Gästinlägg: Oravsky på Scenkonstbiennalen del 2

Med utgångspunkt av teaterevenemangen på Scenkonstbiennalen i Jönköping, funderar Vladimir Oravsky över kulturtillståndet i Sverige. Du får följa hans tankar i fem efterföljande artiklar.

Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 2

Njutningens Ekonomi av Poste Restante

Jag såg inte hela föreställningen, utan jag gick efter 20 minuter och jag därför inte bör uttala mig om den. Men jag kan visst uttala mig om de 20 minuter som tvingade mig att lämna föreställningen. Föreställningen började med en försening, vilket ger en antydan om vad skådespelarna et cetera tänker om sin publik. Ungefär detsamma som SJ, det vill säga inget gott. Poste Restante kan dock försvara sig med att de var i ”gott sällskap” eftersom inte någon föreställning började i tid, någon var upp till 30 minuter försenad som om alla ville leka en annan, Miles Davis. Jag minns med nostalgi Ingmar Bergmans föreställningar till vilka man stängde dörrarna klockan 19:00 och efteråt skulle ingen släppas in inte ens tjänstemän från Skatteverket.

Det var alltså inte någon bra början och värre blev det. Jag som åskådare skulle skriva mitt namn på ett klistrigt papper och fästa det på min nystrukna skjorta. Det var precis vad jag hade lust med. Sedan kom en ung kvinna som spelade rollen av en östtysk kulstöterska, åtminstone så som jag uppfattade den, och beordrade mig att ta av mig jackan och lämna den tillsammans med min lilla väska i garderoben. Sedan ledde hon in oss i auditoriet i grupper om tre. Jag trodde att det var på grund av att det var så pass månghuvat publiktryck i salen. Men när alla åskådare var samlade, visade det sig att vi var sammanlagt 11 (elva) stycken, mig inklusive. Salen var så överdimensionerad att ytterligare 100 lätt skulle få plats.

Stolarna var så obekväma att de ökända stolarna i WagnersFestspielhaus i Bayreuth, lätt kan betraktas som kungliga sängar i jämförelse. Vi fick se en video som skulle lära oss vad njutning är och vad som är kul. Om jag uppfattade den rätt, det susade i ventilationen och det var en tjock tv som, som bekant skall beskådas helst rakt framifrån, då kul är något som är inom oss, en clown i sig själv är aldrig kul. Väl, jag hade mer kul i tjeckoslovakiskt fängelse än under denna video.

När jag gick in till föreställningen, kunde jag först inte hitta min biljett. Vakten var trevlig på alla sätt och vis och han väntade tålmodigt tills jag fann den, i stället för att bara släppa in mig. Hallå, biljetter var ändå gratis och dessutom, till den här föreställningen borde en biljettkontrollör agera som en inkastare, salen var, som sagt så gott som tom. Han borde i stället ha hindrat publiken att lämna föreställningen efter bara 20 minuter.

Dagen därpå träffade jag en människa anställd på Backa Teater. Hon sade att det var synd att jag gick så tidigt eftersom ”föreställningen tog sig”. Jag har ingen anledning att betvivla hennes upplevelse. Det är till och med möjligt att jag själv skulle haft ”kul” om jag stannat. Men livet bjuder inte på oändligt antal timmar och människan tvingas att ständigt göra nya val. Öppnar kyparen en flaska vin och bjuder dig på de första dropparna, så är jag säker på att du skickar flaskan tillbaka om du inte tyckte om korkens doft eller den första, försiktiga klunken. Du behåller inte flaskan i hopp om att du vänjer dig vid den unkna smaken eller att flaskans innehåll ändrar sin karaktär. Varför borde teater- film- etcetera kulturella yttringar betraktas med andra ögon? Ligger det inte flera manstimmarsarbeten bakom en flaska vin än bakom en teaterföreställning?       

