Gästinlägg: Oravsky på Scenkonstbiennalen del 1 – SCUM

Med utgångspunkt av teaterevenemangen på Scenkonstbiennalen i Jönköping, funderar Vladimir Oravsky över kulturtillståndet i Sverige. Du får följa hans tankar i fem efterföljande artiklar.

Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 1

Promenerade man genom Jönköping i vecka 21, 2013 fick man syn på en myckenhet affischer som förmälde att Jönköping var värd för något som heter Scenkonstbiennalen.

Det är möjligt att jag inte var tillräckligt observant, men jag fann ingenstans en uppmaning om vart vanligt folk, alltså icke professionella kulturarbetare eller professionella kulturarbetare in spe, skulle vända sig för att inhandla en biljett till detta utdragna och mycket påkostade, mestadels med skattepengar finansierade evenemang. Jag frågade således folk som jag mötte på de ställen som förevisade föreställningarna, vad de jobbar med och var de köpte biljetterna? Naturligtvis frågade jag inte de som synligt bar antingen på sitt teaterpass eller den onödiga goodiebag som vi 1700 deltagare försågs med. Jag frågade 40, möjligen 50 personer och det visade sig att bara en av dem inte jobbade med teater och ej heller hade något teaterrelaterat yrke. Helene hette hon och var pensionär. Biljetten fick hon från sin dotter som är anställd på SMOT, Smålands Musik och Teater…

Scenkonstbiennalen var således, om jag uppfattade det hela rätt, ett slags sammankomst eller kongress, liknade den som exempelvis revisorer organiserar, med den skillnaden, att revisorernas sammankomster inte finansieras med offentliga medel.

Naturligtvis såg jag inte alla föreställningarna, ej heller besökte jag alla seminarier. Ingen av de 1700 deltagare gjorde det, återigen enligt min amatörundersökning. Enligt den, har jag faktiskt sett flera föreställningar än de flesta.

Hur valde jag då föreställningarna?

Jo, redan en månad innan scenkonstbiennalens släpp av biljetter, mailade jag till några teaterrecensenter och professionella teatermissionärer och bad om råd att hjälpa mig sammanställa en lista på ”föreställningsmåsten”. Det som förvånade mig, var att även om inte alla mailade mig namn på exakt samma föreställningar, så var ändå deras listning rätt homogen. Sånt kan göra inte minst mig rätt misstänksam eftersom sånt tolkar jag som ett slags konsensus, att det här bör man bekanta sig med och så här bör man tycka, just nu. Jag föddes i en stat där kommunismens enhetstänkande rådde, så jag kanske kan bli ursäktad för mina misstankar, antagligen helt opassande ett fritt samhälle.

Följande föreställningar såg jag:

SCUM-Manifestet,  

Njutningens Ekonomi,

5boys.com,

Rövare,

From Sammy with love,

Jag ringer mina bröder,

Den kaukasiska kritcirkeln

Kung Ubu och ungrarna,

Trash cuisine,

och jag skall nedteckna min tankar kring var och en av dem.

Den första blir           

SCUM-Manifestet/Turteatern & Counterforce Produktion/CP

”En liten handfull av SCUM kan ta över landet på ett år genom att konsekvent fucka upp systemet, selektivt förstöra egendom och döda män:” Det är en del av den text som delats ut till SCUM-Manifestets publik.

Det är en mycket bra uppmaning, men den är inte helt komplett inte minst på grund av att Jorden, efter att samtliga män blir likviderade, fortfarande blir befolkad åtminstone till 50 % och av vilka åtminstone hälften har rätt att bli förbannade på resten. Jag tycker i konsekvensens namn, att alla som under mänsklighetens historia var undertryckta, bör avkräva organiserat mord på undertryckarna: Romer bör slakta alla som någonsin förgripit sig på romer. Även andra förföljda frivilliga eller påtvungna sammanslutningar bör nedgöra sin överhet, exempelvis samerna bör göra upp med svenskarna. Indianer, dvs. Amerikas ursprungsbefolkning bör mörda alla som befolkar Amerika och inte har obefläckat indianskt blod rinnande i ådrorna. Judar bör utplåna tyskar och ryssar och polacker och tjecker och slovaker och fransmän, och palestinier bör slakta alla judar. Svarta bör utplåna vita, kineser bör utplåna japaner, demokrater och homosexuella bör utplåna kommunister och nazister, alla utvisade och utvisningshotade borde göra upp med hela den månghuvade, välbetalda utvisningsindustrin, inklusive poliser och mentalpatienter bör utplåna psykiatriker. Det är förslag på några exempel. Den absoluta rättvisan måste skipas, kosta vad det kosta vill. Vår planet blir så mycket fredligare när den inte kommer tyngas och plågas av människorasen.     

Sedan har vi en kategori som inte bara bör mördas och slaktas och styckas, utan som återigen bör väckas till liv genom reinkarnation eller på annat godkänt vis och återigen torteras och saboteras och nedgöras och mördas i evigheters evighet. Till denna grupp bör föras alla dem som diktade upp namn och personer som Gulnara Karimova, Baroness Thatcher, Elena Ceaușescu, Jiang ”Maos änka” Qing, Gu Kailai, Bo Xilais maka,Imelda Marcos, Ilse ”Die Hexe von Buchenwald” Koch, Irma Grese, en annan på många sätt och vis historisk fångvaktare i koncentrationslägren, Elisabeth Volkenrath, Johanna Langefeld, Jane Bernigau, Johanna Bormann, Hertha Ehlert, Hertha Bothe samt det månghuvade beryktat grymma ”Das SS-Gefolge“,de kvinnliga civilanställda i SS. (Det är allmänt känt att det var tyska kvinnor som röstade fram Hitler. Utan kvinnornas röster skulle chefen för society for cutting up Jews, Gypsies, homosexuals, disabled and so on, aldrig klara sig politiskt. De flesta tyska kvinnor röstade inte bara konservativt, utan direkt på Hitler. Självklart: de svimmade när charmören och kvinnomisshandlaren Hitler lät sig köras i sin öppna limousin… Är alla dessa bevarade journalfilmer bara manipulativt fake, lika påhittat som dödsbringande koncentartionsläger?

