I gårdagens Metro fanns en kolumn signerad Hillevi Wahl, som i regel skriver tänkvärda texter. I avdelningen för bra och dåligt, plus och minus, hiss och diss, berättas om Jimmy Striger, en kollega till mig.
Wahl har uppenbarligen lyckats, trots gedigen rapportering om fallet, att missa det lilla avgörande faktumet att det är Transportstyrelsen, en statlig myndighet, och inte en enskild operatör inom järnvägstrafiken som avgör huruvida en individ kan arbeta i säkerhetstjänst, vilket jobbet som tågvärd klassas som.
För att citera Jimmy själv:
”Är nu på gång fota med media och vill att alla sk förstå att mitt företag med alla kollegor är fantastiska stötte pelare och tyvärr är företaget skyldiga att följa Transportstyrelsens regler.”
Usel journalistik. Skäms, Hillevi Wahl!
Tycker man blivit så van att se dålig journalistik så man blir förvånad och överraskad när någon visar upp motsatsen.
Sant, men det kan vara bra att påminna om sakernas tillstånd ibland.
Absolut, glömde säga det!
Jag tror att alla som har personliga erfarenheter av något som det rapporteras om i media kan skriva under på att det är regel, inte undantag, att det som skrivs är behäftat med sakfel, och inte sällan innehåller flagranta lögner. Jag godtar aldrig vad jag matas med genom media, utan utgår från att allt är fel och ren propaganda. Även om de påstår att julafton i år infaller den 24 december skulle jag dubbelkolla.
Absolut är det så, men det tål nog ändå att påpekas.
Har alltid uppfattat Hillevi Wahl som en oerhört präktig normativ folkhemsuppfostrande idealist. Den typen man verkligen kan kasta upp inälvorna på av ren förvåning.
Jo, visserligen, men hon har skrivit tänkvärt om alkoholiserade föräldrar och tillhör i varje fall inte den gläfsande feministskaran.
Ett två samtal, en koll på hemsidan för järnvägsstyrelsen eller trafikverket det var allt som hade behövts för att bekräfta eller slå hål på ett påstående som hon ville göra. Antar att det var lite svårt för Hillevi, faktakoll är ju generellt sett inte längre ett intresseområde journalister ägnar sig åt. Nej, dagens journalistik bygger snarare på devisen ”Jag påstår, alltså är det sant – jag är ju journalist för i h-e”. Med dåligt underbyggd faktabas borde man normalt sett inte komma någonstans, i Sverige kan man komma hur långt som helst. Om man påstår rätt sak, det som det pk:istiska etablissemanget har bestämt är rätt, kan man till och med få en uppburen ställning där alla tillber en som den tjurgud man är. Ego, pengar, status och makt – det är de gamla vanliga motiven som driver människan också dessa, men att få dem att erkänna dessa svagheter ska man inte inbilla sig. Alla dessa mänskliga tillkortakommanden som status och makt är ju tecken på ett borgerligt depraverat synsätt, så ska det inte vara på pk-malm. Att det är så ändå är ett faktum och därmed är hyckleriet fullbordat. För på de förslummade gatorna upp på söder där Åsa Lindeborg, Maria Montelius och Kawa Zolfagary och andra marginaliserad figurer bor, är man ju så förfördelad och utstött. Vägen till denna lågvattenpunkt i livet heter kulturliv samt journalistik och för att kunna nå till den högsta toppen är lite faktafel ett litet pris att betala. Det som alltså ser ut som en kamp för ”det goda och det rätta”, är alltså i själva verket en kamp för att skaffa sig en karriär. Så har det varit i det här landet sedan 1968. Då ställde sig Anders Karlberg, Robert Aschberg, Stina Dabrowski och Jan Guillou på barrikaderna och voila, snart var deras lycka gjord. Idag är de, eller var de makthavare som såg ut att göra helt andra saker än att skaffa sig makt. Hyckleri? Ja visst, men det är svensk vänster vi pratar om här.
Utbildningen på journalisthögskolor runt om i Sverige också de har fallit till föga, detta har naturligtvis också den spelat in. Skolgång med ett mätbart värde i form av kunskap, är ju snart bara en social konstruktion och en borgerlig idé om verkligheten som det gäller att sätta sig emot. Fram med okunskapssamhället som alla lycka ger. Välkommen till förfallet Sverige.
Du får ge Uffe en ny t-shirt i födelsedagspresent. Cramps är (var) ett fantastiskt band, så det är inget fel på tröjan i sig. Han borde dock ha något att byta med. Det blir tjatigt med samma varje dag. Jag föreslår den här:
http://www.mundieart.com/swag.htm
Den föreställer en av få artister som jag skattar lika högt som Lux Interior. Hoppas att även Uffe gillar honom.
Haha…jag vet. Han har faktiskt en hel del andra tröjor, men nu var det någon Cramps-period där. :)
Jag får nog höra med honom om denne rektala konstnär är något som faller honom på läppen…