Två böcker om mannens kris

I dagens DN finns hela två artiklar på temat manlighetens kris. Den ena är Kajsa Ekis Ekmans recension av den amerikanska författarinnan Hannah Rosins bok ”Mannens undergång i kvinnans tidsålder”. Ekis Ekman är på det stora hela mycket skeptisk till författarens slutsatser om att kvinnor skulle vara på väg att ta över världen och i det här fallet får jag känslan att det inte enbart handlar om en ovilja att släppa den feministiska offerrollen. Några avsnitt ur texten:

”Rosin menar på fullaste allvar att män håller på att bli onödiga. Kvinnor är på väg att ta över världen, och män kommer varken att ha chefsposter eller ens jobb. De kommer inom en snar framtid att förpassas till hemmet, där de kommer att ta hand om barnen, alternativt ligga sysslolösa framför tv:n och dricka öl. Hennes bevis för detta? Ja, de är av typen: Island har haft en kvinnlig president, staden Alexander City i Alabama – med 15 000 invånare – har en kvinnlig borgmästare och 60 procent av dem som utbildar sig till apotekare är kvinnor.”

[…]

Visst är Rosin något på spåren. Kvinnor dominerar på många hög­re utbildningar, och många av de traditionellt mansdominerade yrkena har försvunnit från västvärlden. Hon har rätt när hon beskriver en grupp män som tycks ha tappat sin roll i livet. Men är inte detta en fråga som har med klass att göra snarare än kön? Och visst känner jag igen många av de män som Rosin beskriver, som tycks ha skaffat sig ett nytt mansideal: den bekväme lejonhannen snarare än den slipsklädde familjeförsörjaren.

”Men är det inte mer komplicerat än att säga att vi därför har inträtt i ”det nya amerikanska matriarkatet?” Till exempel beskriver Rosin ett fall med en hemmapappa och en karriärkvinna. Hemmapappan är stolt över att hans fru tjänar pengar och har själv inga sådana ambitioner. Det är bara det att när karriärkvinnan kommer hem för dagen lagar hon genast mat, byter blöjor och städar snabbt upp hemmet efter pappans och barnets härjningar. Vad drar Rosin för slutsatser av detta? Inte att kvinnor dubbel­arbetar, utan att män har blivit meningslösa. Jämlikhet kan Rosin inte ens föreställa sig. Eller att olika par skulle hitta det system som passar just dem bäst. Tydligen är det så att antingen regerar mannen eller kvinnan.”

Den andra artikeln är skriven av Kristina Lindquist, som är trött på att ”trippa kring en manlighet i kris”:

””Mannens börda”, försäkrar redaktörerna, är titeln till trots inte ännu en volym om manlighetens kris. Men visst krisas det en del bland intima plastikoperationer, krävande sexualnormer och vilsna män i det post-rurala Island. Det är mycket intressant läsning.

Och samtidigt – är det bara jag som är lite mätt på män? Efter de senaste årens bokflod (”Pittstim”, ”Dingo Dingo”, ”Den onödige mannen”, ”Men. Mannens frigörelse från mannen”, för att nämna några svenska titlar) väntas en offentlig utredning med fokus på män och jämställdhet läggas fram efter årsskiftet. Två aktuella teaterpjäser sätter ljuset på manlighetens gruvliga janusansikte hos den våldtäktsdömde polismästaren Göran Lindberg (”Operation värdegrund”, ”Fallet Kapten Klänning”) och Moderna museet ställer ut Tala Madanis satiriska maskulinitetsstudie ”Rip Image”, där mansfigurer med läckande kroppar tränger sig på i köttiga maktspel. Samtidigt tycks den nostalgiska manlighetssagan ”Mad men” nu gå mot sitt slut, liksom Karl Ove Knausgårds långa kamp med vår tids mansroll. Låt oss hoppas att det är ett tecken.

För en hegemonisk manlighet i gungning skapar visserligen sina besvär. Men det får bli ett slut på samtidens benägna trippande kring den privilegierade mannens identitetskris, likt kring en bedagad diva som vägrar gå av scenen. Kanske vore det klädsamt för honom att vänja sig vid tanken på att tiden som dramats självklara mittpunkt – förhoppningsvis – snart är över.”

Nu har jag varit i gång i över 14 timmar i sträck och orkar inte riktigt med djupare analyser. Artiklarna ska bli tillgängliga för er utan prenumeration inom 24 timmar och de kan väl vara något att sätta tänderna i eller spinna vidare på?

Jo: en åsikt orkar jag med: jag tycker att det får bli ett slut på samtidens benägna trippande kring radikalfeminismen. (Lindquist är trött på män och orkar inte ens med en utredning om män och jämställdhet. Jag kan trösta henne med att inga som helst tecken tyder på att den verkligen kommer att handla om män och jämställdhet, utan mera om hur en radikalfeministisk idé om män kan förverkligas.)