5boys.com med Backa Teater

Jag såg hela föreställningen, från början till slut. Men bara för att jag såg den med en av mina forna elever som kom hit ända från Göteborg och jag ville vara pedagogisk och inte ”förstöra” hennes från jobbet lediga och välbetalda dagar. 5boys.com var troligen den sämsta pjäsen och den sämsta föreställningen sedan jag såg något på Jönköpings länsteater för ett antal år sedan, min hjärna lyckades av ren självbevarelsedrift förtränga vad det var.

Ingenting i 5boys.com var ”real” allt var på låtsas. Det är möjligt att du som läser detta, vill bemöta mig med argumentet att teater inte bör förväxlas med verkligheten, att teater är just på låtsas.

Jag tror även du förstår vad jag menar. Om allt är på låtsas, så vad är meningen? Någonstans måste även det mest låtsade låtsande möta det verkliga livet, till och med science fiction och fantasy underordnar sig denna självklara tanke.

5 kvinnor i olika åldrar spelar 5 pojkar. Kvinnorna är utklädda till olika ”folkslag”, en geisha, en hinduiska, en who gives a damn. Eftersom här gäller det att vara pedagogisk, så påtvunget pedagogisk att varje fri tanke kuvas till oigenkännlighet. 5boys.com postulerar nämligen att pojkar i hela världen är precis sådana som Backakvinnorna framställer dem i detta onyanserade tidsslöseri. Och hur blev de sådana, pojkar alltså? Våldsbenägna och homofoba och 666?

Det är klart, genom att de tittar på och läser om seriehjältar som Spindelmannen och dylikt. Pjäsen bjuder inte på en enda karaktärsutveckling och varje tablå är en upprepning av den föregående, alltså ingen utveckling där heller. Det som däremot pjäsen bjuder rikligt på, är orden som exempelvis ”fitta”.      

5boys.com lanseras som en ungdomspjäs. Varför överflödas den då av detta ord? Jenny Hutton, skådespelerskan från kortfilmen Pleasure, berättade att hon rodnade inför manusets vulgära repliker men genom att uttala dem gång på gång, blev dessa till vardag för henne.

Fungerar ungdomar annorlunda? Lär de sig inte av vuxna? Måhända att dessa Backaskådespelerskor har så pass låg åsikt om sig själva att de tror att det inte spelar någon roll vad de säger, då det ändå inte finns någon som bryr sig. Eller de kanske tror att pengar spenderade på reklam är helt bortkastade eftersom ingen bryr sig vad denna predikar och vill sälja? Men i så fall varför tror de att pojkar blir till pojkar genom ”umgänget” med Spindelmannen?

Måhända tror Backas skådespelerskor att om de svär blir de mera folkliga. Det är kanske deras sätt att visa att de kan sänka sig ner ända till folkets simpla och smutsiga nivå, från den fina kulturparnassens topp.

Jag träffade en lärarinna som på sin tid undervisade på samma teaterskola som jag, men hon var Lars Mellins, nuvarande teaterchef för SMOT lärare, vilket jag inte var. Hon sade att 5boys.com var den bästa föreställningen som hon såg på Scenkonstbiennallen. Kan det hända att hon inte sett något annan pjäs förutom just den, eller är det så att jag begär från en teaterföreställning alltför mycket, det vill säga underhållning, en tanke som går att följa och en vägledning till en bättre morgondag.

Rövare med Unga Dramaten

Det är allmänt känt att Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais hade viss inflytande på franska revolutionen. De Beaumarchais ifrågasatte med sina pjäserBarberaren i Sevilla och Figaros bröllop öppet hela det feodala samhället, och på så sätt föregrep han den franska revolution som skulle komma fem år efterFigaro. Så här talar de Beaumarchais genom sin fortfarande högst levande hjälte: ”Because you are a great noble, you think you are a great genius! Nobility, a fortune, a rank, appointments to office: all this makes a man so proud! What did you do to earn all this? You took the trouble to get born – nothing more. Moreover, you’re really a pretty ordinary fellow. While as for me, lost in the crowd, I’ve had to use more knowledge, more brains, just to keep alive than your likes have to sped on governing Spain and the Empire for a century. And you want to contest with me – …”

Thomas Paines teaterstycke Common Sense fick självständighetsidén att slå rot i amerikanernas breda lager.