Var det inte Leni Riefenstahl som i mångt och mycket bidrog till den heroiske gudabilden om Hitler? Fanns det aldrig Lebensborn, det vill säga ”livets källa”, där kvinnor med glädje och entusiasm födde kanonmat åt Hitlers dödsmaskin?

Är det rent baktaleri att Eva Braun mycket väl var medveten om vad nazisterna höll på med? Och trånade hon inte efter den sluge och maktlystne Hitler? Var det inte hon som bidrog till att hennes yngre syster Margarete ”Gretl” gifte sig med Heinrich Himmlers förbindelseofficer vid Führerhögkvarteret Hermann Fegelein? Var inte psykologen Jutta Rüdiger ledare för Bund Deutscher Mädel, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend?)

Det var en militärkupp som störtade Allende men det var de chilenska kvinnorna som förberedde hans fall med sina protestaktioner som exempelvis kastrulldemonstrationer. 

Isabella I av Kastilien, en lady som gladeligen lät bränna judar och muslimer, ”Bloody Mary” dvs. Drottning Maria I, grevinnan Elizabeth Bathory, som regelbundet badade i jungfrublod, barnamörderskan Myra Hindley och hennes progressiva medsystrar Darja Saltykova och Miyuki Ishikawa, Delfina och Maria de Jesus Gonzales, verkliga systrar som drev de ökända ”bordellen från helvetet” genom att kidnappa flickor och mörda dem, när de inte längre var tillräckligt kundattraktiva och därmed vinstskapande, Amelia Dyer Drev som drev ett barnhem, mot betalning naturligtvis, och som dödade bortåt 270 barn, Hilda ”Änglamakerskan på Bruksgatan” Nilsson, Marie Delphine LaLaurie, societetsdam, sadist och massmördare som blev ökänd för sina avancerade experiment på svarta slavar av båda kön och alla åldrar, Maria Swanenburg, Jane Toppan, Vera Renczi, Griselda ”svarta änkan” Bianco, Box Car Bertha Thompson, barnsjuksköterskan Beverley Gail Allitt, kallad ”Dödsängeln”, Katherine Knight, Mary Ann Cotton, Belle Gunness, Arbogamörderskan Christine Schürrer, Amanda Knox, Sara Jane Moore, född Kahn och Lynette ”Squeaky” Fromme två väninnor som år 1975 inte lyckades mörda dåvarande president i USA, Gerald Ford, Patricia Dianne Krenwinkel, mörderska och hängiven suporter av Charles Manson, Susan Denise Atkins, multipelmördare känd även under sina mördarartistiska namn Sadie Mae Glutz och Sexy Sadie, Samantha Lewthwaite mera känd som ”Vita änkan”, hjärnan bakom flera terrordåd.

I oktober 2002 togs omkring 800 personer som gisslan mitt under pågående föreställning på en teater i Moskva. Ett fyrtiotal tjetjenska män och kvinnor hotade att spränga sig själva och gisslan om inte Ryssland genast avbröt kriget i Tjetjenien… De följande åren fortsatte de. Många tjetjenska terrordåd och sprängattentat i och utanför Tjetjenien begicks av kvinnliga självmordsbombare. De flesta av deras otaliga dödsoffer var civila: barn, kvinnor och gamlingar.

I juli 2013 hetsade en kvinnlig svensk polis en hund på en berusad, nerblodad man. Sedan utdelade hon 14 (fjorton) batongslag mot hans kropp. Och för att vara säker på att slagen kändes som från en karl, blev hälften av dem tvåhändiga.

Söndags den 8 september 2013 misshandlades 32-årige Yusupha Sallah Kroksbäck i Malmö. Han var på väg till lekparken med sin 1,5 år unga son. Fyra av sammanlagt tio gärningskvinnor eller gärningsmän som några helt automatiskt säger, var kvinnor.  

Fortfarande i september 2013, kidnappades en 25-årig kvinna av två andra kvinnor och en man. Hon hölls inspärrad i en lägenhet i Lund i 16 dygn, under vilka hon fick sitt hår avrakat och misshandlades och våldtogs upprepade gånger.

Samma vackra höstmånad åtalades fyra flickor i Borås för att ha förtalat tre personer på det sociala nätverket Instagram. Och det var inte första gången som flickor förknippades med ett Instagrammål.

Hej Tonya, Tonya Harding. Hur fick du dina idéer? Blev du hårding på grund av att din far var fysiskt svag och ideligen sjukskriven eller på grund av att din morsa misshandlade dig både en och femton gånger under din uppväxt?

Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Irmgard Möller och andra medlemmar i Röda armé-fraktionen. Ines del Río Prada dömd för delaktighet i 23 mord som den baskiska terroristorganisationen ETA utfört. Christine Schürrer dömd för Arbogamorden. Colleen R. LaRose, även känd under namnen Jihad Jane och Fatima LaRose …

Biljana ”Järnladyn” Plavšić, professor, expresident och serbisk extremnationalist som till och med efter att hon av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien förklarades skyldig proklamerade ”Jag har inte gjort något fel”.

