Crowbar har blivit Parrotbar. Foto: Luc Viatour / www.Lucnix.be
Jag har, som ni kanske vet, dragit på mig en släng av feministisk depression. Mitt tillstånd kan beskrivas som övermättnad, på gränsen till spyfärdighet, över den radikalfeministiska plakatpolitiken i media och annorstädes. Ibland verkar det dock som att någon slags ljus sipprat in i det självgående maskineriet och att den enkelspåriga agendan ifrågasätts lite trevande från olika håll. För egen del känner jag det som att jag under dessa två-tre år skrivit ur mig det mesta som jag har i form av ifrågasättande av den moderna radikalfeminismen och att jag med en papegoijas envishet sitter och repeterar samma saker om och om igen. Allt för att även nästa dag mötas av ”kvinnolöner fortfarande 86 % av manslöner” och dylikt. Det har blivit för mycket av trasig skiva över bloggandet. Jag vill inte sluta blogga om feminism och genusvetenskap, men finner det i nuläget svårt att hitta motivationen till det. Jag kommer kanske inte att fortsättningsvis skriva lika mycket och ofta om de nämnda ämnesområdena, men jag kommer inte att sluta skriva om dem helt. Jag har ju dessutom nästan upphört att läsa DN, en av de största förmedlarna av feministisk agenda och propaganda i Sverige och därmed faller en stor bit av det traditionella underlaget för bloggen bort. Jag vill också vidga vyerna och inte fastna för mycket i det feminismkritiska, jag känner att jag behöver få syre annorstädes. Men hav förtröstan, jag kommer nog ändå att skriva om både feminism och genusvetenskap när jag känner att jag vill säga något. Något nytt, helst.
Förståelig reaktion! Blogga om det när det känns bra, annars inte.
Ja, det är så det får bli.
Jag förstår dig mycket väl. Vem skulle orka med allsköns feministiska knäppgökar dag efter dag.
Nej, det frestar på.
Jag hoppas verkligen att få se dina eleganta inlägg då och då. Koppla för allt i världen inte av helt även om du är mycket väl värd att ta det lugnt.
Nej, jag kan tänka mig att skriva om det där, men helst om jag kan hitta något som jag inte redan har skrivit många gånger om (alltså med argument som jag inte redan har skrivit många gånger).
Din blogg har varit, allt sedan jag upptäckte den, ett andningshål och en inspiration. Ta den paus du behöver, skriv när andan faller på, jag kollar in med jämna mellanrum.
Tack! :)
Begriplig reaktion. Jag tror att du kommer att hitta tillbaka till de ämnena efter ett tag, men det är inget märkligt med att behöva ladda batterierna och göra annat – och den massmediala debatten utgör ju ingen vettig samtalspartner i Sverige längre på det här området. Det är verkligen bara fotbollsläktarkörer, medvetna (?) missförstånd och illvrål som låtsas handla om kamp för rättvisa men mest handlar om personliga krav på utrymme och gräddfiler. Det kommer att dröja många år innan frågeställningar och tonläge kring genus och ”identitetsfrågor” i Sverige hittat tillbaka till något som är litet närmare hur de ämnena behandlas ute i Europa.
Debatten efter Belindas tv-serie har ju visat hur illa det är ställt, folk i de större tidningarna skriver nästan enbart utifrån logiken ”bråka inte med mina kompisar, inte ens när jag själv haft synpunkter på några av dem” och verkar helt ur stånd att driva några tydliga eller stringenta argumentlinjer när de kommer in på genus…
Ja, det händer något när de frågorna kommer på tal. Undrar om inte årtionden av artiklar på tema ”kvinnor drabbas värst” har utgjort en smärre hjärntvätt på befolkningen.
Mycket glädjande att höra att ännu en tänkande människa lämnar DN.
Att du inte orkar blogga förstår jag, och jag tycker man anar en viss mättnadskänsla lite här och var.
Så sitter redaktionscheferna om några år och undrar; ”vad hände”. Och det är ju bara att himla med ögonen; ”fattar ni inte det”? Folk tröttnade.
Ja, det har varit lite motigt en tid. Jag kanske återfår gnistan snart igen…förhoppningsvis. Ja, DN kultur är djupt nere i diket.