Daniel François Esprit Aubers genombrottsopera Den stumma från Portici har med sin frihetstendens vunnit genklang både hos Paris- och Bryssel-publiken. För brysselborgarna blev Den stumma en högljudd startsignal till revolutionen som slutade med att Belgien sa dra åt helvete till det holländska brödrafolket och blev en suverän monarki.

Charlie Chaplins viktiga politiska antinazifilm The Great Dictator, där Charlie spelar en dubbelroll, en judisk barberare och även diktatorn Adenoid Hynkel, det vill säga Adolf Hitler, premiärvisades i ickeockuperade och med nazismen icke sympatiserande länder från och med år 1940. I Sverige visades den först efter kriget, det vill säga, först då det stod helt klart att Hitler inte undgått sitt öde. Det var på Goebbels order som The Great Dictator inte fick spelas i Sverige. Naziemblemet hakkorset omvandlades i filmen till 2 kors alltså double-cross. Hajar du? Double-cross, det vill säga dubbelspel och bedrägeri…

Friedrich von Schillers pjäs Die Räuber / Rövarna, skaffade honom yrkesförbud, och orsakade en storm över hela Europa. 54 år senare utkom den äntligen i Sverige, fast då berövades pjäsen sin berömda avslutning. 231 år efter premiären ser jag den på Scenkonstbiennalen och jag fattar nada. Pjäsen är ”aktualiserad” det vill säga berövad allt sitt sprängstoff trots att det skjuts en hel del i den. Med låtsasskott. Även för en teaterföreställning alltför fingerade låtsasskott.

Schiller överlevde censuren, han överlevde yrkesförbudet att skriva om annat än medicin, han överlevde flykten från Württemberg… Men kommer han att överleva dessa moderniseringar som inte verkar gå ut på annat än att främja egna karriärer?  

From Sammy with love ett gästspel från Stockholms Stadsteater.

De två skådespelarna som framställer Sammy Davis Jr., jämställer hans liv och karriär med sina egna. Trots att båda är välmeriterade underhållare, fick de enligt utsago uppleva att de på svenska teatrar och i svenska pjäser inte fick spela klassiskt ”vita” roller. Jag kan känna med denna frustration. Men nu när de fått chansen att själva göra den föreställning efter sin egen föreställning, valde de ändå att framställa en mörkhyad karaktär.

I Scenkonstbiennalens programbok kan man läsa att dessa två entertainers tillhör Sveriges främsta. Det har jag ingen anledning att ifrågasätta. Men lite tragiskt är det, att när någon steppar i rytm med musiken och kan gå i spagat så blir publiken fullkomligt utom sig. Visa mig en enda korusflicka bland hundratals i Las Vegas oändliga shower, som inte har dessa entertainerrutiner .  

Jag ringer mina bröder Malmö Stadsteater & Riksteatern

Jonas Hassen Khemiri, författaren, debattören med mera, är vår nye Mark Levengood som är vår nye Tage Danielsson. Tage, Mark och Jonas är både underhållande och folkkära. Sådan status får man inte bara genom att utstråla trygghet och genom att vara en allmänt trevlig svärmorsdröm som vi svenskar säger, man måste även ha något viktigt att säga, något som uttrycker den stora massans tankar, åsikter och framför allt känslor. Det är en konst att vara Danielsson, Levengood och Khemiri.

Förutom de funderingar som Jag ringer mina bröder (Jrmb) ämnar väcka, väcker den även andra, de som Scenkonstbiennalssammanhanget emanerar.

·       Jrmb utspelar sig, liksom inte så få andra av scenkonstbiennalens föreställningar, på en egen scen, det vill säga på en scen som byggts på teaterns på förhand givna scen. Om man accepterar det utbredda påståendet att teatertiljor föreställer världen, då kan man kanske tolka denna avgränsning som att den vill föreställa bara en avgränsad del av densamma.

