Politiskt korrekt musik

musikIckerekommenderad musik i Sovjetunionen. Village People innehåller våldsamheter och 10cc, Julio Iglesias och AC/DC är nyfascister…? För att inte nämna det andra…

Författarinnan Sofi Oksanen lade nyss upp ovan bild på facebook och den fick mig att tänka på den artikel av Clara Törnvall som finns i dagens SvD. Som vi vet  existerar det inte längre några andra värden hos konst och musik än de som kan mätas med den intersektionella schablonen. Verkets värde är helt och fullt avhängigt hur väl den lyckas balansera de ingående figurernas maktordningar och ge betraktaren/lyssnaren en fingervisning om det korrekta sättet att känna och tänka.

”Samtidigt används Springsteen fortfarande, snart 40 år efter SKP:s musikkritik. Den här gången avfärdas han som ”en symbol för det patriarkala industrisamhället” i Dagens Arena. I artikeln ”Arbetarrörelsen behöver ett nytt soundtrack” av Jonna Sima föreslås Beyoncé som ett mer korrekt musikval för dagens vänster.”

skriver Törnvall. För att få sig en dagsfärsk dos av rekommendationer och avrådanden läser man med fördel DN:s och Aftonbladets kultursidor, eller den nämnda Nöjesguiden. Var det hit man ville när man avvecklade de objektiva, konstnärliga kvaliteterna? Konsten har reducerats till en behållare för idéer och kan då självklart även fyllas med politiska sådana. Själv är jag inget fan av detta. Politiken är förstås svår att skilja från livet och vad det är att vara människa (det jag själv vill se som konstens själ), men jag föredrar den mera romantiska devisen ”l´art pour l´art” – konst för konstens skull.

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, journalistik, Konst, kultur, medier, musik, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

28 svar på Politiskt korrekt musik

  1. dolf skriver:

    Aj aj aj. Alice är bara på andraplats. Undrar när den listan gjordes. Den verkar ju inte helt fräsch, alla namn jag känner igen (ung. hälften) har klar 70-talsprägel. UFO, punkbandet Stranglers (som jag antar ”Strangers” syftar på) och Stodges (Iggy Pops Stooges?) är väl sen länge inget annat är ren historia.
    Noterar också att en del mer sentida namn saknas, ser till exempel inget från rap-kulturen (Eminem, eller mina favoriter på den fronten Insane Clown Possee som måste uppfylla alla krav som kan tänkas finna för att bli svartlistade), och hur är det med din egna favorit Marilyn Manson, han borde ju också platsa på en sådan lista, n’est-ce pas?

  2. Pelle2 skriver:

    Personligen tröttnade jag på politiskt färgad musik under 70-talets proggrörelse och känner ingen längtan efter att få återuppleva den igen.
    Jag behöver inga messerschmittar som skriver sina politiska åsikter på min näsa genom sin musik.

  3. Bashflak skriver:

    Vilken gammal och krystad uppräkning. AC/DC & Julio Iglesias = neofascism? Eeehh? MmmmK? Vem gjorde listan när det begav sig?

    Om den kristna högern hade gjort en sån lista (vilket de gör, minns Siewert Öholms debattprogram om WASP), så hade nog ungefär samma band hamnat där. Alice Cooper eller Alice Babs är båda lika illa, samma förledande av ungdomen nu som då.

    Om feminister gjorde såna listor (vilket de gör) så skulle våldtäkts-anspelningar vara främsta kriteriet. Då skulle nog Sven-Ingvars ligga illa till, med titlar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

  4. Anders/AV skriver:

    Haha. Någon som hört om punkbandet ”Klesh”?

    • Susanna Varis skriver:

      Haha…ja dom är jättekända och jättefarliga (med sin kommunistpropaganda ;)) och har skrivit låtar som London Kelling och Rokk the Kesbeh…

      • Magnus skriver:

        Fantastisk cover av Casbah-låten av den algeriske rai-sångaren Rachid Taha, som tar låten hela vägen in i just Kasbahn utan att tappa något av svänget:

        https://www.youtube.com/watch?v=7DbFYsi9iSg

        Taha hade träffat killarna i Clash ett par gånger på turné i Frankrike och släppte sin version på singel år 2002, tror jag. Det finns också ett annat klipp på Youtube där han gör den med Clash (minus den avlidne Joe Strummer) och Brian Eno. En lika stark låt idag som för trettio år sedan.

