Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrip, en kvinna med skinn på näsan och uppenbart befriad från det tvångsmässiga behovet att inrätta sig i rådande ideologiska led, har gjort det igen. I ett inlägg med rubriken Feminismen uppmuntrar till offerroll, gör hon upp med den moderna feminismen och förklarar varför hon inte är feminist. Självklart har även Löwengrip rört upp högröd, för att inte säga plommonfärgad, feministisk ilska med sitt inlägg. Hon anklagas medelst de vanliga härskarteknikerna för att vara okunnig, dum, infantil m fl förminskade uttryck i den sedvanliga andan av att all kritik mot feminismen måste bero på okunskap alternativt kvinnohat. Ty sådana är villkoren; skriver du inte under på patriarkatets existens, könsmaktsordningen och de marxistiska maktanalyserna så är du en förtappad, en kättare och ska i helvetet brinna. Inom den moderna feminismen finns nämligen inte plats för någon annan analys än den vänsterorienterade, socialkonstruktivistiska och marxistiskt influerade. För var dag läser jag med stigande häpnad om sk högerpolitiker, företagsledare och andra som man normalt skulle förvänta sig, tja…en högerorienterad analys från, med hull och hår svälja en marxistisk världsbild. Nu senast i form av alla kvoteringsfrälsta inom regeringen.
”Feminismen uppmanar till offerroll” – klart som korvspad att den gör. ”Kvinnor är underordnade män”, ”kvinnor förhindras av strukturer”, ”kvinnor måste kvoteras in” är ofta hörda slogans från feministiskt håll och som knappast andas kvinnlig styrka eller självständighet. Lilla kvinna där, tro inte att du klarar dig på egen hand mot strukturerna och normerna, tro inte att du kan bli chef eller styrelseledamot om du inte kvoteras in. Den feministiska rörelsen rider också högt på att just utmåla kvinnor som offer i allehanda sammanhang; man förvränger statistiken för att få till en vulgoversion av löneskillnader där det talas om att kvinnors ”löner” är bara 85 % av männens, när de i själva verket inte skiljer sig många procent om hänsyn tas till alla relevanta faktorer (som ålder, erfarenhet, typ av arbete, arbetstid, kompetens etc etc). Man vägrar konsekvent att tala om manliga offer för relationsvåld och föreslår från Sveriges Kvinnolobby att regeringen ska frångå att använda uttrycket ”våld i nära relationer” och använda ”mäns våld mot kvinnor istället”. Man gör könspolitik av saker som drabbar båda könen (exempelvis självmord) och framhåller alltid att kvinnor är värst drabbade. För att nämna något. När hörde ni en feminist tala om kvinnligt ansvar senast? Länka gärna.
”Att feminismen stred om kvinnlig rösträtt, preventivmedel och andra viktiga saker som man tar för givet idag är jag otroligt tacksam över. Men allt har sin tid. I Sverige idag är det jämställt.”
Jag håller med Löwengrip om att det finns många viktiga saker som feminister har kämpat för och uppnått, men lika lite som män idag bär skuld över ”tusentals år” av förtryck, lika lite är det den moderna feminismen som vi kan tacka för de sakerna. Skuld eller förtjänst fungerar inte kollektivt och retroaktivt på det sättet. En ideologi och de rörelser som figurerar under dess flagg ändras i tid. Om jag, och många med mig, upplever att den feministiska rörelsen har ändrat kurs och innehåller allt fler tveksamma element, ska vi alltså hålla tyst och ändå ställa oss i ledet? Inget annat än sektmentalitet.
””Alla män är potentiella våldtäktsmän” heter det hos rabiesfeminister. Men jag skriver inte under på det. Det är sjuka människor som gör så. Inte män i allmänhet. Och förresten, när det gäller hot online och stalkers kan jag säga att det är betydligt fler kvinnor jag anmält än män.”
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Men antagligen anser genomsnittsfeminismen att Löwengrip, jag och andra med mig måste undervisas ur en föreställning om att skuld är individuell och inte kollektiv.
”Jag skulle istället säga att feminismen visar vilsna tjejer en felaktig bild av Sverige. En bild där det är synd om oss kvinnor, att vi alla är orättvist behandlade. Att män vill våldta oss. Att män inte vill ha oss i styrelser. Att vi måste stå upp till kamp, jämt.”
Åter, jag kunde inte sagt det bättre själv. Att detta stämmer kan man lätt konstatera genom att t ex följa feministiska bloggar eller feminister på twitter.
”I nuläget har jag inte feminismen att tacka för något alls. Min framgång har jag skapat själv. Och jag kan med gott samvete säga att jag inte blivit inkvoterad någonstans utan lyckats med allt på egen vilja.”
Tack vare förvirrade högerpolitiker kan vi snart säga adjöss till den tiden. Snart kommer varje kvinna på en styrelseposition få dras med den tveksamma stämpeln ”är hon inkvoterad?” Vilken fantastisk seger för feminismen.
”Jag brinner oerhört mycket för just tjejers välmående. Min första bok handlade enbart om det, liksom många texter i bloggen. Men mitt sätt att peppa tjejer på är att lära dom att vara stolt över att vara kvinna men också att man är sin egen lyckas smed och att det inte är synd om oss. Någonsin. Man kan aldrig någonsin skylla på någon annan och det är aldrig en man i vägen utan bara en dålig självkänsla.”
Det är exakt det här tänket tjejer behöver mer av, inte fler offerkoftor.
”Jag kommer aldrig att kalla mig för feminist. Jag älskar min man och son för mycket för att någonsin kunna joina en -ism som har ett mansförakt. Förr i tiden fanns ett behov, javisst. Men idag gör det inte det och feminismen står inte längre enbart för jämställdhet.”