·       Men inte bara avgränsad, utan Jrmb är, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, en segregerad föreställning, en föreställning om vi och dem, ett slags Rosengårdsteater, dvs. där de som arbetar både framför och bakom scenen mestadels är invandrare av 1:a till x:te generation. Med utgångspunkt av detta kan man knappast utnämna Jrmb till ett integrationsprojekt. Själv föredrar jag att samarbeta med unga och gamla, med kvinnor och heterosexuella och sådana som omfattas av akronymen HBTQ, med över och under 168 cm korta, långhåriga och flintskalliga, piercade och tatuerade och alla de andra som jag inte nämnde här.

·       Garam masala, smakar bättre än de enskilda kryddingredienserna, sade en av världens bästa manusförfattare, Jean-Claude Carrière, när jag en gång samtalade med honom i Cannes om Peter Brooks, Marie-Hélène Estiennes och inte minst hans egna, nio timmar långa föreställning av eposet Mahabharata. Blandning är ofta bättre än åtskiljandet, inte minst när man kan enas om en linqua franca. Dessutom, förhåller det sig precis så som den oavbrutet intressanta Yoko Ono sjunger i sin egen komposition We’re all water

There may not be much difference
Between Chairman Mao and Richard Nixon
If we strip them naked //
There may not be much difference
Between Marilyn Monroe and Lenny Bruce
If we check their coffins //
There may not be much difference
Between White House and Hall of People
If we count their windows //
There may not be much difference
Between Raquel Welch and Jerry Rubin
If we hear their heartbeat //
We’re all water from different rivers
That’s why it’s so easy to meet
We’re all water in this vast, vast ocean
Someday we’ll evaporate together //
There may not be much difference
Between Eldridge Cleaver and Queen of England
If we bottle their tears //
There may not be much difference
Between Manson and the Pope
If we press their smile //
There may not be much difference
Between Rockefeller and you
If we hear you sing //
There may not be much difference
Between you and me
If we show our dreams //
We’re all water from different rivers
That’s why it’s so easy to meet
We’re all water in this vast, vast ocean
Someday we’ll evaporate together //
What’s the difference?
What’s the difference? //
There’s no difference!
There’s no difference!
What’s the difference?

·       Jrmb är, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, en monolog, om än i vissa tablåer utökad till dialog. Även detta är ett uttryck för segregation, för avskildhet, för ”onaturlig” kommunikation, eftersom språket utvecklades av behovet att samtala med varandra, det är bara någon smula störda människor som pratar med sig själva och för sig själva. Jrmb försöker då och då maskera monologen genom att i vissa tablåer placera två i vissa fall fyra personer samtidigt på scen. Teaterhistorien bjuder på åtskilliga oförglömliga monologer, tänk bara på Hamlet, men dessas sällsynta potens får sin kraft från det omgivande dramat. Jag tolkar monologer, inte minst de som framförs av flera medverkande parallellt, som ett uttryck för dramatikers lättja, som på detta vis känner sig befriad från allt det arbete som ett drama eller en komedi kräver.
Efter ståuppens breda genombrott i Sverige, syns otyget allt oftare. 

·       Jrmb, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, använder sig av skådepelarnas direkttal till publiken. Som om dessa föreställningar ville uppmana åskådarna att inte glömma att det de försöker framställa, inte är verklighet, utan bara en självpåtagen scenisk roll. Kamrater skådespelare, lyssna på mig, risken är minimal att någon förväxlar er med den rollen som ni framför. Lita på mig.
Även detta otyg är ett direktlån från ståuppen.  

·       Jrmb hänger sig åt, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, den sceniska metod som Brecht benämnde Verfremdung eller Verfremdungseffekt, på svenska kanske distanserings- eller alienationseffekt. Med den är det som med ovannämnda monologen. Den uppstår bara i kontrast till något. Utan scener och situationer som känslomässigt fullständigt involverar åskådaren i de framställda människornas öde, är distansering inte alltför verksam, inte sant?  

