Idag fanns ytterligare en artikel om genuspedagogik i SvD. I artikeln kan man läsa att det faktiskt existerar självkritik inom disciplinen. Klara Dolk, lektor vid Stockholms universitet och som skrivit boken ”Bångstyriga barn – Makt, normer och delaktighet i förskolan” om genuspedagogik, har förekommit tidigare på Crowbar. Dolk har bland annat börjat ifrågasätta metoder hon tidigare rekommenderat och man skulle ju kunna tro att en gnutta sunt förnuft trängt in i det ideologiserade fostrandet, men icke:
Nu skulle man kunna tro att Klara Dolk förlorat tron på genuspedagogiken efter alla dessa nedslående iakttagelser, men så är det inte.
– Jag tycker att genuspedagogik är viktig för att den kan skapa möjligheter för barn att få vara på många olika sätt, oavsett kön. Det delar jag nog med alla som vill jobba genuspedagogik. Frågan är hur man realiserar det i praktiken.
Hon tycker att genuspedagogiken behöver förändras och få en mer utforskande ingång till vad barn gör i sina lekar, men också hur de reagerar på vuxnas pedagogiska metoder. Barnens motstånd behöver inte tolkas som att de protesterar mot jämställdhetssträvanden, men kanske som att de gör motstånd mot vuxnas tillrättaläggande av livet. Barn vet att Nalle är en han och att nästan inga kvinnor är brandmän.
– Utgångspunkten för mig är att barn inte bara upprepar stereotypa könsroller utan är med och utmanar dem precis som vuxna. Barn överskrider kanske könsroller mer än vad vuxna gör. Det är viktigt att ta det på lite större allvar. Att försöka bemöta barnen där de befinner sig, säger Klara Dolk.
Jag anser inte att just genuspedagogik skapar möjligheter för barn att vara på många olika sätt. Barn imiterar det som de vuxna gör och det de ser omkring sig i lekarna. Människor är produkter av både arv och miljö, olika preferenser existerar på gruppnivå. Tyvärr står det dock i verksamhetsplanen för förskolan att den ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Vad är detta om inte att påföra en rakt motsatt norm som den man inte tycker om? Varför ska inte de barn som trivs i de traditionella rollerna och vill uttrycka sig på så vis få göra det? Var inte meningen att alla skulle få uttrycka sig så som de verkligen ville, utan en hämmande omgivning? Tack vare landets genusinstitutioner, vilka i hög grad påverkar den förda jämställdhetspolitiken, är alltså det traditionella längre inte acceptabelt. Vari ligger friheten i det?
Meningen är inte att det ska ligga någon frihet.
”Barnens motstånd behöver inte tolkas som att de protesterar mot jämställdhetssträvanden, men kanske som att de gör motstånd mot vuxnas tillrättaläggande av livet.” (Min emfas)
Sug på den meningen. Barnen och deras lek är alltså en bricka i genuspedagogers jämställdhetssträvanden. Som vi känner till är den genusvetenskapliga definitionen av jämställdhet att det finns 50 % kvinnor och 50 % män (Obs! Det biologiska könet) inom alla (prestigefyllda eller maktinnehavande) sektorer i samhället. Inte att alla i så hög grad som möjligt ska få forma sina liv som de vill. Inom genusvetenskapen ser man dessa två definitioner som samma sak, eftersom man där anser att alla människor föds som tomma blad, varpå de genom en socialiseringsprocess formas till kvinnor och män (socialkonstruktivism). För att de här teserna (framförda av bl a Judith Butler) ska uppfyllas, måste alltså barn lära sig att leka med alla slags leksaker, ”göra kön” på korrekt sätt (helst det motsatta än barnets biologiska) och drömma om att bli någonting som traditionellt har förknippats med det motsatta könet. Om ni tycker att jag målar upp en karikatyr så kan ni alltid fundera på varför formuleringen i förskolans verksamhetsplan ser ut som den gör. Att motverka traditionella könsmönster och könsroller är ett ganska omfattande mandat. Ska pojkar förbjudas att bära svart och blått och flickor rosa? Ska flickors lek med dockor och pojkars med bilar motverkas? Ska flickor få ha långt hår? Varför har det inte räckt med att formulera uppdraget som; förskolan ska uppmuntra icketraditionella könsmönster och könsroller?
Fortsättning lär följa.
Jag tolkar denna artikel mer positivt – till skillnad från den närmast parodiska SvD-artikeln från den dogmatiska förskolan Paviljongen tycker jag faktiskt att detta reportage visar på en ganska öppen och självkritisk attityd till både barn och förskolepedagogik.
Jo, det är sant att det är positivt att det förekommer självkritik, men jag tycker ändå att inställningen bland genuspedagoger alltför mycket tyder på en vilja att fostra barn till ”rätt” jämställdhetstänkande, utan hänsyn till hur verkligheten ser ut.
Krig är fred. Frihet är slaveri.
Förutsåg Orwell också genusvetenskapens landvinningar?
Pingback: Vilken verklighet gäller? | WTF?
Ska flickors lek med dockor och pojkars med bilar motverkas?
Ja, så var det redan för drygt tio år sedan. Jag minns en gång då jag skulle hämta på dagis: Förskolelärarna kom fram till mig och uttryckte sitt bekymmer över att min tvååriga dotter lekte med dockor. Det kändes som om de ville stämma av att vi inte gav henne en för traditionell uppfostran.
Skrämmande.
Att med politiska medel forma den nya och bättre människan är inget nytt. Förra seklet gav hårresande prov på sådana experiment varav det värsta pågick under tre år i nuvarande Kambodja. Då hette det Kampuchea och de revolutionära Khmer Rouge under ledning av Pol Pot mördade två miljoner människor i försöken att forma den nya människan.
På grund av postmodernism och kunskapsförakt upprepas experimenten med formning den nya människan som skall passas in i den box som den vetenskapliga ledningen skapat. Varför lär man sig inget?
Eller ovetenskapliga ledningen i det här fallet.
Skrämmande. (Du har många bra formuleringar som jag inte behöver upprepa. Skall länka direkt istället om tillfälle bjuds.)
”Som vi känner till är den genusvetenskapliga definitionen av jämställdhet att det finns 50 % kvinnor och 50 % män (Obs! Det biologiska könet) inom alla (prestigefyllda eller maktinnehavande) sektorer i samhället.”
Mycket bra sammanfattning. Styrkan är att du skriver ut inom parentes det som förtigs från genusvetarhåll.
Tack! (Ja, jag vet att jag kanske lider av ett smärre överutnyttjande av parenteser i mina texter, men jag tycker att de verkligen behövs.) :)
Jag tycker det passar inom parentes i det här fallet och låter dig uttrycka i en mening både
1) Det ursprungliga uttalandet
2) Nödvändiga tillägg för att det skall spegla verkligheten
3) Din implicita kommentar om hur det ursprungliga uttalandet är missvisande.
Kort och elegant. :)
Alternativet är två-tre meningar som förklara alltihop mer utförligt. Versionen med parentetiska kommentarer visar att du litar på att läsare har lite läsförståelse och kan tänka själv.
Jag vet att mina läsare är pålitliga på det viset… :)
Ja Stalin var en varm anhängare av förskolor han sa Mor och far ska arbeta för staten och barnen ska uppfostras av staten till goda socialistiska medborgare.
SvD.S ledarsida fortsätter hursomhelst att vara ett ljus i mörkret. Maria Ludvigsson briljerar igen.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/egna-val-paverkar-kvinnors-loneutveckling_8874434.svd
Sorry för lite off-topic
Tack för länken! Ja, hon är jättebra. Ingen fara med lite OT.