Mansföraktet lever i högsta välmåga på sina håll inom feminismen, kanske tydligast hos de mest gapiga bloggar- och twitterfeministerna, men även hos organisationer som Sveriges Kvinnolobby (paraplyorganisation för Sveriges kvinno-organisationer) i t ex aktioner som nämns ovan, i kulturlivet där pjäser som SCUM hyllas så gott som unisont bland kritiker, i feministisk massmedia mm. Att feminism idag inte står för jämställdhet exemplifieras med rörelsens oförmåga/ovilja att se mansfrågor och ensidiga fokusering på åtgärder som ska gynna kvinnor.
Andra bloggar:
Tenebrism – Susanna Petterssons lysande inlägg om hennes väg från radikal till liberal.
Tack. Nu fick jag ett (egentligen självklart!) citat till samlingen:
”Skuld eller förtjänst fungerar inte kollektivt och retroaktivt på det sättet.”
Snärtigare formulering än jag lyckats med.
Orkade inte med så många kommentar hos Löwengrip, men ungefär 10% var olika versioner av ”Läs på, du har bara inte förstått.” Debatera inte mot den enda sanningen.
Ja, vad hände med skillnaden mellan höger och vänster? Vänstern vill också sänka skatter och dra in socialbidrag, högern vill minsann också kvotera och ge bidrag. Ingen av dem vill tala om verkligheten.
Kanske tror all politiker att twitter och tidningarnas ledarsidor avspeglar vad väljarkåren vill ha?
Om de behöver symbolfrågor inför valet kunde de väl välja något som inte har så stor inverkan på hela samhället.
Ja, nästan vilken annan symbolfråga skulle vara bättre. Vi tycks vara inne på någon slags enda politikens väg där ideologierna står långt tillbaka till förmån för populism och symbolpolitik.
Befriande att läsa hur en så pass stor bloggare som Isabella tar bladet ur munnen och säger som det är.
En ung feministtjej twittrade det såhär efter Isabellas bloggpost:
”Att säga att feminister sätter kvinnor i en offerroll är som att säga att de som var emot slaveriet satte de svarta i en offerroll.”
Kan man bekräfta Isabellas tes mer? Unga kvinnor som på allvar tror att kvinnors situation i Sverige idag är att jämföra med svarta under slaveriets USA? Radikalfeminismen i Sverige lever i symbios med den ökande psykiska ohälsan hos unga flickor. Dom göder och föder varandra i en ohälsosam spiral som verkar leda rakt ner i ett liv fyllt av prozacknaprande och manshat. Och media, utbildningsväsendet och nästan hela kulturlivet eldar på och pressar in samma destruktiva budskap hos unga tjejer som mår dåligt med resultatet att de bara mår än sämre. Är det en slump att den psykiska ohälsan hos unga i just Sverige har ökat mest i hela EU sedan 90-talet? Nej, jag tror faktiskt inte det, och jag tror att radikalfeminismen bär en del av skulden.
Susanna Petterssons inlägg är förresten en kandidat till årets bloggpost redan nu!
http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2014/02/Postmodernitetens-pris/
”Har postmodernitetens särdrag, som sociologerna beskriver dem, börjat genomsyra vår vardag? Har vi fått en situation där tilltron till objektiva sanningar raseras […] ”
”En uttröttad förmåga till att vara flexibel på livets alla domäner slår slutligen tillbaka i en rekyl, där den psykiska ohälsan ger utslag och där allt tvärtom måste vara förutsägbart, utan krav eller valmöjligheter som stressar. ”
Tack, intressant!
Tack för det här inlägget!
”Ty sådana är villkoren; skriver du inte under på patriarkatets existens, könsmaktsordningen och de marxistiska maktanalyserna så är du en förtappad, en kättare och ska i helvetet brinna.”
Precis sådär känner jag när jag mot förmodan orkar uttrycka mig negativt om feminismen.
Tack själv! Jag tror att det är många fler än du som känner likadant.
Det handlar nog mindre om hur hon vägrar infinna sig i ett led, och snarare om hennes offentliga hån mot alla oss som tror på och står bakom feminism. För en person som kräver så mycket respekt, kunde man tro att hon skulle visa detsamma för andra.
Jag hittar ingenting hånfullt i inlägget, bortsett från möjligen det tillspetsade uttrycket rabiesfeminister. Löwengrip delar inte den rådande feministiska analysen och riktar kritik mot de delar inom feminismen som många med henne inte kan ställa upp på (manshatet, könet som enbart en social konstruktion etc), det är inte detsamma som hån. Jag känner inte till något om att Isabella Löwengrip skulle kräva mer respekt än någon av oss andra, men jag vet att hon dagligen blir mycket respektlöst behandlad i åtminstone sin bloggs kommentarsfält. Kritiken mot henne där handlar knappast om bristande respekt, den handlar om att hon har fel eller inte ska uttrycka sina åsikter.
”Jag är inte feminist, utan tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för. ”Hörni vad sägs om fler kvinnor i styrelser? ”Inte för att jag känner så många som vill sitta i en styrelse men ändå”. ”Hörni, det där med att få vara toppless inne på badhus, är inte det en kul grej att strida om? Vad säger ni har ni tid nästa vecka? (klunk)” ”Absolut, inte för att jag vill vara topless men det är nog bra ändå”.
Detta, ser jag som ett hån. Jag sitter inte hemma och dricker rödvin och letar(klunk) efter frågor att strida för. Jag tycker att ovanstående text säger allt om löwengrips ointresse och okunskap. Klart som fan folk ber henne läsa på, det finns mängder med forskning, en hel vetenskap som talar emot henne. Om hon åtminstone kunde försöka förstå sig på oss extremt vanliga kvinnor utan rabies, som inte råkar leva hennes liv. Vi är inga offer, och vi kallar oss inte heller offer. Det är ni som säger att vi gör.
Vad menar du med en hel vetenskap? Genusvetenskapen?