Det kan knappast förhålla sig på annat vis, än att det var män som hittade på alla dessa ovannämnda namn och deras ogärningar, liksom de även konstruerade förföriska sirener och krigiska amasoner, enkom för att på ett avskyvärt patriarkaliskt vis, varna mänskligheten för det könet som den bör akta sig för, alternativt kuva och bekämpa. Enligt nyaste forskningsrön är det troligt, till och med mycket troligt, att Amasonerna faktiskt fanns i verkligheten, men de historiker och forskare, kvinnor som män, som lyckades ta fram och tolka bevisen, var troligen styrda av sina snoppar. Inte sant?

Det finns inga kvinnor som mördar sina barn, syskon och släktingar, det finns inga kvinnliga självmörderskor som tillsammans med sig själva drar barn, ungdomar, kvinnor men även män till döden, det finns inga kvinnliga massmördare och seriemördare, det finns inga kvinnliga mobbare på nätet eller någon annanstans.

Münchhausen by proxy drabbar aldrig kvinnor oavsett vad den partiska manschauvinistiska läkarexpertisen bevisat. Niina Äikiä som tillsammans med Eddy Larsson systematiskt misshandlade och torterade Niina Äikiäs son Bobby Äikiä till döds, var antagligen en man.

Om hjärtat är tomt, kan inte hjärnan komma till undsättning. Råkar man trampa på tårna på någon som hemsöks av både hjärtats och hjärnans tomhet, då har man inte mycket att sätta emot, då blir varje argument förkastat innan det ens framförs.

(För en fördjupad diskussion på detta tema rekommenderas böckerna Lathund för ambitiösa katter : Metamorfoser enligt Ovidius, Kafka och Oravsky : en nervkittlande historisk krönika kring ouppklarade och uppklarade brott

och

Lathund för ambitiösa katter : Rhapsody in blue and yellow för blågula och rödgröna katters ett till flera in- och utandningsorgan : en nervkittlande historisk krönika kring uppklarade och ouppklarade brott, båda utgivna på Bokförlaget h:ström – Text & Kultur.)

Resten av uppmaningen som delats ut till SCUM-Manifestets publik låter: ”SCUM kommer att operera i anti-arbetsstyrkan och fucka-uppstyrkan. De kommer att skaffa sig arbeten av olika slag och icke-arbeta där. Till exempel kommer SCUM-försäljarflickor inte att ta betalt för varorna, SCUM-växeltelefonister kommer att växla samtalen fel; SCUM-kontors- och fabrikspersonal kommer, förutom att fucka upp sitt arbete, i hemlighet förstöra utrustning.

SCUM kommer att icke-arbeta på ett ställe tills de blir avskedade, därefter skaffa sig ett nytt arbete och icke-arbeta där.

SCUM kommer med våld att befria alla busschaufförer, taxichaufförer och spärrvakter från deras arbeten och köra alla bussar och taxibilar och dela ut gratisbiljetter till allmänheten.

SCUM kommer att förstöra alla värdelösa och skadliga saker – bilar, skyltfönster och ’STOR KONST’ etc etc.

Slutligen kommer SCUM att ta över alla radio- och TV-stationer. Detta genom att med våld befria alla radio- och TV-anställda från sina arbeten om de hindrar SCUM:s intåg i etern.

SCUM kommer att parkrascha – tränga sig in i mixade par (man-kvinna) var de än befinner sig och spränga sönder dem.”

Utbildning och gediget kulturintresse skyddar ingen kultiverad Dr. Jekyll från att inte vara en brutal och hänsynslös Mr. Hyde. Det bekräftas dessvärre av att exempelvis filosofie doktor, honoris causa Gustav Heinrich Ernst Martin Wilhelm Furtwängler, förevigad i Gottbegnadeten-Liste, det vill säga en förteckning av Gud-begåvade och för Deutsches Reich, viktigaste konstnärer, sammanställd av propagandaministeriet, Richard Strauss, Hans Erich Pfitzner, Richard Wagner, Herbert von Karajan, Carl Orff, Friedrich Nietzsche, Filippo Tommaso Marinetti, Pietro Mascagni, Emil Cioran, Knut Hamsun, Gustav Vigeland, Louis-Ferdinant Céline, Luigi Pirandello, Thomas Stearns Eliot, Ezra Loomis Pound, Martin Luther, Walter Ruttmann, Robert Brasillach, Hanns Johst, Maurice Bardèche, Georges Remi alias Hergé, Sir Pelham Grenville Wodehouse, Pius IX, kallad Pio Nonno, Ambrogio Damiano Achille Ratti, det vill säga Pius XI, Eugenio Pacelli med andra ord Pius XII, Axel (Puck) Munthe, David Wark Griffith, Howard Hawks,Pierre Drieu la Rochelle, Robert Brasillach, Albert Speer, Coco Chanel, Eugène Schueller, André Bettencourt, François Coty, John Galliano, Leni (Helene Bertha Amalie) Riefenstahl, Thea Gabriele von Harbou, Emil Jannings, Lars (von) Trier, Carl Gustav Jung,Emil Nolde, Alice Bailey, François Coty, Rudolf Steiner, Rudolf Laban, Martin Heidegger, Gottlob Frege, Radovan Karadžić, Malcolm X, Bobby Fischer, Peter Handke, Henry Ford, William (Bradford) Shockley, den paranoid schizofrene nobelpristagaren John Nash, Juan Antonio Samaranch Torelló, Charles Augustus Lindbergh, Zarah (Stina) Leander, Ernst Ingmar Bergman, Per Olof Sundman, Hugo Alfvén, Arthur Engberg, Stig Cederholm, Kurt Atterberg, Albert Engström, Ossian Elgström, Sven X-et Erixson, Sven Hedin och Ingvar Kamprad tvekade inte, att åtminstone under en del av sitt yrkesverksamma liv, förskjuta en människa, en ras, en nationell tillhörighet eller en tro, till förmån för en annan och bevisade således därmed att en nära på gudomlig talang och hög intelligens inte är tillräckliga egenskaper för att komma fram till slutsatsen att världen bör tillhöra alla. Men alla dessa män och kvinnor åstadkom en liten, liten smula mer än Valerie Solanas som med största sannolikhet i dag skulle vara bortglömd, liksom hennes ”litterära” och ideologiska och ”filosofiska” ogärningar, till och med av de män och kvinnor som hon smittade med syfilis under hennes ständiga jakt på penningar, och även av dem som hon var skyldig pengar, om det inte var så att hon sköt Andy Warhol och Mario Amaya, redaktören för tidskriften Art & Artist.