·       I Jrmb, liksom i en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, görs en ständig jämförelse mellan rollen och den private skådespelaren, som om föreställningarna ville säga att sann teater, sann och trovärdig teater, är den som kan verifiera att det som visas på scenen verkligen hänt. Som om abstrakt balett eller absurd teater inte kunde drabba åskådarna med samma kraft som pjäser där den mobbade karaktären på heder och samvete kan intyga att hön själv var mobbad. Sånt tankesätt är inte alltför korrekt, kamrater skådespelare, manusförfattare, regissörer. I ståuppkomedin känns detta naturligt, det är nära på så, att denna framställning är en av ståuppkomedins förutsättningar. Det är ingen tillfällighet att namnet på världens mest spridda sittcom och ståupp och av Writers Guild of America, utsetts som den nästbästskrivna tv-serien genom tiderna, är en eponym: Seinfeld.       

·       Jrmb, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, använder sig av en myckenhet av rök. OK, i Jrmb är det oundvikligt, om man accepterar att det sceniska rummet, den scen på scenen som Jrmb ”utspelar” sig i, skall avgränsas med en påslagen strålkastarljusramp. Ljuskäglor syns bäst i dimman och i mörkret, liksom allt annat i denna värld framträder mest genom kontraster. Själv ser jag ingen vits i denna rök, som snarare skapar dimridåer i stället för att kasta ljuset på föreställningens problemställning. Dimman på scenen och filmen och litteraturen står sällan bara för en konkret dimma, den är alltid betydelsebärande och symbolisk. Den kan stå för allt ifrån förvirring och desorientering till avlägsna minnen. Annars är den att beteckna som bara ett stumt effektsökeri. 

·       Jrmb använder sig av, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, konfetti. Den här gången sprids den inte på det invanda sättet utan skådespelarna beströr golvet med det. Vad konfettin föreställer vet jag ej. Det kunde ha varit löv eller dylikt. Varför jag inte såg vad konfettin föreställde? Eftersom scenen var upphöjd och kunde beskådas uppifrån bara om man satt på balkongen eller om man, liksom Kayankvinnor och Nbedele-folkets kvinnor, hade lång metallringunderstödd hals.

Svenska scenarbetare mot konfetti är en sammanslutning av de som har ”fått nog av missbruket av konfetti”. ”Konfetti är ett otyg som bara är till skada” för ”hårt arbetande människor”, skriver sammanslutningen på sin hemsida. Visst kan det vara jobbigt att städa bort konfettin, men scenarbetarna får betalt för påfrestningen, emedan publiken ofta betalar för detta onyanserade, lättjefyllda uttryck för glädje och gemenskap. Man låter singlar alla slags i luften svävande föremål i olika former, storlekar, färger och mer eller mindre blänkande och ljusreflekterande. Otyg.

·       På hur många av scenkonstbiennalens föreställningar som helst sjöngs det någon sång, som exempelvis Eugène Pottiers och Pierre Degeyters Internationaleneller John Lennons Power to the People eller… vem bryr sig. Sånt uttryck för teater-”revolution” trodde jag försvann med 70-talet. Och det gjorde det även, men nu är det återigen på modet. Yes, på modet och yes, en fluga är alltid engagerande och uppriktig, inte sant? Tror du mig ej? FrågaBirgit Irma Gunborg Friggebo, Sveriges invandrarminister, Sveriges jämställdhetsminister, Sveriges bostadsminister, Sveriges kulturministerallt med mera med mera i en och samma överbegåvad person, som i februari 1992 ville förmå en ingen ont anande församling att sjunga Charles Albert Tindleys av medborgarrättsrörelsen i USA adopteradeprotestsång We Shall Overcome.
Även Jrmb avkrävde av sin publik en skandera, yes, skandera och stöveltrampa en sång: Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda!
Och trots eller snarare på grund av det att slagorden Vi är inte rädda! upprepades och upprepades, hörde jag i stället Sieg Heil!, Sieg Heil!, Sieg Heil!, Sieg Heil!, och död till kapitalismen! och död till sionismen! och död till Titoismen!, slagord som jag fick skandera på 1. maj och 9. maj under min barndom och ungdom.
Trots att jag inte borde ifrågasätta Jonas Hassen Khemiris intention med detta masspsykotiska vrål, blev jag ändå skrämd och rädd. Skrämd och rädd för att svenskar också tillhör det folk som är lättmanipulerat och kan förmås att ropa vad som helst på befallning. Inte ens om publiken förmåddes att skandera liberté, égalité, fraternité skulle jag vara lugnare, eftersom det är under den parollen som inte bara Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes huvuden fick finna sig avskilda från resten av den förgängliga kroppen, utan även tusentals andra medborgares av samtliga samhällskick. Icke sant, Maximilien de Robespierre?
Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda! är ett hatmantra. Ett hatmantra som rabblades av alla hatiska självbombare, inklusive Taimour Abdulwahab al-Abdaly, mannen som sprängde sig till döds mitt i julrushens Stockholm 2010 och vars handling lär ha utlöst Jonas Hassen Khemiris kreativitet, som resulterade iJrmb.
Skall det skanderas något, så bör det vara JAG VÄGRAR! JAG VÄGRAR att låta mig manipuleras.

