Gästinlägg: Introduktion av J. H. Lundell – ny gästskribent

Jag är man, högutbildad inom kommunikation och media, bosatt i Stockholms innerstad och har två härliga ungar. Idag tar jag bladet från munnen och ger mig in i idédebatten (och jag vill passa på att direkt tacka Susanna Varis för att erbjuda mig gästplats på hennes blogg). Min tanke är också att snart starta en egen blogg där jag i mån av tid kommer att försöka bevaka de frågor och ämnen som snurrar runt i samhällsdebatten – och som ligger närmast om hjärtat.

Mitt perspektiv är både socialliberalt och kulturkonservativt. Mina fötter står stadigt på en värdegrund som tar sin utgångspunkt i humanism och upplysningsideal. Jag tror på varje enskild människas obestridliga värde – och det nödvändiga i att ifrågasätta och ställa sig kritisk till doktriner och dogmatiska lärosatser som kommer uppifrån. Jag är inte troende men ser värdet i vårt kristna kulturarv. Den vänster som jag tidigare hade respekt för ser jag idag som allt mer verklighetsfrånvänd, populistisk och vårdslös. Jag tar avstånd från extremism, står bakom homosexuellas rättigheter och menar att ras och hudfärg inte är egenskaper som skall ligga till grund för hur vi ser på våra medmänniskor – eller bedömer dem. Jag är besvärad av den anmärkningsvärt låga kvalitétsnivån i den svenska journalistiken idag och ytterst kritisk till hur ofta journalister och media missbrukar sina uppdrag.

Jag anser att kvinnor och män är lika värdefulla och måste tillskrivas samma rättigheter och skyldigheter i samhällets alla områden. Den liberala grundsynen handlar samtidigt om att se och respektera människors individuella val (vare sig det handlar om kvinnor eller män). Att lyfta fram föreställda kollektivistiska mänskliga egenskaper eller osynliga strukturer som det som bestämmer över våra liv och möjligheter är vår tids kanske största intellektuella haveri och leder till det sönderfall och den djupa splittring (och ineffektivitet) som vi redan idag märker av i samhället.

Det sista decenniet har jag med en ökad känsla av bedrövelse sett hur samhällsdebatten i Sverige har förtvinat och slagit knut på sig själv. Den allt mer radikaliserade och extrema feminismen blir allt mer hatisk och revolutionär i takt med att den får allt större inflytande (i nästan alla områden). Samtidigt stöts allt fler pojkar och män bort från utbildningar, karriärer och psykisk omsorg. Parallellt gör andra extrema grupper också allt större anspråk på tolkningsföreträdet och det mediala utrymmet; extrema religiösa grupper, vänsterrevolutionärer och så kallade antirasister, som redan skönjt framgång i det offentliga arbetet med att dela in medborgarna i rastillhörighet. Något de allra flesta tills nyligen inte brydde sig det minsta om.

Som debatterande motpol till dessa extremister tillåts idag inga röster i offentligheten. Seriös kritik demoniseras konsekvent och stängs ute. Kvar finns en pseudo-debatt, där feminister tillåts debattera med andra feminister, så kallade antirasister med andra så kallade antirasister och så vidare. Någon som är extrem får ibland diskutera med någon som inte är fullt lika extrem och det hela presenteras som demokrati. Grundperspektivet är dock nästan alltid detsamma. Det är vänster (eller använder sig av marxistisk retorik), det är feministiskt och det är intersektionellt i den meningen att det använder sig av hudfärg, sexuell läggning och kön i avgörandet om vem som får komma till tals och inte. Det friska och demokratiska samtalet har försvunnit. Istället serveras illusioner och vrångbilder, med en växande och farlig polarisering som följd.

Utan att vilja låta allt för apokalyptisk (det finns ju fortfarande delar av Sverige som är bra och fungerar), så pekar mycket åt fel håll. Fenomenalt stor andel av det utrymme som medierna kontrollerar går åt till andra saker än det som är viktigt och borde angå samhället. Och samtidigt alltså denna växande polarisering mellan samhällsgrupper och nu alltså även mellan “vita” (de flesta som bott i Sverige sedan tidigare) och “rasifierade” (som de så kallade antirasisterna kallar de som inte är “vita”). Även viktig rapportering kring internationella frågor och den omvärldsbevakning som borde analysera världsutvecklingen har fått stryka på foten för menlösheter och icke-frågor på hemmaplan.

Det kanske mest uppseendeväckande de sista åren är dock förråandet och illviljan i debattklimatet. Raffinerade elakheter, mobbing och karaktärsmord är idag en del av journalistiken och politiken på ett sätt som åtminstone jag aldrig tidigare erfarit i Sverige. Och som en följd av denna nya hänsynslöshet följer också en ängslan och tystnad. Svenskar är inte vana vid aggressioner och hat på denna nivå och väljer som en följd hittills att vända bort blicken. Kombinera detta med ett visst mått av naivitet och vi har en någorlunda skarp bild av det uppkomna läget.

Jag är orolig för framtiden, för mina barns (och deras) framtid i detta land. I nuläget upplever jag att det finns en populistisk vårdlöshet i våra politikers hantering av flera viktiga frågor. Man viker sig alltför ofta för små lobbygrupper som skriker högt och har hög medial svansföring (och närvaro). Allt för få politiker uppvisar integritet och mod.

För att använda skolan och klassrummet som metafor (kanske lämpligt i våra tider av ständigt sjunkande nationella skolresultat), så upplever jag allt oftare den svenska samhällsdebatten som ett klassrum med en maktlös och ängslig klassföreståndare utan förmåga eller kompetens att skapa arbetsro. De problematiska pojkarna har sedan länge visats ut från klassrummet (och bort från skolan). Kvar finns tysta pojkar och flickor som gör så gott de kan, men allt oftare sitter och stirrar ut genom fönstret. En liten klick elaka och illvilliga elever har dock tagit makten i klassrummet. Deras metoder för att bibehålla makten är sofistikerade, oftast handlar det om utfrysning, mobbing och ryktesspridning. Läraren har sedan länge kapitulerat och vågar inte annat än att hålla med klicken. Ett slags raffinerat skräckvälde råder. Men hur länge kommer de övriga eleverna (de som inte säger så mycket) att låta sig styras? Kommer de att säga ifrån en dag eller är de så väluppfostrade att de tror på lärarens halvhjärtade påståenden om att allt står rätt till?

Om dessa frågor kommer bland annat mina skriverier och betraktelser handla. Jag tror att det är viktigt att fler sätter sig ner vid tangentbordet, särskilt nu när flera viktiga jämställdhetsbloggar har lagt ner.