Visst kan man göra en pjäs om Valerie Solanas. Och inte bara det. Man kan även läsa eller dramatisera hela hennes manifest eller delar av det. Men man måste då vara medveten om sitt eget ansvar inför detta arbete. Man måste ha en agenda som inte går ut på att upphöja henne till en glänsande solupplyst stjärna, vilket SCUMkvinnan som rabblade manifestets spyor gjorde, när hon klädd i guld lät sig hissas mot teaterns alltför tåliga himmel.

Olaf Højgaard från Köpenhamnska Café Teatret framställer Manifest 2083 : En förestilling om hvordan Anders Behring Breivik ser sig selv, dramaturgierad av Christian Lollike, Olaf Højgaard och Tanja Diers, han läser långa stycken från Breiviks manifest, föreläser för sin publik om sig själv och om Breivik och på slutet av framställan, riktar han även ett gevär mot oss, publiken, liksom Breivik på Utøya i full uniform, och vi, publiken, ändå förstår att det otvivelaktigt är så att han inte skulle önska att utplåna någon och att han inte iklär sig detta skådespelarjobb för att förhärliga en massmördare.  

Två manifester skrivna av två sjuka hjärnor: Valerie Solanas och Anders Behring Breiviks. Café Teatrets Manifest 2083 väckte starka protester i Danmark, Norge, Sverige och säkerligen även på andra håll, samma stund som teatern genom ett pressmeddelande sonderade intresseterrängen. Efter premiären belönades föreställningen med Årets Reumert 2013 – Juryns specialpris och Christian Lollike fick priset som Årets Dramatiker. Det går således att göra teater och film om Hitler, Saloth Sar, det vill säga Pol Pot, Mao Zedong, Stalin, Lenin,Benito Amilcare Andrea Mussolini, Albert Speer, Josef Mengele, Son My-massakern, Massakern i Newtown, Columbinemassakern, John Ausonius, Anders Hansson, häxprocesser under medeltiden och häxprocesser under kalla kriget tiden, et cetera, men det gäller att välja sida, att välja vad man vill åstadkomma. Var det OK, det som Stalin ville uträtta? Var hans metoder OK? Under min uppväxttid släpades grundskoleelever till filmvisningar med farbror Stalin i rollen som demokratins och rättvisans inkarnation.  

Jag har några frågor angående SCUM-Manifestet. De gäller inte det konstnärliga ej heller det ideologiska. Det gäller det samhälleliga.

Hur kommer det sig att om jag och min hustru betalar samma pris för en teaterbiljett till en och samma föreställning, får jag sitta på en hård bänk som om jag var en behovslös invandrare och min hustru på en kudde som en svensk prinsessa? Är det rätt, bör det vara så? Är män niggers of the world?, för att parafrasera Yoko Ono.

Skulle det bara finnas två lediga platser, varav den ena var hur obekväm som helst och den andra dess motsats, så skulle hon, kvinnan, min hustru eller ej, vid varje givet tillfälle få ta den bättre, eftersom jag är uppfostrad till sådant tänk. Det tänkte dock inte pjäsens arrangörer på.

Hur kommer det sig att om jag och min hustru betalar samma pris för en teaterbiljett till en och samma föreställning, får jag mestadels se bara skådespelerskans rygg emedan hon…

Bör det vara så? Inte ens först till kvarn eller någon liknande primitiv urvalsmetod gällde.

Hur kommer det sig att om jag och min hustru betalar samma pris för en teaterbiljett till en och samma föreställning, projiceras, föreställningens, antar jag betydelsebärande text, för mig osynligt, bakom min rygg, emedan hon…

Hur kommer det sig att jag och min hustru slits från varandra som om det rörde sig om ett besök i en moské och den ena förbjuds att vara i sällskap med det andra könet?

Hur kommer det sig att till en föreställning släpps bara 49 män men däremot 79 kvinnor?

Hur professionellt är det att den manliga publiken bländas av starka teaterstrålkastare? Och hur hälsosamt är det? 

”Scenkonsten vågar säga saker som behöver bli sagda och ger mod och stolthet för att nå en bättre framtid. Med scenkonstens språk skapar vi förändring. Varmt välkomna till Jönköping! Teaterunionen och Smålands Musik & Teater/ Spira”, är inskrivet på SMOTs webbsida.

Blir jag varmt välkommen när jag utses för denna segregering? Är det denna förändring som SMOT vill att scenkonsten skapar? Ger den en bättre framtid? På vilket sätt i så fall? Upplys mig. Jag är uppenbarligen för trög för att själv komma på det. 

