Miley Cirus på VMA. Bild från Idolator
Jag upptäckte att någonting stort hade hänt först morgonen efter. Facebook och resten av nätet svämmade över av allehanda reaktioner kring Miley Cirus´ framträdande på Amerikanska VMA, Video Music Awards. Jag brydde mig inte mycket. Jag är måttligt intresserad av figuren Miley Cirus i allmänhet och ”nakenchocker” och ”rumpchocker” i synnerhet, vilket det verkade handla om, i allmänhet. Efter hand blev jag dock nyfiken på den massiva upprördheten och tittade på ett klipp från hennes nummer. Min första reaktion var: jaha? Vad finns här som inte Madonna, Lady Gaga, Britney, Christina Aguilera, Rihanna eller mängder av andra redan gjort vid oräkneliga tillfällen sedan Madonnas Like a Virgin-nummer på MTV Music Awards 1983?
Men debatten har sedan fortsatt med tilltagande styrka och det verkar finnas material för analyser i veckor framåt.
Fredrik Strage skriver i dagens DN mycket bra om den färgade sidan av saken, dvs den numera förhärskande identitetspolitiken och mer specifikt den etniska dimensionen inom densamma.
Erik på Genusdebatten har också tagit upp Cyrus´uppträdande här.
Jag kommer nog att återkomma till ämnet inom kort…
Noterar att du berömmer en artikel i DN. Det händer inte särskilt ofta :)
Jag gör det om jag tycker att det finns anledning till det. Fredrik Strage är en av ett fåtal bra skribenter som finns kvar på DN kultur.
Fredrik Strage har rätt.
Plötsligt har PK-folket fått för sig att det är rasistiskt att vita människor tar svarta kulturyttringar till sitt hjärta, nån slags kulturprotektionism. Men vad hade populärkulturen varit idag om inte vita redan i mitten av förra seklet börjat spela olika typer av negermusik, som det hette på den tiden. Blues, rock, jazz, soul, funk, disco och rap hade varit obskyra subkulturer, medan vita fått hålla tillgodo med symfoniorkestrar, militärmarscher, country och dragspelstjosan. Och synth, som Strage nämner.
De märker inte heller att de i verkligheten ger uttryck för en rasistisk inställning som går ut på att kulturer inte ska blandas. Den omhuldade identitetspolitiken kan leda till ett riktigt skrämmande samhälle om den förverkligas i praktiken.
Pingback: Så mycket att göra, så litet tid till det | Emma i skrubben