Gästinlägg: Jussi H. Lundell – redigerad

I Svenska Dagbladets kulturdel häromdagen kan vi läsa den väl tilltagna rubriken ”Omförhandling av kön och ras”. Det är Katarina Wadstein Macleod som är i farten igen och som vanligt handlar det mesta i konstrecensionen om just kön och ras. Och en liten smula om konst.

I Sverige är hudfärg numera förknippat med kompetens, liksom sexuell läggning och allra mest givetvis kön. Att vara ”kompetent” innebär idag att man inte får ha fel kön, fel sexuell läggning och fel hudfärg. Allra värst blir det såklart om en person brister i sin kompetens på alla dessa tre områden – att det alltså handlar om en vit, heterosexuell man. Lägg därtill att denna man dessutom kan betecknas som det förhatliga ”cis”, alltså att det är någon som är både nöjd och trygg med sin könsidentitet och alltså inte känner någon dragning till en transidentitet – och låt oss säga, dessutom har nått medelåldern och alltså har ganska mycket livserfarenhet och kunskap inhämtad…, ja, då är katastrofen ett faktum. Mot bakgrund av den svenska kulturdiskursen anno 2014 har vi här alltså mejslat fram de biologiska konturerna av den kanske allra mest inkompetenta och löjeväckande figur som nånsin visat det dåliga omdömet att våga röra sig fritt på våra gator och torg.

Jo, nu överdriver jag kanske en smula. Men inte allt för mycket. Alla vägar leder ju till Rom och var så säker, lägg samman alla vägar, motorleder och avkrokar i den svenska kultur- och idédebatten (och i stora delar av den politiska retoriken), de sista decennierna och de kommer att leda fram till (eller röra sig kring), denna förhatliga biologiska slutpunkt. Den vita, heterosexuella mannen. Normkritiken, identitetspolitiken, statsfeminismen, kulturrelativismen, postmodernismen, ”antirasismen”, postkolonialismen, genusvetenskapen, vänsterretoriken och den parallella inställsamheten gentemot västfientliga islamistiska grupperingar. Alla är de en del av detta mäktiga och sammanflätade (och i många områden överlappande), diskurslapptäcke som har sina blickar och vapen riktade åt samma föreställda fiende.

En del beskriver det som ett krig. Ibland lågintensivt, men aldrig upphörande. Att det främst är i vänster- och miljöpartikretsar som de mest ”krigiska” åsiktsyttringarna går att finna idag stämmer nog, men dessvärre ligger borgerligheten inte långt efter. Man har närapå helt och hållet köpt vänsterns köns- och identitetspolitik, också i dess allra mest marxistiska, antiindividualistiska och vulgära uttryck. Hur det har kunnat gå så snett tror jag främst hänger samman med två faktorer; populism och feghet.

För den eller de som vågar påvisa eller ifrågasätta hatet och det inbillade ”fiendeskapet” finns en arsenal av motmedel att tillgå. Vid sidan av bortstötning och osynliggörande (man släpper helt enkelt inte fram dessa personer i paneler, debatter eller andra åsiktsforum), är demonisering, misstänkliggörande och förlöjligande de vanligaste. Till detta syfte står i stort sett hela den samlade svenska så kallade kulturjournalistiken till tjänst. Och det mesta av övrig journalistik och Public Service.

Och resultatet? Ja, precis vad man hade kunnat förvänta sig. Tystnad. Ängslighet. Rädsla. De krafter som nu äger och kontrollerar de offentliga utrymmen där debatter och åsikter får komma till tals, har strypt den friska demokratins förutsättningar och därmed yttrandefriheten som princip. I det ”krig” man föreställer att man befinner sig i är alla medel tillåtna och här har kontroll av medierna alltid varit det primära. I mediaretoriken försiggår samtidigt en sakta (men ständig) avhumanisering av ”fienden”, en metod som vi känner igen från alla revolutionära rörelser och sekter. Människor av kött och blod reduceras till djur eller känslolösa markörer för en strukturell symbolik.