Även följande står på SMOTs hemsida: ”All konst handlar om att göra livet rikare för andra människor. Om att beröra, engagera, inspirera och få människor att reflektera. Inom de levande konstarterna musik, teater och dans handlar det om att skapa de unika ögonblicken där alla element går ihop och där samspelet gör att man får ut mer energi än vad man tillför.” ”… där alla element går ihop och där samspelet gör att man får ut mer energi än vad man tillför.” Vilken mening utan mening. Den pekar på ett Nobelpris i fysik, den håller på att definitivt lösa energikrisen, den håller på att för första gången konstruera ett fungerande perpetuum mobile, en evighetsmaskin. 

På vilket sätt blev mitt liv rikare efter att jag sett SCUM-Manifestet? På vilket sätt SCUM-Manifestet var det samspel som gjorde att jag fick ut mer energi än vad man (vem denne man nu är?) tillförde? 

Teater, inte minst SMOT, har ambitioner att vara i spetsen för civilisationens utveckling, men deras hemsida verkar inte vara uppdaterad sedan hösten 2011: ”… Hösten 2011 spelar Petter i Spiras invigningspjäs Du är bjuden! och En julsaga.”

Inte allt som man läser är sant. Inte ens om 10 olika tidningar, trycker en och samma information, kan man lita på den, eftersom inte minst dagens journalister är såpass lata, att det för länge sedan överskridit gränsen på vad som bör tolereras.

Jag har läst och även hört på radio, att det inte är journalisternas fel, utan samtidens: allt inom journalistiken skall ske så ”oerhört snabbt” att man inte hinner göra någon kontroll. Alla vill vara först med den och den nyheten och då…

Sådana undanflykter faller på sin egen logik: Hur blir man först med en nyhet som man okritiskt och utan kontroll kopierar från någon annan? Finns det någon där ute som kan svara på den frågan?

Det följande avsnittet vidarebefordrar jag utan att jag kollade det. Men vore det inte sant, så skulle om inte någon annan, åtminstone Andrea Edwards, den samma som framför SCUM-Manifestet, säkerligen högljutt protesterat för länge sedan, både två och tre gånger.  

Edwards har dömts för snatteri. Jag vet inte vad hon snattade, men jag gissar att det inte var en limpa bröd eller en cykel utan vilken hon inte klarade av att utföra sitt arbete. Vad jag stödjer min gissning med?

Eftersom hon ”snattade” än en gång: en Filippa K-tröja på Åhléns City i Stockholm. För den stölden dömdes hon till elvatusen kronor i böter.

SCUMkvinnan Andrea Edwards, är enligt olika källor dömd för ett snatteri (?) och en stöld. Om man antar att Andrea Edwards inte är Sveriges sämsta och mest ”otursdrabbade” tjuv, då har hon antagligen snattat och stulit mer än två gånger…

Jag är möjligen gammaldags, men jag tycker inte att folk bör stjäla, inte ens om de är kleptomaner. Inte ens om de är kleptofiler och blir sexuellt upphetsade under stöldturnéer.

Åhléns City, eller vem det nu än lär vara, bör inte tvingas att sälja sina varor för överpris bara för att täcka sina förluster som människor med Andrea Edwards (o)moral förorsakar. Stjäl hon från Åhléns City, så stjäl hon från alla som handlar där och dessutom dig och mig, eftersom det är vi som finansierar både polisen och domstolar.

Feministen och vänsterpartisten Gudrun Schyman kan stjäla från sjukvården och äldrevården och utbildningen genom sin kreativa självdeklarationskonst, hon kan göra fler än ett avdrag för en och samma skattereducerande utgift, hon kan urinera på offentlig plats mellan bänkraderna under pågående föreställning, hon kan och hon kan, men bara hon högljutt proklamerar att svenska män är talibaner, så har hon som i romersk-katolska kyrkans försoningslära fått syndernas förlåtelse.

Liknande exempel är legio. Jag är övertygad om att Gudrun Schymans och hennes tvillingsystrars modus vivendi inte främjar feminismen. Orättvisor och olika måttstockar med vilka hon- och han-människan bedöms, skapar sällan, om ens någon gång, rättvisa, jämlikhet och medborgare som respekterar varandra tvärs över köns- och sociala gränser.

Men å andra sidan, varför skulle människan vilja skapa ett paradis här på jorden när även i det där uppe, finns en högste, bestämmande chef? 

SCUMspektaklet gör allt vad det orkar för att skapa rubriker. Det är en vehikel för effektsökeri, ett verbalt splatter. Och splatter tages sällan på allvar. 1971 såg jag Fernando Arrabals … och de satte handklovar på blommorna på Intiman i Malmö. En så kallad skandalföreställning som upprepade skandalen dag efter dag i inte färre än 112 gånger. Vad var det skandalösa med den? Att skådespelarna var nakna, inklusive hönne som spelade Jungfru Maria. Det var som sagt år 1971. Nästa skandal inträffade 41 år senare, i mars 2012, fast då var det en i publiken som förorsakade den och det under Sveriges största kulturella händelse, Melodifestivalen. Det var en kvinna som, sätt dig i fall du står, inte rakade sin egen armhåla och vem vet, överträdelsen är kanske värre än så, måhända inte ens hennes andra armhåla var rakad.

I jämförelse med dessa två skandaler ligger SCUMspektaklet i lä. Kanske borde SCUMkvinnan sluta raka sina armhålor och även visa det. Men nej, hon fortsätter att plocka sina ögonbryn och sminka sig enligt modevärldens diktat, eftersom hennes vilja att behaga det kvinnliga och manliga könet är åtminstone lika stark som att för varje pris bli omskriven i tidningar och annan skandalpress som vilken som helst annan wannabekändis.  