Hahahah =)
F-låt, jag är överväldigad
Påståendet är nog mer sant än den myt vi ofta hör om att män gör upp affärer och chefstillsättningar i bastun. Finska män möjligen.
Att mjuka upp en och annan ryss i bastun var en erkänd metodik som president Kekkonen förtjänstfullt utnyttjade. Inte vet jag, men nätverk spelar en stor och växande roll. Vad som hindrar kvinnor att starta företag, nätverka och utse chefer i dambastun förtäljer dock inte historian.
Samtidigt som jag inte helt och håller håller med vissa feminister idag, kan jag inte heller hålla med om ditt inlägg. Jag har alltid ogillat ordet feminism eftersom det är ett ord som syftar på just kivnnor. ”Varför kan man inte använda ett mer neutralt ord?”, har jag ibland funderat över. Jag tror det är farligt att sätta kvinnor i en offerroll. Jag tror inte högerregeringen ville det tidigare, men tyvärr blev inte fler kvinnor antällda i styrelser. Blev provocerad av Isabella Löwengrip när hon skrev att det är få kvinnor som vill sitta i en styrelse. Vad vet hon om det? Jag har pluggat flera år på SU och det känns absolut som att fler än en tjej jag har träffat där eller via vänner skulle kunna tänka sig det. De väljer utbildningar med inriktning ekonomi. Svåra utbildningar. Det är väl inte för att man vill sitta och arkivera papper som man går igenom dessa? Det vi vet är att vänner anställer vänner. Har sett kvinnor göra det med. Problemet är väl att högre upp är det många äldre män och de har väl antagligen mest manliga vänner. Jag tycker att den som är mest lämpad för jobbet ska bli anställd. Punkt. Men jag har hört mer än en historia om olämpliga chefer. Det är ett problem. Visst ska man tacka kvinnors kamp (och vissa män) för att samhället är sånär jämlikt idag. Jag tackar gärna de som har kämpat för jämlikhet. Speciellt de som levde i början av 1900-talet. När det gäller ojämlika löner måste man se på alla faktorer. Jag tror definitivt på att kvinnor inte alltid har lika hög lön som män, trots lika kompetens, utbildning osv. Dessutom är det ett problem med de sk ”kvinnoyrkena” i Sverige. Lärare har dålig lön. Sjuksköterskor ska vara glada om de har råd med boende och mat varje månad. Det är en till sak som ”genusfotografen” skriver om; synen på kvinnan. På sätt och vis förstår jag frustrationen hos Isabella Löwengrip, men jag önskar att hon formulerat sig lite bättre. Använt bättre exempel. Sagt att hon var för jämlikhet i alla fall. Jag avskyr när så kallade radikalfeminister spårar ur och sitter och märker på ord. Tex att man inte får säga ”man” längre när man tex säger; ”som man bäddar får man ligga”. Jag är kluven. Men det är i alla fall tack vare modiga kvinnor och män som kvinnor idag i alla fall SKA ha samma rättigheter som män.
Tack för en lång och intressant kommentar! Jag tror att kvinnors representation i styrelser kommer att öka och problematiken där handlar om att få kvinnor att tacka ja till styrelseuppdragen, men även om, som du säger, att nätverken ser ut som de gör. Varför startar inte kvinnor fler företag? Det kvinnliga företagandet ökar och har särskilt gjort de i den sk välfärdssektorn, något som man från politiskt håll vill snöpa med vinstbegränsningar eller tom -förbud. Kvinnor utbildar sig i högre utsträckning än män idag, men på de tekniska högskolorna, vilka traditionellt har varit rekryteringsbas för chefer till industri- och teknikföretagen (stor del av Sveriges traditionella näringsliv, något som är under förändring), är kvinnor i minoritet. Sedan räcker inte enbart utbildning för ett styrelseuppdrag i de stora börsföretagen (det är dem diskussionen oftast gäller), det krävs bredare erfarenhet. Ingen kan dock sticka under stol med att kontakter är, om inte nödvändighet, så en stor fördel. Återigen, vad hindrar kvinnor från att starta och driva företag själva? Jag tror att det kommer att förändras, men förstår inte fixeringen vid styrelser riktigt. Vem har mest makt; en styrelsemedlem i ett mellanstort företag eller en lärare som har möjlighet att påverka och forma årskull efter årskull av medborgare? Jag tror inte, givet att vi är resultatet av både biologi och miljö, att vi kommer att få 50/50-fördelning av könen i samhällets alla områden utan yttre ingripanden (kvotering etc).
Angående löner; den skillnad som fortfarande återstår sedan man tagit hänsyn till alla faktorer…vad tror du att den beror på? Kan det vara så att män i genomsnitt har bättre självkänsla och är mera risktagande och drämmer till med en högre summa i en förhandling än en genomsnittlig kvinna? Osakliga löneskillnader ska förresten anmälas och åtgärdas.
kvinnoyrken. Jag skulle kalla det för skattefinansierade yrken. Där är lönenivån lägre, dels pga att de just är skattefinansierade, men också eftersom man ”säljer tjänster” som anses vara rättigheter för alla i ett civiliserat samhälle (sjukvård, skola, äldrevård) (och tur är väl det). Jag ser kvinnlig företagsamhet i de här sektorerna som en lösning för att kvinnor ska kunna påverka sina villkor. Det är till en del också en värderingsfråga. Kanske ska avgifterna i vården kraftigt höjas?
Apropå synen på kvinnan så tycker jag att Isabella är en fantastisk förebild i att hon står på sig och tycker om sina kurvor, trots alla mobbande kommentarer (från övervägande tjejer).
