moskén på Södermalm, som jag bloggade om här.
”Det finns många som tjänar på att ”vita” inte vågar kritisera islam, särskilt de mest patriarkala och extrema elementen. Ett rädslans klimat finns redan, med många konstverk som dragits in, vilket jag skrivit om tidigare i Magasinet Neo. Många konstnärer har antingen hotats, eller i rädslan för hot tvingats dra tillbaka konstverk eller ställa in föreställningar och utställningar. Även om man inte gillar aktionen som Femen utförde, är reaktionerna och anklagelserna desto mer problematiska. Och tyvärr talande för att vi får ett samhälle där muslimer anses så förtryckta att kritik av förtryck som utförs av muslimer i islams namn, avfärdas som islamofobi och vitas rasism.”
Onekligen en problematik som tål att fundras på. Vad har feminismen och vänstern för svar att ge till exempel?
Även om svensk vänster inte är lika tydliga som Ilmar Reepalu i sitt entydiga stöd för pro-arabiska och islamiska krafter, är man djupt insyltad i den enögda politik som går ut på att all kritik är orättvis, missvisande och rasistisk. Sanningen är att den är det motsatta, den är berättigad. För hur många gånger har vänsterpartiet tagit avstånd från de antisemitiska slagord som skanderades i bland annat deras första majtåg för ett antal år sedan – ingen gång, hur många gånger har socialdemokratin tagit avstånd från demonstrationer där man själv deltog och som utmynnade i en hejdlös orgie i hat mot judar som hölls på Sergels Torg i Stockholm för sex år sedan – ingen gång. Istället har man spelat under täcket (som jag ser det) med muslimska krafter i Sverige, och deras något förvridna syn på alltför många saker. Det senaste löjeväckande utspelet var att när Coca Cola lanserade sin senaste drive där man tryckte upp namn på burkar och flaskor med motiveringen att man skulle dela en Cola med xxx, ansåg muslimska rådet i Sverige att namnet ”Mohammed” hade varit lämpligt att använda. Från svensk vänster kom tystnad. Den frågan är dessvärre en bisak i sammanhanget, vi får komma ihåg att samma trevliga religion anser att det är kvinnans plikt att ställa upp på sex på mannens vilkor t ex. Med andra ord är det en ordentlig återgång i kvinnors rätt man förordar.
Femens aktion måste ställas i ljuset av den kvinnosyn som präglar delar av denna religion och den officiella politik dessa krafter för. Det är med andra ord helt i sin ordning enligt mig att protestera mot den människosyn som delar av denna religion står för. Enligt svensk vänster är det däremot inte detta för återigen sluts cirkeln. Det är helt okej att anklaga personer som aldrig har gjort någonting i sitt liv för allehanda övergrepp. Under denna logik samlas både Malmös judar, vita medelålders män och alla som har mage att uttrycka en avvikande åsikt. Den fina och välvilligt inställda muslimska rörelsen däremot är bara missförstådd, förtalad och utsatt för en allomfattande konspiration.
Svensk vänster har därmed dragit ner foliehatten så långt över huvudet att den säkert överlever en orkan. När man nu unisont fördömer aktionen för att få fortsätta att vara bundis med en religion som inte vill någon väl, tar man samtidigt avstånd från en berättigad kritik från en feminism som i varje fall jag kan sympatisera med. I ena stunden är sådan hattefnattsfästen som DN kultur alltså välvilligt inställd till en form av feminism som anklagar oskyldiga för övergrepp och värderingar de inte står för eller genomför, men är samtidigt fientligt inställd till aktioner vars syfte är både legitimt och berättigat. Man använder med andra ord olika måttstockar. Och det är väl det som är pudelns kärna, man använder olika måttstockar. Vad som är fel för en, är rätt för en annan. Jag vet inte vad representanter för svensk vänster kallar det, i mitt vokabulär kallas det dock ”hyckleri”. Nog sagt.
Väl talat.
Tack.