Funderingar

Det märks att det är valår. Retoriken blir tuffare i debatterna och kvittrandet, skrikandet, brölandet på twitter skruvas upp varv för varv. Fler och fler kastar sig in i debatten och sorlet. På feministkanten håller översteprästinnan Schyman på att samla sina lärjungar inför den stundande kampen och efter de framgångar hon skördat tävlar de flesta andra partier om att framstå som så feministiska som möjligt. Vad som är sant spelar mindre roll, med en klatschig slogan och ett stunsigt budskap kan man slå världen med häpnad. Alla vill åt makten, få vill åt ansvaret.

I realiteten är skillnaderna mellan de stora mittenpartierna M och S små, man har sedan åttiotalets början ägnat sig åt att stjäla varandras idéer och politik, allt enligt devisen att det viktigaste för en partiledare är att vinna val. En slags minsta gemensamma nämnares politiska kultur har etablerat sig i mitten. Utanför mitten finns ett spektrum av alternativa åskådningar. Inom vissa frågor, exempelvis jämställdheten, finns dock få alternativ att välja mellan. Det enda partiet som sticker ut i sammanhanget är tyvärr SD, som av ett antal andra orsaker går bort som ett alternativ för många. De andra partierna har i varierande grad anammat den radikalfeministiska diskursen och lösningarna för sin jämställdhetspolitik. Utsagorna om könsmaktsordningen, patriarkatet och uppfattningen om könet som enkom en social konstruktion tycks vara allenarådande i hela samlingen. Får den som har en annorlunda analys angående de aktuella frågorna finns så gott som inga alternativ.

Jämställdhet är en fråga som åtminstone media värderar mycket högt, om man utgår från det utrymme som dagligen tilldelas i spalterna och i etern för dessa frågor. Och visst är detta ett viktigt område och något som förtjänar en seriös och vetenskaplig behandling i även akademierna, något som på många håll inte tycks vara fallet idag. Tyvärr existerar det dock endast en väldigt smal remsa att balansera på ifråga om den analys, de åsikter och de lösningar som kan presenteras utan att man riskerar att bli kallad för allehanda invektiv.

Den omtalade åsiktskorridoren finns där, men har nu även uppmärksammats av medarbetare i form av Jonas Thente på DN. Givetvis fick Thente inte stå oemotsagd och förstås är ju det inte något idealläge. Problemet här är att när Thente beskriver åsiktskorridoren och kritiserar journalister rycker en hel kader av just dessa ut för att rätta in honom i ledet igen. Man låtsas dessutom inte förstå vad Thente menar och försöker få honom att framstå som fördomsfull. En alltför bekant debatteknik i dessa tider där arsenalen tycks bestå av smutskastning, ignorering och rop på kriminalisering. En självgod konsensuselit som tycker sig vara lite finare, lite moraliskt överlägsna och lite avant-garde och som ägnar sig åt att uppfostra medborgarna i det rätta tänket istället för att främja ett öppet och berikande debattklimat.

Vilket osökt för in mig på nästa tema; hatet. Onekligen dryper det av hat på sina håll, både i etablerad media och på nätet. Både på tidningarnas spalter och i diskussionsforum, facebookgrupper och bloggars kommentarsfält. Media jagar klick och vill väcka känslor. Detta leder förstås till att man även vill exploatera upprörda känslor. På bloggar och twitter kan den uppmärksamhetstörstande lätt få det den vill ha genom att uttrycka kraftiga känslor. Allt detta och nätets anonymitet bidrar till den uppskruvade tonen. Jag följde en intressant diskussion på Genusdebatten (fler inlägg och diskussion kring detta finns på sidan) i kölvattnet av debaclet kring en gymnasielärarinnas besök på en feministisk debatt anordnad av F!:s ungdomsförbund. Hela den hårresande historian kan med fördel läsas hos Toklandet/WTF (detta inlägg och ett antal andra kring det) och på just Genusdebatten. Jag vill här passa på att uttrycka min beundran för Annelie Sjöberg, som rakryggad stått mot stormen av illvillighet, småsinthet och antidemokrati som hon utsatts för. Tillbaka till ämnet; den feministiska bloggaren Lady Dahmer deltog i diskussionerna och berättade att hon så fort hon eller någon annan feminist figurerat på till exempel jämställdistiska bloggar hade hot- och hatmejlen strömmat in. Jag har ingen anledning att betvivla detta, om strålkastaren riktas mot en person som dessutom uttrycker provocerande eller kontroversiella tankar, finns det alltid människor som reagerar på detta vis. Kändisar får allehanda oönskad uppmärksamhet enbart genom att de befinner sig i offentligheten, så nog finns det ett brett spektrum av dårfinkar som reagerar på allehanda sätt på det som skrivs och de personer som uppmärksammas.Jag själv skriver om olika personer på bloggen och ofta kritiserar jag det de gör eller det de sagt. För min del vill jag säga att hat, hot och trakasserier mot enskilda personer är fullständigt förkastliga. Däremot tycker jag att man absolut bör reagera; ju fler som skriver till till exempel politiker, journalister och andra makthavare för att uttrycka sin åsikt eller ställa frågor, desto bättre för demokratin. På sina håll måste man dessutom att lära sig att skilja på annan åsikt/argumentation och hat.

Det har egentligen hänt så många saker under senare tid som skulle behöva uppmärksammas, till exempel Uppdrag Gransknings program om höger- och vänsterextremism och de efterföljande händelserna, att jag skulle behöva resten av dagen och ett antal meter till här på bloggen. Jag får nog tyvärr avstå för tillfället. Kanske hinner jag återkomma till detta. jag rekommenderar att ni läser (fast det har ni säkert redan gjort) J. H. Lundells inlägg i frågan.