Den kaukasiska kritcirkeln bjuder på flera, sedermera bevingade ord. Ett av dem är ”Fruktansvärd är godhetens förförelse”.

Hur bör detta förstås? Att människan inte bör förlåta, det som aldrig borde få bli förlåtet. Men även den som inte förlåter kan försonas med sin plågoande och sin fiende. Även den som inte förlåter, kan och bör bygga ett bättre och fredligare och jämlikare värld tillsammans med sin forne fiende.

Den kaukasiska kritcirkeln från Folkteatern Gävleborg

Brechts kritcirkel är en av de pjäser som jag antagligen såg flest gånger under mitt liv. Första gången såg jag den redan som grabb i dåvarande Tjeckoslovakien. Man kan nästan inte misslyckas med denna pjäs. Både på grund av den starka storyn och det improvisationsutrymmet som denna ger. Med undantag för föreställningens berätterska och ciceron, bjöd denna kritcirkel på ett underhållande och delvis tack vare Paul Dessau, musikaliskt intressant, ensemblespel. 

Kung Ubu och ungrarna Budapest Báb Szinhaz = Budapests dockteater

Jag var 14 år gammal när jag köpte mig Jarrys ungdomspjäs Kung Ubu i en påkostad skinnklädd bok i en storlek av halverad pocket, och med Jarrys egenhändiga och eviga träsnitt av far Ubu. Denna bok var en oförglömlig upplevelse som jag unnar varje ungdom. Min bästis Karol och jag, kunde hela boken utantill och vi applicerade dess repliker på så gott som allt i vår vardag. Något liknande hade jag varit med om bara i samband med några berömda sketcher från Monty Python’s Flying Circus. Scenkostbiennalens föreställning bjöd inte på det som jag förväntade mig, vilket än en gång skänkte mig en läxa att man inte bör gå på teater med alltför högt skruvade förväntningar. Men uppsättningen måste jag ändå uppfatta som väl spenderad tid, inte minst för att jag ånyo fick glädje av mina språkkunskaper i ungerska. Scherer Péter i rollen som Ubu var hur övertygande bra som helst.

Trash cuisine med Belarus Free Theatre

Scenkostbiennalens absoluta vinnare. Det fanns en avgrund mellan alla svenska föreställningar och Belarus Free Theatre. Det är människor som vet vad de vill säga, varför de vill säga det och hur de skall säga det. De använder sig av en dramaturgi som ständigt utvecklar och fördjupar det som sades eller visades tidigare. Åskådaren tas på allvar och ensemblen litar på att åskådaren har fungerande hjärnceller under kallufsen.

Dessutom är Trash cuisine teatral. Här står man inte som en ljusstake och babblar på, här springer man inte menlöst bara för att röra sig, här brottas man inte för att låtsas vara pojkar.

Nästan allt som Belarus Free Theatre uppvisade, har jag sett tidigare. Kanske i liknande, kanske i nya kombinationer. Jag skulle kunna anföra det som föreställningens minus, men det vore fel. Det är nämligen konst att kunna återanvända på ett sätt att det känns meningsfullt. 

© Vladimir Oravsky

Betraktelsen fortsätter med Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 3