Vita, heterosexuella så kallade cismän är fyrdubbelt inkompetenta, faktiskt så till den grad att det idag ses som helt i sin ordning, även i politiska sammanhang som i övrigt ses som anständiga (t ex Almedalsveckan), att anordna seminarier under parollen och frågeställningen om de ens behövs längre. Som biologiska varelser är de alltså inte mer värda än att vi tillåter oss att resonera kring om vi inte lika gärna kunde göra oss av med dem. Och därför är det kanske heller inte så överraskande att hatfyllda tankar om massutrotning, våld, avrättningar och stympningar hittar sin plats ända in i finkulturen (t ex Dramaten), vid sidan av de många aktivistiska gruppernas verksamhet och den hegemoniska, feministiska kulturjournalistiken. Drömmar om hat, våld och mord som oftast möts av uppskattning eller bortvända blickar (och tystnad), i kulturdebatten.

Hur kunde vi hamna här? Vad är det för slags inneboende ondska i den mänskliga naturen som gör att så många väljer hat och illvilja, också i ett läge när förutsättningarna för tolerans och samförstånd var större än någonsin? Vilka mekanismer är det som driver ett i övrigt välmående och rikt samhälle till att använda hatet som den normerande och motiverande drivkraften? Som organiserar sig i nätverk och grupperingar där man söker med ljus och lykta efter fler anledningar att hata, fler plattformar att hata från och fler sätt att hata på. Och detta i ett läge där så mycket hade blivit bättre och där så många historiska oförrätter och orättvisor hade sopats bort.

Att vänstern behöver sin fiende att hata är väl ingen överraskning, men detta handlar ju som sagt inte bara om vänstern. Det är betydligt större än så.

Jag har sett andra föra det resonemanget och jag tror att det det kan vara en delförklaring till varför det i Sverige tenderar att bli så extremt, nämligen den besynnerliga föreställningen att om man är emot något, så skall man vara emot det så mycket att hela spelplanen behöver vändas upp och ned. Motviljan mot vissa företeelser är så stark att det ses som rimligt att driva sina åsikter ett helt varv runt och därmed hamna i en spegelvänd position gentemot det man ogillar. Vi ser det i feminismen, i “antirasismen” och i hbtq-rörelsen. Feminismen leder till manshat, antirasismen till hat mot “det vita” och hbtq-rörelsen till hat mot cis- och heteronormen. Att stanna upp i ett tillstånd av balans och tolerans är inte aktuellt utan kampen skall drivas till sin yttersta gräns, alltså hela varvet runt. På detta sätt bekräftar man fiendeskapet och motpolernas existensberättigande och man försäkrar sig om att någon fredlig lösning aldrig blir möjlig.

En annan förklaring till varför det idag är fritt fram att hata, håna och demonisera gruppen vita, heterosexuella cismän i Sverige kan vara att det helt enkelt går. Visst är det en deprimerande tanke, men kanske är det ändå så att en grupp människor alltid kommer att spotta på, håna och mobba dem som det är tillåtet att behandla på det viset. I olika historiska kontexter har det såklart varit olika grupper som det varit fritt fram att ge sig på, men med all säkerhet har mobbarna alltid stått där, redo att erbjuda sina tjänster.

Förra söndagens ”söndagsintervju” i Svenska Dagbladet med Hamadi Khemiri, av Julia Lundqvist, är också intressant. På framsidan av SvD kan vi läsa ”Redo att diskutera bilden av mannen”. Men vilken ”bild av mannen” får vi ta del av och som alltså skall diskuteras? Det är såklart den radikalfeministiska bilden som för tusende gången skall lyftas fram. Så här säger Khemiri bland annat: ”Vi lever i ett mansdominerat samhälle och teatern är en del av det”. Detta alltså utifrån en uppsättning på Dramaten där en radikalfeministisk kvinnlig chef länge satt agendan. Och i en bransch där en överväldigande andel chefer är kvinnor – och nu även de allra högsta cheferna.

MP’s unga vill lyfta feministiska frågor kan vi läsa i SvD från 20 februari. Förutom den intressanta ”Faktarutan”, där rubriken är ”Tjejer mår sämre” (vad betyder detta? Mår tjejer sämre än killar när 75% av de som begår självmord är killar), intresserar jag mig för en sak, nämligen detta förslag från unga Miljöpartister:

• Förbättra sexualundervisningen och gör den normkritisk.

Sverige är ett fantastiskt land, men vi måste värna om det. Och om det sunda förnuftet. Båda är hotade.

Besök också gärna Jussi H. Lundells blogg!