Jag har alltid antagit att debatten om styrelser är ett slags exempel. Kanske är det lättare att se olikheterna i fördelningen av män och kvinnor i styrelserummen och dra slutsatser utav det. Med tanke på hur mycket makt en lärare tydligen har (har jobbat som lärarvikarie i flera år och mina föräldrar jobbar som lärare) så är det förvånansvärt lite av det som märks i deras löner. Det finns andra statliga yrken med många män anställda där lönen är högre. Kanske beror det på att män i allmänhet är bättre på att löneförhandla osv. men vad beror det på då? I skolan när jag var liten blev jag kallad för buffel av killarna för att jag var lika stark som de var och för att jag gjorde min röst hörd i klassrummet. Behöver jag säga att jag blev mobbad och utstött för det? Killarna satt och snackade om vissa tjejer, däribland deras egna vänner, i klassrummet som de ville sätta på. Och ingen av de här tjejerna sa något. I efterhand sa de till mig i hemlighet att de var imponerade av mig för att jag sa ifrån. Det finns attityder kvar från förr. En killkompis berättade för mig hur äldre män oblygt på hans arbetsplats kommenterar 14-åringars utseende på ett väldigt sexistiskt vis när de går förbi. Jag är själv inte en av de där svaga tjejerna som inte kan säga ifrån och ibland har jag inte heller förstått mig på dom, men jag har börjat se paralleller. Vad är kvinnligt och vad är manligt? Hur får jag som kvinna bete mig eller uttrycka mig utan att bli kallad för en bitterfitta och få våldtäktshot haglande över mig? Klart jag trivs med att bo i Sverige. Folk vet att alla har samma rättigheter. Men än finns det problem, även om jag tycker att vissa radikalfeminister riktar in sig på fel saker. Det enda jag kräver är att lika respekt och samma möjligheter. Men ni som läser det här nu; var ärliga. Har inte ni nån gång stört er på tjejer som pratar med hög röst? Som säger ifrån tydligt? Som gillar att prata och diskutera? Som vågar tycka annorlunda? Klart man har stört sig på liknande hos män, men det är absolut inte i samma utsträckning. Det är jag övertygad om. Isabella Löwengrip har förmodligen själv blivit utsatt för det. Och självklart beundrar jag henne för att hon tar upp en viktig debatt angående skönhetsideal. Genusfotografen som jag nämnde tidigare, tar inte bara upp skönhetsideal. Han tar upp just hur kvinnor porträtteras i media och så vidare. Hur vi plötsligt blir föremål. Det är en viktig diskussion. Tror att du håller med om det. Och det påverkar synen på kvinnor tyvärr. Som sagt, jag har jobbat som lärarvikarie sen flera år tillbaka med barn från 6 år till 16 år. Barn gör ofta som deras föräldrar. Vi har problem med olika slags bestämda ”normer” i samhället. Tjejerna gör sig till för killarna och killarna kallar varandra gay, bög och mes. Det här är en av anledningarna till att jag ogillar ordet feminism. Det utesluter män på sätt och vis. För män behöver också kämpa för att få ses som individer.
Jag är absolut inte någon anhängare av trånga könsroller eller normer som jag inte ser som meningsfulla. Jag har alltid gått min egen väg och har aldrig haft svårt att stå ensam med en åsikt eller att uttrycka mig. Jag blev mobbad i skolan, troligen mycket för att jag vägrade inrätta mig i ledet under de populära flickorna. Kanske kan det vara svårt för mig att sätta mig in i någons, som inte är som jag, situation. För mig är det naturligt att säga ifrån. Jag tycker och skulle hoppas att fler tjejer markerade sina gränser och helt enkelt struntade i vad som förväntas hit och dit. Vem tackar dem i slutändan för att de alltid anpassade sig till vad som förväntades? Sådant föder nog bara självförakt. Lite mera ryggrad åt den kvinnliga befolkningen kanske kunde vara önskvärt. Svinaktigt beteende är aldrig acceptabelt och då gäller det att säga ifrån och markera.
Min inställning till jämställdhet är: samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att forma sitt liv som man vill (inom ramen för de individuella förutsättningarna) för båda könen, men inget krav på lika utfall (50/50) inom alla delar av samhället. (I stora drag…glömde jag något nu…?)
Nej, jag stör mig nödvändigtvis inte på en tjej som gillar att diskutera. Det hänger på om personen har något vettigt att säga. Härskartekniker är påfrestande oavsett kön och där är kvinnor precis lika duktiga idag. Men jag vet inte, det är svårt att ha en objektiv bild av sitt egna agerande.
Angående media så ser ju bilderna ut som de gör eftersom de säljer. Någon, ofta kvinnor, köper de produkter och tidningar som har bilderna i reklamen. Som konsument har man makt att påverka. Från feministiskt håll vill man vanligen förklara allt med de odefinierade strukturerna och normerna, som något som skapas utanför oss allihopa, som om inte vi alla deltog i skapandet av dessa normer. I den mest förenklade feministiska varianten hänskjuter man ansvaret till det ännu mera mystiska ”patriarkatet”, som vid fråga oftast beskrivs som ett system där vi alla ingår och som innehåller de könsroller och normer vi har, men som alltsomoftast behandlas som något som enbart män är och bär ansvaret för. Patriarkatet är orsaken till att kvinnor objektifieras. Som om denne patriarkat köper alla modetidningar. I nästa andetag kan man läsa Catia Hultqvist (http://www.dn.se/kultur-noje/catia-hultquist-endast-manspojkarna-far-spela-pa-sex-i-den-heliga-festivalen/ ) som i någon annan slags feministisk variant beklagar faktumet att kvinnor i melodifestivalen inte ”tillåts” spela på sin sexualitet och ta sig i skrevet. Sexualisering är fel och brist på sexualisering är fel. Fast i Catias fall efterlyses så klart en slags macho, kvinnlig sexualitet med skrevgrepp. Bara kvinnan beter sig traditionellt manligt så är allt fint och bra i den feministiska boken.
