I en recension av Åsne Seierstads nya bok om Anders Behring Breivik maler den linderborgska guilt-by-association-maskinen på:
”Vänstern däremot, ser i Breivik en visserligen störd men politiskt medveten exponent för en antihumanistisk tidsanda. Han är mer än en enstaka tragisk händelse; han är ett säreget groteskt exempel på en västerländsk nykonservativ process som accelererat efter 11/9 men som påbörjades långt innan.
”Antikommunismen, islamofobin, den allmänna främlingsfientligheten, hatet mot homosexuella, antifeminismen, nationalismen, föraktet för det politiskt korrekta, det vill säga demokratiska och humanistiska värderingar – allt det där är ideologiska strömningar som växer sig allt starkare, överallt.
Det är en världs- och människosyn så etablerad, att FrP nu sitter i regeringen, samtidigt som AngelaMerkel och DavidCameron båda vinner popularitet genom att förklara mångkulturen som misslyckad.”
Angela Merkel och David Cameron får denna gången finna sig i att införlivas i klubben breivikare, där många av oss andra redan befinner sig enligt den nedsmetningsmodell Linderborg använder i sitt politiska ideologiserande. Linderborg var först med detta efter händelserna i Norge och fortsätter nu intrummandet så fort tillfälle givs.
Antifeminism? Om jag reagerar på element inom den moderna, dominerande radikalfeminismen, exempelvis manshatet och ovetenskapligheten och tycker att dessa är förkastliga, delar jag då ideologi med Breivik, Linderborg? Genusvetenskap och Kakan är pk att tycka om, hur blir dessa saker demokratiska och humanistiska? (Kakan tycker att manshat är bra, genusvetenskapen är i stora delar en antihumanistisk ideologiproduktion).
Tidigare bloggposter på samma tema här, här, här och här.
Lars Linder på DN faller in i samma kör:
”Och det är ju en berättelse om – Europa. Om det allt starkare, alltmer artikulerade motståndet mot varje sorts mångfald, mot invandrare och romer, islam och feminism. Ett hat som nu växer över hela kontinenten och delvis livnär sig just på skadade själar som Breiviks.
I ett sådant vidare perspektiv ter sig hans gärning på en gång mindre isolerad och mer hotfull, som ett illavarslande förebud om ett återfall i en gammal europeisk ryggmärgsskada. En ryckning i folkmordsnerven.
Två år efter Utøya marscherar de på gatorna i Ungern, Ryssland och Grekland. Kring datorer i källare i Holland, England, Sverige och Norge bygger de vidare på sina förvridna världsbilder och drömmer om blod som ska flyta.”
Här kopplas motstånd mot feminismen till inget mindre än folkmord. Demokratiskt så det förslår. Läs gärna om hur DN behandlar människor som vill komma in med repliker till rabulister som till exempel Henrik Arnstad hos Kimhza Bremer.
Håller med om varenda stavelse! Bra replik!
Tack! Jag har lagt till lite om Lars Linder nu och länkat till ditt inlägg om DN och Norge.
Oj, ja, Lars Linder drar iväg i samma nedförsbacke… För mig är det obegripligt att de här människorna bara fortsätter och fortsätter, utan att längre verka tänka efter… Ibland tror jag faktiskt att det handlar om ren okunskap.
Ja, så kan det kanske vara, men de får väl ändå betalt för att vara skribenter och förväntas väl i den egenskapen inneha någon slags kunskap om sådant de förknippar med folkmord?
Jag kan dela en viss oro för ökande rasism och utan tvekan har en del partier som eventuellt är rasistiska och definitivt lockar rasistiska väljare växt sig starkare i Europa på senare år.
Samtidigt har vi partier som Fremskrittspartiet som inte alls har sin grund i gammal fascism men som vill debattera invandrarfrågan i en demokratisk folkvald församling. I Sverige är motsvarande parti lite problematiskt för SD har helt klart sitt ursprung i nazistiska rörelser men det är å andra sidan inte på den grunden de bygger debatten idag. SD är utan tvekan folkvalda de också och utmanar inte på något sätt demokratin. Tvärtom vill de ju lägga fram sina förslag för de folkvalda.
Är det inte så demokrati skall fungera? Varför har kulturvänstern så extremt svårt att acceptera detta? Vill de egentligen ha elitstyre?
Svaret på den frågan är troligtvis ”ja det vill de” och det är där man ser att det inte bara är gamla rasistiska idéer från 1900-talet som lever och frodas utan i precis lika stor utsträckning gamla kommunistiskt totalitära idéer. Båda tanketraditionerna leder till helvetet, det lär vi av historien. Den mest tydliga skillnaden mellan de rasistiska och de kommunistiska tankeströmmningarna idag är att de kommunistiska har starka band till etablissemanget och makten, inte minst via feminismen. Det är rimligt att tro att de som har starkast band till makten också i längden är de som är farligast och på allvar hotar demokratin.