Flera kvinnliga recensenter skrev mycket berömmande om SCUMkvinnans SCUMinsatser. Varför, kan man fråga sig. Det mest självklara svaret är att det är rädslan. Man vågar inte ”förråda” sin syster, man måste stödja henne för vilket pris som helst. Ungefär som poliser stödjer och försvarar varandra, i annat fall blir de utfrusna från den polisiära gemenskapen.

Men det kan också hända att dessa recensenter inte kan bedöma en skådespelarinsats, att de tror att om någon kan lära sig så pass stor textmassa utantill, då blir man automatisk skådespelare. Men så förhåller det sig ej. Det finns folk som kan hela telefonkataloger utantill och ändå inte kallas skådespelare.

Dessa recensenter tror kanske att om man kan stå på scenen alldeles ensam, att då är man skådespelare. Fel. Även den här gången.

Jag tycker inte att det är väldans klokt att upphöja vilken medelmåttig prestation som helst till den höjden som man på falska grunder tillskriver SCUMkvinnan. Risken är då att det med svenskt skådespeleri kommer gå lika käpprätt som med svenska lärare. Det vore synd om Ann-Margret, Lena Olin, Pernilla August, Amanda Ooms, Noomi Rapace, Tuva Novotny, Malin Åkerman och Alicia Vikander var de sista svenska skådespelerskor som klarade sig utanför Sveriges subsidierade skådespelarvärld.

När jag betraktade SCUMkvinnan, förleds min tanke till Franz Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi.

Det är en monolog där en apa, känd från tidningar och varietéscener, håller ett föredrag. Kafkas apa civiliserades, och förmänskligades, något som inte alltid är till godo. SCUMregissörerna vände på Kafkas premiss och låter SCUMkvinnan skutta och springa i manegen som en frustrerad apa och i uppvisningens guldklädda final, låter henne hänga i en lian…

Nej, jag tog inte emot apans budskap. Inte på grund av att jag är okänslig, utan för att jag är en tänkande varelse, oavsett vad SCUMkvinnan predikade och ville tillskriva mig.

Du som har eller hade småbarn, har säkerligen hört hur barnet anklagade dig för att vara dum, när det inte fick ytterligare en portion glass, innan huvudrätten. Hur mycket tog du åt dig av barnens oreflekterade kritik? Inte mycket? Det är på grund av att det är så den reflekterande världen fungerar.

Nej, mina anmärkningar har ingenting att göra med att jag är en manschauvinistisk gris och taliban och ett djur som hatar kvinnor. Min hustru är en kvinna och välutbildad och medkännande sådan, samtliga mina döttrar är kvinnor och jag kan inte säga annat än att jag älskar dem även om vi inte alltid är överens om allting. Och det slår mig plötsligt, att även min morsa var kvinna och även hennes morsa. Fast det sistnämnda har jag inget bevis på eftersom det nazistiska hatet följde sitt manifest och dödade henne och utplånade hela hennes by inklusive alla foton och andra bevis.

Jag såg SCUM-Manifestet med en av mina döttrar. Fast det vore mera korrekt refererat om jag skrev att en av mina döttrar och jag gick tillsammans till teatern för att se SCUM-Manifestet,men vid ingången blev vi slitna från varandra, den ena av oss radades till en grupp, den andra till en annan. Känner du igen beskrivningen? Om inte så försök frammana för dig en inre bild från Buchenwald, Auschwitz, Bergen-Belsen, Mauthausen, Sobibór, Treblinka, Natzweiler-Struthof, Chełmno, Ravensbrück, Majdanek et cetera. Fast du kanske har svårt med denna jämförelse eftersom du kanske inte ens var född på den tiden eller du kanske var född i Sverige och Sverige klarade sig galant från Andra världskrigets banaliteter, eftersom Sveriges beredskap var god, som dåvarande statsminister Per Albin Hansson uttryckte det i sitt beryktade beredskapstal.

Efter SCUMspektaklet samtalade dottern och jag med varandra och hon, klokt, systematiskt och övertygande, argumenterade för att SCUM delvis var parodi och delvis satir. Först i efterhand kom jag på varför hennes tes inte håller trots de bekräftande beläggen.

Föreställ dig att Ku Klux Klan-anhängare skulle framföra en text från Ku Klux Klans ideologiska manual och samtidigt hävda att de bara parodierar eller satiriserar. Varken du eller någon annan skulle kunna svälja sådant försvar. När Chris Rock spelar en ledande Ku Klux Klan medlem, då behöver han inte förklara sig. När Mel Brooks iscensätter Det våras för Hitler, där teaterproducenterna Max Bialystock och Leo Bloom iscensätter en musikal som hyllar Hitler, så behöver han inte förklara sig. När Ernst Lubitsch gör den magnifika filmen To Be or Not to Be och till på köpet för egna pengar, behöver inte heller han förklara sig… 

Jag tror inte att en intolerant ”feminist” kan predika att hon vill ”döda män” med ett självkritiskt, parodiskt eller satiriskt tonfall.

”I föreställningen förekommer… och ingen blir uppdragen på scenen!” står det med svarta tjocka bokstäver på ett flygblad som SCUMmarna delade ut. Det är inte med sanningen överensstämmande, fast SCUMmarna kommer att hävda att det är en tolkningsfråga, ungefär som den om huruvida Solanas verkligen sköt Andy Warhol eller om hon ”bara” ”försökte att skjuta honom”.

På ena sidan av mig satt en ståtlig man, Erik, honom slog SCUMkvinnan inte mindre än vid två tillfällen på låret när hon demonstrerade någon av sina teser. På den andra sidan av mig satt Petter Andersson, skådespelare från Smålands musik och teater. Denne blev påsatt en narrmössa vars bjällror klingade ljudligt varje gång han rörde på huvudet. Han behöll åtminstone mössan ändå till spektaklets slut.