En fråga. Innefattar ”killarna”, som du nämner från din gamla klass, alla killarna?
Johan: Inte alla killar. Men flera som stod bakom och skrattade och ”höll med” (kanske för att de inte vågade något annat). De få killar i klassen som inte gjorde det ena eller det andra sa inget alls. Men det är detsamma med flera av tjejerna i klassen. Att de inte sa något. Jag hoppas du inte trodde att jag menade att jag hatade män eller något. Jag älskar killar. Var på en trevlig Alla hjärtans dag-dejt nyss :) Hoppas du läste att jag var emot normerna i samhället, inte män. Normer som också kvinnor bidrar till. Susanna: jag har också haft svårt att leva mig in i hur andra tänker. och hur de agerar i olika situationer. Men ingen människa är superstark. Alla har sina svagheter. Skulle vi utgå ifrån att alla kan säga ifrån….ja då har jag svårt att se hur diktaturer skulle finnas. Hur orättvisor i världen skulle kunna finnas. Då skulle alla alltid vilja kämpa trots möjliga svårigheter. Jag är en stark person. Antagligen pga mina upplevelser. Det låter som att du upplevt detsamma. Vi hade tur som fick lära oss det. Ibland är det mer bekvämt, enklare och mindre farligt att inte säga ifrån. Jag tycker att alla borde respektera varandra och behandla varandra som de själva vill bli behandlade. Att man får hjälp när man behöver det. Att någon står upp för en. Men uppmuntrar verkligen vårt samhälle det? Egentligen? Märk väl, det jag ifrågasätter nu är normer och beteenden. Något som jämlikhetskämpar (ett ord jag föredrar) har lyckats förändra en hel del ändå. Dock är det för enkelt att skylla allt på männen. I alla fall i Sverige som det är nu.
Pingback: Heja BlondinBella! | Häxanmexan
Pingback: Citatet | Häxanmexan
Pingback: Feminism och annat onödigt | TumultetTumultet
Vad vi behöver är fler tjejer som vågar ta plats, som vågar ta steget att starta eget, att bli sin egen chef, som Isabella :) Varför måste det alltid vara antingen eller? Jag tycker att många av dagens feminister har gett ordet ett dåligt repp, varför kan man inte vara feminin och älska det kvinnliga, och samtidigt vara feminist?
Ja, det är en av problemen med den moderna feminismen. Den tongivande diskursen har blivit mycket snäv och där är traditionell kvinnlighet inget som står högt i klass.
Jag har läst Blondinbellas sågningar av dagens tokfeminister med välbehag och i synnerhet kommentarerna. Det var intressant att notera att flera försvarare tar upp Martin Luther King, var hade de svartas kamp stått i USA utan honom? Dagens radikalfeminister kan snarare jämföras med vad som kom efter MLK, Svarta Pantrarnas Parti som tack och lov sprack efter ett tag. Saxat ur Wikipedia: ”De fick mycket uppmärksamhet i media för sitt aggressiva uppträdande, sitt sociala program och sina självförsvarskurser.”
Det ligger mycket i det.
När ska folk sluta att raljera om att feminister är manshatare? Manshatare stavas inte f-e-m-i-n-i-s-t, utan det stavas just m-a-n-s-h-a-t-a-r-e. Feminismen är FÖR jämställdhet, inget annat. Och om man förstår vad ordet jämställdhet innebär så förstår man också att den inte ”kan gå för långt”, för då blir det ju per definition ojämställt. (När företag utnämns som ”bäst på jämställdhet” för att de har 60% kvinnor i styrelsen är det ju inte jämställt, då är det ju för lite män!)
Men det största problemet är ju att Isabella saknar analys i sitt inlägg. Ifall hon på ett ändamålsenligt sätt kunde argumentera för varför hon inte tror att patriarkatet existerar, varför kvinnor har lägre löner och ”inte tar för sig”, varför bilden av kvinnan respektive mannen ser ut som de gör, varifrån vår föreställning om ”manligt” och ”kvinnligt” kommer så skulle det inte vara ett problem. Hon (och många andra) glömmer bort att det vi idag ser som ”manligt” respektive ”kvinnligt” är väldigt nytt och att det är normer som ständigt förändras. Hon behöver inte kalla sig feminist, men när hon så uppenbart inte förstått vad feminism handlar om faller alla hennes icke-argument platt. Att vara påläst och ”emot” är en sak, att bara vara ”emot” för att man ”känner så” är en annan. Hon framstår som obildad, och det är inte samma sak som att inte hålla med, utan det betyder helt enkelt att hon inte vet vad hon talar om. T.ex. här kan man läsa mera om ”alla män är potentiella våldtäktsmän”: http://hanapee.com/blog/2013/05/02/alla-man-ar-potentiella-valdtaktsman/ Feminister säger inte det, det säger de (rättsväsendet, polis) som ifrågasätter varför kvinnor ”litar” på män, både kända och okända sådana. Som sagt, Isabella behöver inte hålla med, men hon kunde förankra sina argument när det är så många som försöker upplysa henne om vad det EGENTLIGEN är hon tar ställning till, för hon har uppenbarligen ingen aning.