Jag kan inte påstå att jag går och oroar mig men jag utesluter inte möjligheten att det faktiskt skulle kunna flippa över och hända riktigt otrevliga saker på det politiska området, t.ex. om det blir en stor nedgång i världsekonomin. Det kan leda till en ökande radikalisering på båda sidor. Etablissemanget som har makten kommer i det läget ta växande högerextrimism som ursäkt för att införa nya repressiva lagar av ett slag vi sett tidigare i historien. Det kommer inte att bli trevligt om det händer, det vet vi.
Absolut måste man alltid vara uppmärksam på extrema rörelser som växer gärna i oroliga tider; Gyllene gryning är ett utmärkt exempel. I Sverige tror jag att SD:s framväxt beror mycket på ett missnöjesröstande, människor hittar inga alternativ när alla partier trängs i mitten och den rådande diskursen i den offentliga debatten enbart tillåter en åsikt (pk-ismen). Hög arbetslöshet, särskilt hos stora grupper unga, och ekonomisk nedgång är alltid anledningar att vara extra uppmärksam. Jag vänder mig mest mot att man från vänsterhåll passar på att klumpa ihop alla åsikter man inte delar med de extrema, med terrorister och nu, med folkmord. Kritik mot feminismen, eller antifeminism, slinker allt oftare med i dessa uppräkningar av misshagliga ideologier. Det här bidrar till att även svartmåla relevant kritik mot en i det svenska samhället dominerande ideologi, feminismen.
Dessutom är kritik mot feminism en politisk åsikt, att man motsätter sig vissa idéer i en ideologi. Antisemitism och rasism handlar däremot om att inte acceptera andra människor på grundval av medfödda egenskaper eller kulturella traditioner. Det är en oerhört stor skillnad.
Javisst, självklart för oss men tydligen inte alla.
”Den mest tydliga skillnaden mellan de rasistiska och de kommunistiska tankeströmmningarna idag är att de kommunistiska har starka band till etablissemanget och makten, inte minst via feminismen.”
Precis, och feminismen blev också en användbar proxy istället (eftersom ordet ”kommunism” blivit såpass utskämt (förbrukat) efter -89 och murens fall) På så sätt kunde man mao behålla i princip samma ideologi och samma tankegods oförändrat genom att bara byta namn på den.
…och därmed är det ordet också snart förbrukat.
Med samma logik delar Åsa Linderborg tankegods med Breivik eftersom båda är kritiska mot den globala kapitalismen. http://ekvalist.blogspot.se/2013/04/breivik-ar-aven-motstandare-till-den.html
Eftersom locket sitter så hårt på i dagens Sverige att trycket inte alls kan lätta är jag orolig för vad som händer när det plötsligt flyger loss. För det gör det förr eller senare. Jag vill nämligen inte ersätta dagens intolerans med morgondagens nya intolerans.
Ibland funderar jag om inte etablissemanget ändå säger ett sanningens ord när det varnar för allsköns extremrörelser – etablissemanget vet ju att man trampat på vissa centrala principer, som t.ex friheten att yttra sig (om än inte den formella yttrandefriheten) och vet att vara rädd för vad som skall komma. Räkenskapens dag, liksom…
För mig som inte har någon dragning alls till ytterligheterna känns tryckokaren Sverige allt mer kuslig, som om något låg och tickade…
Jag håller med om den känslan.
Breivik hade ihjäl cirka 90 (?) människor, det var 90 människor för mycket. Åsa Lindeborgs husgudar Lenin och Stalin hade ihjäl 25 respektive 45-60 MILJONER människor! Så vem är massmördaren här egentligen? Vem är det som i ideologins namn tycker att lite spill i form av människoliv får man väl räkna med?
Sanningen är att några av världshistoriens värsta massmördare och mördare under det ideologiska kamouflaget hittar man inom vänsterideologier, det går inte att förneka! Hur Lindeborgskor och andra nykommunister än försöker att Breivika sig hit och dit med snygga formuleringar och tomma teorier, så återkommer man alltid till samma slutsats, de stora inom hennes och hennes gelikars ideologier har varit och kommer alltid att vara synonyma med massmord i ideologins namn. Mao har jag ännu inte nämnt, men han var faktiskt den som tog massmordspriset. Innan han äntligen trillade av pinnen lyckades han med konststycket att mörda sisådär 100-120 miljoner kineser. Trots dessa odiskutabla fakta, fortsätter denna hjärntvättarkader att med en dåres envishet hänvisa till sina stora profeter och ledstjärnor. Min enda fråga är om psykologin har kommit fram till någon trovärdig diagnos för dessa vilsna själar? Men det är väl som det berömda citatet om historia som disciplin: ”Det enda man kan lära sig av historien, är att människan är oförmögen att lära sig något alls”.