Varför behöll han narrmössan? Var det för att han var ombedd att göra det ”oss skådespelare emellan” eller för att han plötsligt drabbades av självinstinkt?

Narrar framställs både på scen och film så gott som alltid som de visa och de som vågar framkasta sanningen mot de straffande händer som matar dem, det spelar inte någon roll om det är William Shakespeare, ”Charlie” Chaplin eller Heinrich Böll som framställer dem. SMOT narren skulle kunna vara det undantag som bekräftar regeln, men dessvärre… 

Vad titelns SCUM står för, förklarades inte. Och om jag missade det, då var jag inte ensam, jag frågade nämligen en och annan efter föreställningen.

Varför förteg man förklaringen. Jag tror att om alla visste vad SCUM står för, skulle publikmottagandet vara en smula annorlunda. SCUM är en akronym, som förenklat sagt, är initialförkortning som bildats av begynnelsebokstäverna i ett ordled. Ordleden i det här specifika fallet är Society for Cutting Up Men (seSharon Jansen: Reading Women’s Worlds from Christine de Pizan to Doris Lessing: A Guide to Six Centuries of Women Writers Imagining Rooms of Their Own).

Några politiska historierevisionister försöker sedermera förneka att SCUM står för Society for Cutting Up Men, men det finns inte minsta anledning att vara förvånad. Det finns ideologer som hävdar att det inte förekommer någon som helst polisbrutalitet, i det och det landet, att det inte förekommer korruption och nepotism i det och det landet och att koncentrationslägren där miljontals judar, romer, homosexuella, kommunister, utvecklingsstörda, handikappade… aldrig någonsin existerat och att den dokumentation och de vittnesmål som finns till är inget annat än mer eller mindre skickliga falsifikat.        

”Föreställningen, i Erik Holmströms regi, slår bokstavligen upp fönstret mot verkligheten och gör anspråk på det offentliga rummet. I det ögonblicket inser man hur sällan teatern direktkommunicerar med omvärlden, och inte bara låter sig betraktas. Lärorikt!” skriver Ingegärd Waaranperää, DN:s teaterexpert, som inte alltid lyckas att gissa sig till vad en föreställning handlar om.

Det är riktigt att SCUMkvinnan springer ut på gatan och gapar och beter sig, och att hon betraktas av en flock aldrig så lite förvånade åskådare och att dessa sedan tränger sig in på teater som om de ville hävda att något sådant har man bara inte råd att missa, men vad Waaranperää avsiktligt förtiger är, att hela denna banala konstruktion är ett fake, en illa iscensatt bluff, att de ute på gatan, de som tränger sig in på teater är inga andra än köpta och betalda svartfötter och att deras medverkan borde krediteras med samma namnomnämnande i programbladet som SCUMkvinnans.

”Valerie Solanas har gått till samtidshistorien på två sätt. Dels när hon 1968 tog sig in på The Factory och försökte skjuta Andy Warhol, som visserligen inte dog men skadades svårt.”, skriver Lena S. Karlsson och flera där till. Vad betyder ”försökte skjuta”? Berätta för mig, Lena S. Karlsson, vad betyder din formulering ”försökte skjuta”? Efter att sjukhuset, Columbus Hospital on 19th Street mellan 2nd and 3rd Avenue, tog emot den nerblodade Andy Warhol, förklarades han kanske inte kliniskt död?

”Valerie’s bullet went through his lung, then ricocheted through his oesophagus, gall bladder, liver, spleen, and intestines before exiting his left side, leaving a large hole.” Operationen under vilken ett läkarteam och annan sjukvårdspersonal avlägsnade bland annat Warhols mjälte, varade 5 1/2 timmar. Han vaknade till liv, något som av många betraktas som ett mirakel.

Solanas sköt Andy Warhol och Solanas sköt även Mario Amaya. Däremot lyckades hon inte skada Fred Hughes trots att hon försökte sig på det med både sin .32 automatic och .22.

När det gäller Fred Hughes, då kan Solanas ogärning benämnas som försök.     

Jag hade läst, troligen på nätet, att SCUM-Manifestet skall turnera på skolorna. GRATTIS!!!! Det är precis vad svensk skola behöver för att Sverige återigen skall tillhöra den elit som en stor del av Sveriges befolkning fortfarande inbillar sig att landet kan radas till.

I boken som Scenkonstbiennalen skänkte bort hade jag läst, att SCUM-Manifestet ”spelat över 100 slutsålda föreställningar.” Jag vet inte om kvantitet i det här fallet är något att jubla för. Jag vet inte om kvantitet i det här fallet är ett mått på något positivt.

Jag vill minnas ett tält på Kiviks marknad i början av 70-talet, inför vilket en strippa placerade en kartong med texten ”2-hundrande föreställning”. Spanska inkvisitionen brukade också offentliggöra statistik på hur många misstänkta de hunnit ”förhöra”.

Den föreställning som jag såg var ”gratis” för oss som tillhör teaterfamiljen, så den skulle knappast kunna kallas ”slutsåld” även om gymnastiksalen där den visades skulle vara fullsatt. Men det var den inte, trots att man släppte in även publik som inte hade giltig biljett. 

Det är också symptomatiskt för den svenska subsidierade kulturen att man numera menar att 100 föreställningar är något att skryta med. Flera av mina pjäser spelades utanför Sveriges gränser, även i detta ögonblick går min AAAHR!!! i Slovakiens huvudstad Bratislava och premiären begicks i november 2012, så jag vet vilka kriterier som privata producenter ställer på en pjäs. 100 föreställningar betalar inte ens royaltys och så skall producenten även betala arvode till alla framför och bakom scenen, hyran eller hyror, alla slags tillstånd, brandmänsvakt et cetera och producenten vill naturligtvis gå med vinst.