Det frodas en hel del manshat inom feminismen, därmed inte sagt att alla som kallar sig feminister är manshatare. Exempel på sådant finns i mitt inlägg. Feminismen i sin helhet är inte för jämställdhet, det finns det otaliga exempel på. Feminismen driver kvinnofrågor, men ser inte mansfrågorna. Feminismen har, efter 1983, då de sista förbuden för kvinnor att utöva yrken försvann, uppnått sina ursprungliga mål om lika rättigheter. Numera har kvinnor alla rättigheter som män har, plus några till. Det finns lagstiftning som diskriminerar män, men ingen som diskriminerar kvinnor (exempel finns i t ex föräldrabalken, kvinnofridslagstiftningen, bidrag till kvinnors organisering etc). Feminismen av idag är inriktad på symbolfrågor med allt från styrelserepresentation till att få bada topless på badhus. Feminismen av idag har också ändrat definitionerna på jämställdhet från att handla om lika spelregler till att handla om lika utfall, där det kommit att handla om lika utfall, 50/50 inom alla prestigefyllda delar av samhället (ibland, som sagt, handlar målen om ju fler kvinnor, desto bättre jämställdhet). Så länge detta inte är uppnått påstår man att samhället inte är jämställt. Man beaktar inte människors olika prioriteringar. En annan definition tycks handla om att tex sexuella kränkningar inte ska finnas om samhället ska anses jämställt. Med en sådan definition kommer vi aldrig att ha ett jämställt samhälle. Det är som att kräva att ingen misshandel eller inga mord ska ske, vacker men omöjlig målsättning. Varför ska Isabella argumentera för att patriarkatet inte existerar, först måste väl någon definiera och belägga att det skulle göra det. Det är som att kräva av en ateist att bevisa icke-existensen av gud. Löwengrip delar inte den gängse feministiska analysen och hon har all rätt att ger uttryck för detta. Det vi idag ser som manligt och kvinnlig är nog inte direkt nytt, men det ät rätt att normer, värderingar och ideal ändras i tid. Frågan blir då hur man bäst hanterar normer man anser förlegade? Går man emot dem eller fortsätter man att på daglig basis tjata om till exempel att ”det kvinnor gör värderas lägre än det män gör”. Jag ser att feminismen hänfaller i mång och mycket åt det senare, att älta om just dessa gammaldags föreställningar och att detta i sig är kontraproduktivt. Det handlar inte om att behöva bli upplyst för att genast dela den rådande, feministiska analysen. För mig gick vägen precis tvärtemot. När jag började sätta mig in i vad feminismen av idag är, slutade jag kalla mig för feminist. Det handlar om att inte dela analysen och lösningarna. Angående att ”känna” saker, är detta snarare en feministisk paradgren, institutionaliserad av genusvetenskapen som bygger på feministisk teori. Genusvetenskapen förkastar den objektiva och positivistiska vetenskapssynen till förmån för ”tillfälliga” och ”subjektiva” sanningar, enkom på grundval av att den förre anses skapad av män och därmed förkastlig. Angående sista stycket: inom feminismen är uppfattningen om våldtäktskulturen och att varje man är en potentiell våldtäktsman utbredd. Man vill problematisera manlighet och mansnormen för att på så vis råda bot på detta. Du får gärna länka till en feminist som talar om motsatsen; att skulden är individuell och att det är ett fåtal på något sätt störda män som begår våldtäkter.
Vad du skriver bra :)
Jag följer rätt många debatter med djupa skyttegravar. Visst, jag har rätt bestämda åsikter men kan gilla när en ’motståndare’ uttrycker sig väl med goda argument (alltså utan känslopjunk, eller övermått av dåligt definierade buzzwords). Det finns definitivt personer som kallar sig för feminister och som ser våldtäktsmän som enskilda störda individer. De som överhuvudtaget märks är ingenting mot ljudnivån från de rabiata. Jag har undrat över varför det är så. Varför så få uttalade feminister ställer sig upp och tycker att de mer hetsiga ska ta och lugna ned sig.
Tills jag läste om de rabiatas reaktion på när rätt välkända invandrade kvinnor (Bahareh är bara en av dem) tar upp hedersförtryck och de INTE pratar patriarkat i form av vita infödda svenska män …. vi talar alltså om kvinnor som växt upp eller har omedelbara anor från vissa länder och troligtvis har direkt erfarenhet av äkta patriarkat och som tycker att de ack så ofta helvita svenska radikala feministerna inte riktigt vet vad de pratar om … de behöver nyansera sig.
Tja, jag ser likheter i dreven om än värre så mot Blondinbella. Fast det är väl värre att vara sinnebilden för ung kvinna som tagit sig fram och lyckats, men vägrar kalla sig för feminist :)
Jag tror att vettiga namnkunniga feminister håller tyst, än så länge, för att inte leden ska se för splittrade ut, eller inte ids, vågar eller orkar ta den garanterade stormen.
Läste du inte länken?
Problemet är ju att det inte är ”störda”, ”konstiga” män som begår våldtäkter, utan det är till synes helt normala män – ”sköna, schyssta killar”. Klart att individerna själva bär skulden för sina handlingar, men den som inte ser ett strukturellt problem i våldtäktskulturen och hur den bemöts i rättsväsendet och det sociala rummet förstår inte att det inte bara handlar om män och deras lustar, det handlar om makt och att kvinnor ses som objekt och deras kroppar finns till för att män ska få ta för sig.
Ja, feminismen bedriver främst kvinnofrågor eftersom det är kvinnan som är ”det Andra”. Men ifall du anser dig vara insatt förstår jag inte hur du inte kan se att det hänger ihop? Kvinnan är inte endast kvinna i förhållande till andra kvinnor, utan även i förhållande till män. När kvinnonormen förändras och vidgas för att fler ska rymmas med så förändrar det ju även mansnormen. T.ex. skulle män tjäna på en manssyn som lyfte upp pappan som en lämplig förälder. I nuläget tjänar kvinnor på kvinnobilden i t.ex. vårdnadstvister eftersom mamman generellt sett ses som den mer lämpade föräldern. Så är ju inte alltid fallet, men mansnormen rymmer inte attribut som gör honom till en lämplig pappa, fastän det på individnivå finns män som är bra mycket mer lämpade som föräldrar än vad vissa kvinnor är. Så feminismen bedriver mansfrågor indirekt. Men även direkt: t.ex. lyfter man ofta upp att män ofta är ensamma och saknar någon att dela tankar och känslor med, att män oftare än kvinnor utsätts för våldsbrott (oftast av andra män) samt att män (på grund av normen) inte vill ta ut sin föräldraledighet. (En föräldraledighet som dessutom skulle vara till mannens fördel i en eventuell vårdnadstvist.)