  5. Dreadlock skriver:

    Även folkhemskommissarierna i Sverige höll reda på vad som är god resp. mindre god underhållning. Men det är klart, tidsandan var ju sådan då. Knappast något västland klarade sig undan från en offentlig debatt om lämplig kultur under de decennierna innan 90-.talet

  6. En annan Fredrik skriver:

    Diskussionen aktualiserar Alain Robbe-Grillets litteraturteoretiska resonemang från tidigt sextiotal, där han konstaterar att (det politiska) engagemanget är överspelat i litteraturen. Om man gör avsteg från principen l’art pour l’art så öppnar man för att se litteraturen som ett medel för att uppnå mål som ligger utanför den, och då bedöms den inte längre utifrån sina egna kriterier. Där står man ju nu: man tror att det konstnärliga uttryckets kvalitet kan bedömas från hur väl det stämmer överens med den teori som gäller för dagen, och missar därmed hur konsten lyckas skapa sig själv utifrån sina egna ramar. Det räcker inte att konst uppfyller politiskt definierade kriterier för att vara bra. Ett aktuellt exempel: Bechdeltestet är inte ett mått på en films kvalitet, trots att vissa biografer använder det som grund för kvalitetsmärkning. Det finns ingen garanti för att en film som uppfyller testets kvantitativa kriterier skulle vara bättre än en film som inte uppfyller kriterierna.

  7. AV skriver:

    22 år efter videovåldsdebatten. Studio S.
    https://www.youtube.com/watch?v=H6Kg0hMCTJg

    Se även avsnitten ur studio S från 1980.

    Sen var det hårdrocken och dataspelen.

    • Dreadlock skriver:

      SvT verkar överlag ha haft ett mindre sunt inflytande över barn i rutan,speciellt i nyhetssändningar. Mycket verkar skriptad av vuxna till barnen i nyhetsinslagen för att hjälpa organisationer som säger sig värna om dem, och därigenom väcka opinion hos föräldrarna – Som i sin tur blir en röst för folkhemssossarna i nästa val.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, våld och sex har ju alltid ansetts fördärvligt, men Sovjet var inne på det politiska spåret som nu också börjat dyka upp med krav på politiskt korrekta uttryck i konsten och även politiskt korrekt leverne hos skaparna.

      • Magnus skriver:

        Man frågar sig verkligen hur David Bowie kunde undgå att sättas på index i Sovjetunionen enligt den här listan. Kriminell vandalism (”Always Crashing in the Same Car”) och nynazism (hans s k ”Stockholm comments” och Hitlerhälsning på scen 1976) till exempel.

  8. Magnus skriver:

    10 cc’s ”neofascism” (=nynazism!) syftar gissningsvis på briljanta ”I Wanna Rule the World”. Nästan lika stor humor som själva låten – den som har hört Lol Cremes vokala utbrott ”A Brave New World will rise from the ashes…” osv kommer aldrig att glömma det.

    Konstigt f ö att Queen inte är med på listan; de hade väl kvalat in som både dekadenta, antimilitaritistiska (Bohemian Rhapsody), homosexuella och monarkistiska. ;)

  9. Kjell skriver:

    ”konst för konstens skull”… Just det. På Sovjet-listan finns 10cc, som gjorde låten ”Art for Art’s Sake” 1975 :-)

    Susanna, har du någon susning om hur stor del av Sveriges konstnärer som pysslar med intersektionell konst?

    • Susanna Varis skriver:

      På ställen som Konstfack verkar det vara det enda gångbara. Hos oss som är utanför det fina etablissemanget är det dock inte särskilt vanligt, men förekommer.

  10. Magnus skriver:

    Förälskelsen i – för att inte säga fetischiseringen av – artister som Beyoncé, Tupac, Icona Pop och Spice Girls hör till popfeminismens mera pinsamma sidor, som Clara T är inne på i artikeln från SvD. På vilket sätt står Beyoncé och hennes musik för frigörelse? Inget alls, inte i fall det handlar om en frigörelse tillsammans i alla fall – ”we are not free until all of our brothers and sisters are free” som Carlos Santana sade när han påade en sång tillägnad den då ännu fängslade Nelson Mandela 1988. Att Bevvan skulle vara feminist är en tes som i stort sett bara *proklameras* av trehundra svenska medietjejer – hon utnämns till medlem i klubben -.men det diskuteras aldrig vad det närmare skulle betyda. Tittar man fem minuter på hennes texter (och läser ett par intervjuer i utländsk press) ser man ju att hon intar en helt annan hållning till, eh, familjen och till ”heteronormen” än våra svenska feminister, medan hon verkar relativt blind för klassamhället.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.