AAAHR!!! har vunnit 1:a pris i en världsomfattande dramatikertävling IPC (International Playwright Competition) utlyst av ITI (The International Playwrights’ Forum of the International Theatre Institute) och ASSITEJ (International Association of Theatre for Children and Young People) i Manila, i folkmun kallad teaterolympiaden och det är en av anledningarna varför ickesvenska teatrar väljer att spela den. Men det är också anledningen varför svenska teatrar ignorerar den. Varför skulle de satsa på en vinnare när de själva alltid är vinnare oavsett hur få föreställningar de än spelar. Tvärtom: publikens ointresse anförs inte så sällan som ett bevis på konstnärlig kvalité. När en film som kostade svenska skattebetalarna kanske 15 miljoner kronor, ses av färre än 100 betalande åskådare, det har hänt mer än en gång, så får den automatiskt epitet kult. En kultfilm enligt kulturkyparnas värdeskala är således inte en storsäljande film, ej heller en film som är speciellt kitschig, ej heller som en eller annan subkultur adopterar som sin egen, en kultfilm, enligt kulturkyparna, är en film som hade alla ekonomiska förutsättningar att bli en publikmagnet men saknar alla konstnärliga och blev dessutom en publikflopp.        

”Om vi skrattar? Från de kvinnliga sidan av salongen vill skrattet aldrig ta slut.”

Den här meningen är inte alltför korrekt formulerad eller hur? Men Johanna Linder, vem det nu än är, låter sig inte tyngas ner av med sådana petitesser. Linder är långtifrån ensam av de kvinnliga recensenterna som lyfter upp skrattet som SCUM-Manifestets stora tillgång. Jag har närvarat vid SCUM-Manifestet. Eftersom jag blev placerad mitt emot den kvinnliga publikdelen och eftersom SCUMkvinnan under sin monolog nästan alltid var vänd med ryggen mot mig, belönades jag med tid att betrakta kvinnorna mitt emot. Långtifrån och jag menar långtifrån samtliga kvinnor skrattade. En hel del tyckte, om jag rätt tolkade deras ansiktsuttryck, att en myckenhet av det predikade kändes direkt obehagligt. De som skrattade, skrattade så högljutt som det överhuvudtaget var möjligt, enkom för att dra uppmärksamhet till sig – lyssna en gång på Jessika Gedins överspända skratt i Spanarna, så kommer du förstå vad jag menar. Min tolkning är att de överdrivet skrattande kvinnorna tillhör den kategorin som skrattar även när de på scenen ser och hör en stammande eller en som drabbades av olika lyten och men.

Om sådant skratt ”aldrig tar slut”, så är det något som samhället bör jobba mot. Genom att upplysa. Att utrota bör absolut inte tagas med på handlingsplanens lista.

På den manliga sidan skrattade bara en: narren.

Sedermera är recensenternas omdöme inte mycket att lita på. Dels på grund av att de vill synas, de vill vara kändisar och då anpassar de sina formuleringar efter detta krav, dels för att de saknar kunskap nödvändig för recensentjobbet. Bekanta dig exempelvis med Lisa Bergströms, Louise Epsteins, Marie Lundströms, Jessika Gedins… ”kritikerverksamhet” och försök att säga emot mig. Ludvig Rasmusson, sedermera pensionär, det vill säga gammal nog för att slippa ängslas över sin fortsatta karriär, bekände i ett radioprogram hur han brukade sitta tillsammans med andra recensenter vid dukade bord, så kallade press- eller vip-bord, som krogen bjöd på, och hur hans och de andra recensenternas omdömen om den krogshow som de hade i uppgift att bevaka alltid fick ”väldigt positiva” betyg, samt hur hans recensioner blev mindre entusiastiska när han avstod från de ovannämnda gratisgemytligheterna. Följderna blev följande: krogshowproducenterna hade ingen nytta av att citera Rasmussons svala recensioner i sina annonser och Rasmussons tidning fick finna sig i att den inte var omnämnd i krogshowsproducenternas annonser. Med andra ord, alla förutom den potentielle och varnade krogshowbesökaren förlorade på Rasmussons integritetsbevarande manöver. Och sådant kan knappast tolereras i längden, ärkedum den som inte förstår det, och Ludvig fick således abdikera från sin behagliga recensentpost … 

”Ni har givit konstens himmel en okänd hemsk stråle, ni har skapat en ny rysning”, skrev Victor Hugo som själv har skapat en och annan rysning både när han rosade och när han smädade som exempelvis i L’histoire d’un crime och Les châtiments. Hugos omdöme gällde Charles Baudelaire. 

Jag råkade höra Andrea Edwards på radio i en ungdomspjäs. Varje gång jag åhörde hennes röst, såg jag henne framför mig i rollen som SCUM-kvinnan som avskyr och hatar och hatar och avskyr män. Ingen skådespelare, manlig som kvinnlig, svenskspråkig eller verksam på annat språk, lyckades få en sådan typecast-stämpel som hon, åtminstone i mina ögon och öron.

SCUMkvinnan delade ut godis till åskådarkvinnorna. Det var kongenialt vilket inte har något med genialt att göra, något som mången kulturkypare envisas att tro. Godiset hade knappast mera tvivelaktiga näringsinnehåll än SCUMspektaklet.

© Vladimir Oravsky

Betraktelsen fortsätter med Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 2