Även om samhället på ytan sett, juridiskt, är jämställt vad gäller rättigheter och skyldigheter så är vi inte där i praktiken. Varför ge upp förrän man är där? Du skriver att vi aldrig kommer att uppnå ett jämställt samhälle med den definitionen, men varför inte försöka? Ifall du tycker att det är onödigt att kämpa för ett samhälle fritt från kränkningar och trakasserier är det ju nästan samma sak som att säga att det är ok. Tycker du ockås att mord är ok? Om det bara är ”lite” och ”ibland”?
Och varför är det feministers skyldigher att lyssna på alla andra när det uppenbarligen är så att ingen bör lyssna på feministerna? Patriarkatets existens diskuteras, debatteras, definieras och bevisas dagligen i många olika former (genusteori, media, sociala media osv, så varför inte ge sig in i debatten på allvar ifall man faktiskt har något som motbevisar? Dessutom förklarar ateister ofta och gärna varför gud inte finns…men jag upplever att det inte riktigt hör hit.
Du ifrågasätter feministers sätt att gå emot normer. Då kan jag upplysa dig om att det finns många sätt att hantera den problematiken. Att debattera och upplysa är ett sätt – att i praktiken handla ett annat, men det ena utesluter inte det andra. Eller har du missat hur mycket skit t.ex. Nour El Rafai fick för att hon inte rakat sig? Då gick hon mot normen och hon debatterade för sin sak. Vad hände? Jo hon fick ändå skit. Hur man än gör för att hantera normen går det alltså inte att göra rätt. Ifall du har en lösning på problemet får du gärna delge den, mer än gärna.
Du skriver också att ”Det handlar inte om att behöva bli upplyst för att genast dela den rådande, feministiska analysen”. Nej. Det är ju EXAKT det jag säger, ingen behöver dela min eller andra feministers åsikt, men man får gärna veta vad man argumenterar för alternativt emot. För detdär med att ständigt upplysa börjar bli ganska tröttsamt. Du, och Isabella för den delen, får gärna vara emot feminismen så länge det är ett upplyst val. Och att säga att det jag nu sade handlar om förminskning och härskarteknik blir bara fångit, för det finns en uppsjö av information att tillgå, så att fatta beslut baserat på känslor går fetbort när man kan fatta beslut baserat på fakta.
Föklara gärna hur du kan anse att könsmaktsordningen och dagens normer inte är skapade av män när de de facto suttit på både den sociala och ekonomiska makten åtminstone sedan ca 1500-talet? Det är inte förkastligt för att det skapats av män, det är förkastligt eftersom det inte ger män, kvinnor och alla däremellan samma förutsättningar, möjligheter och skyldigheter. Igen, inget manshat, utan kritik av ett system som gynnar individer på bekostnad av andra.
Dessutom väljer du att feltolka mig när jag skriver att ”När företag utnämns som ”bäst på jämställdhet” för att de har 60% kvinnor i styrelsen är det ju inte jämställt, då är det ju för lite män!” – jag skriver ju uttryckligen att det inte är jämställt då. Den som säger att det är jämställt när 60% inom en grupp är kvinnor har ju inte förstått vad jämnställdhet innebär.
Och nej, du måste inte hålla med mig. Men du får gärna det, för jag upplever ju att jag har rätt. Precis som du gör, du försöker få mig att hålla med dig. Det där måste gå båda vägarna – en debatt/diskussion handlar ju trots allt om det, att argumentera för sin egen ståndpunkt och mot den andras ståndpunkt.
Du skriver att problemet i t.ex styrelsefrågn ligger i att kvinnor inte tackar ja till de posterna. När vi kommer till löneskillnader mellan könen för lika arbete frågor du dig om det kan bero på att kvinnor inte är lika risktagande och inte förhandlar lika hårt som männen. Men varför tror du kvinnor tackar nej? Varför tror du kvinnor är sämre på att förhandla?
Självklart har vi ett eget ansvar att göra vår röst hörd, självklart. Men när vi redan första skoldagen får lära oss att killarna är de som hörs och syns mest, kommer det inte sjävklart för alla att våga stå på dig som du verkar ha gjort genom livet. Jag har extraknäckt som lärare i flera olika lågstadieklasser på olika skolor där mönstret är tydligt. Flickorna sitter tysta, pojkarna håller låda. Om en modig flicka vågar ta ton och säga ifrån kan det mycket väl hända att hon är en subba, eller varför inte hora. Och nu pratar vi lågstadiet.
Det här sker hela tiden, varje dag. Så länge det ser ut såhär anser jag att det finns anledning att prata feminism, eller mäns och kvinnors lika värde(kalla det vad du vill). För jag kan lova dig att de flesta tjejer inte vågar stå på sig som du gjorde i skolan. Vi behöver lära oss att stå på oss, för att våga ta för oss. Det går inte av sig självt, det är inte så enkelt som du får det att låta.
Jag jobbar numera som sjuksköterska och blir nyfiken på dina tankegångar kring kvinnoyrken. Hur ser du på skillnaden läkarlöner vs. sjuksköterskelöner? Läkaryrket, ett historiskt sett mansdominerat yrke, vars löner är lika skattefinaniserade som sjuksköterskors löner. Självklart finns en skillnad i utbildning och ansvarsområden som är högst relevant, och jag säger inte att lönerna ska vara lika höga. Men proportionerna. En överläkare med lång erfarenhet tjänar 4 gånger mer än en vidareutbildad sjuksköterska med lika lång erfarenhet på min arbetsplats. Rimligt?
För mig ligger den största frustrationen och besvikelsen i inlägg som dina och Löwengrips att ni ger de sk rabiesfeministerna vinstpokalen. Ni ger dem rampljuset och förmedlar vidare bilden att det är deras definition av feminismen som idag ÄR feminismen. Varför då? Ge dom svar på tal istället, låt dem inte omforma definitionen. Vi är mängder av feminister här ute som älskar män, deras manlighet och allt vad den har att erbjuda. Vi älskar också traditionell kvinnlighet, den står inte alls lågt i kurs! Men vi har varken tid eller ork att blogga och twittra ut våra åsikter dagligen, och vi kommer i skymundan av de högljudda. Men vi finns, och vi är många!
Jag har aldrig påstått att det inte skulle existera jämställdhetsfrågor som man måste arbeta med, jag köper bara inte den extremt polariserande bilden som modern radikalfeminism erbjuder med kvinnor som eviga offer för strukturer och män som eviga utövare och ansvariga för dessa strukturer. Den feministiska rörelsen domineras mycket starkt av dessa tankegångar i Sverige idag och efter att formell jämställdhet har uppnåtts, men även fler rättigheter för kvinnor än män i dagens läge, har både tonläget och målsättningarna ändrats.
Jag är inte så säker att ordningsproblemen i skolan åtgärdas med ännu mera genuspedagogik och skuldbeläggande av pojkar och män, jag tror att det snarare kan vara kontraproduktivt. Mannen och mansnormen ser i hög grad ut som den gör för att det är sådana män som gynnats genom evolutionen och selekterats av kvinnliga partners. Historiskt har dessa egenskaper varit behövliga på olika sätt. Samhället har nu förändrats relativt snabbt efter industrialismens begynnelse och normerna är likaså under förändring. I exemplet med skolan är det i sådana lägen lärarens uppgift att markera och se till att sådant beteende inte accepteras, eller går det inte längre till så i skolan? Jag tror att kvinnor tackar nej till exempelvis vd-jobb eller chefsjobb på högre nivå dels för att en sådan position ger inte en kvinna automatiskt samma fördel som en man vid parbildning (människans starkaste drift är trots allt att bilda par och fortplanta sig) och den uppoffring i arbetstid/prestation som det ofta innebär är inte värd den förlust av andra livskvalitéer. Är höjden av lycka och livkvalitet vd-position, hög lön, 80-timmars arbetsvecka, villa, segelbåt och hjärtattack vid 55? Möjligen har man koll på hur många ungarna där hemma är. Ja, då borde vi dela på bördorna så att alla kan göra allt, säger någon kanske. Tyvärr fungerar det inte så i en marknadsekonomi. Det kommer alltid att finnas människor som är beredda att satsa 150 % för de här attraktiva positionerna. Vad jag saknar i feministiska diskussioner är kvinnors ansvar och möjligheter att påverka hur det ser ut. På vilka grunder väljer kvinnor partner? Börjar kvinnor premiera män som beter sig enligt den slags norm som vore den feministiska drömmen på bred front så kommer det garanterat att hända saker. Tyvärr skördar inte alltid de jämställda och mjuka männen den framgången. Återigen, jag är ingen anhängare av unkna könsroller, utan menar att alla ska få utvecklas till sin fulla potential och få möjlighet att forma sina liv på likvärdiga villkor. I mitt tycke sysslar genuspedagogiken ofta med att införa en motsatt norm; det normbrytande är bra. Jag tror att den största effekten på hur barn utvecklas och väljer är, bortsett från de preferenser som kan härledas till biologin, hur föräldrarna fungerar som förebilder och vilken uppmuntran barnet får. Jag är uppvuxen i en kraftigt kvinnodominerad miljö (med dominanta kvinnor). Varken mormor eller mamma såg det som något märkligt att verka inom manligt dominerade sfärer. Det karriärsmässiga betonades starkt. Det fanns en stor portion feministiska tankegångar bakom mitt val av utbildning, men i högskolan stod det allt mera klart att det inte var vad jag ville syssla med (ingenjör). Jag är intresserad av naturvetenskap, men inte tillräckligt av teknik. Jag är glad över min utbildning och den har självklart utvecklat mig personligen, men skulle jag välja nu, skulle jag kanske välja något annat. Jag hoppas att man i all normbrytandets namn verkligen ser individer och uppmuntrar de ambitioner som de verkligen har.
Angående läkarlöner kontra sjuksköterskelöner; det är efterfrågan och utbud som styr och läkare kan sedan länge arbeta både som privatpraktiserande eller i det offentliga. Lönerna i det offentliga måste i genomsnitt vara lägre än i det privata, men det kan förstås finnas grupper som tjänar mer än andra. Jag ser det som positivt att sjuksköterskor nu krävt 24 000 i ingångslön, men tack vare usel arbetsgivare (landstinget) och usel fackförening (Kommunal) är det inte säkert att mycket händer. Man får då rösta med fötterna och flytta till t ex Norge, där löneläget är ett annat. Jag hoppas att privata initiativ inom den offentliga sektorn kan vara en väg ur beroendet av en enda arbetsgivare och en möjlighet att påverka villkor, något som partier till vänster ivrigt vill snöpa med sina vinstbegränsningar och tom vinstförbud. Läkarna är dessutom en mindre grupp anställda, det är lönen för de stora grupperna som är avgörande. Vad hindrar kvinnor förresten från att bli läkare??? Dessutom är det förstås så att kvinnor har traditionellt gått med på att arbeta under usla villkor, män är (har varit) kanske bättre på att ställa krav.
Det precis det jag anser mig göra, bemöta de saker inom feminismen som jag anser problematiska. Det låter ändå positivt att det finns andra feminister kvar någonstans där ute, men om den kampen nu är så viktig så kanske man kan tänka sig att ägna någon tid åt att bemöta de röster som nu så gott som har tagit över.