Mången artikel och meningsyttring har behandlat den sk ”manliga blicken”. Jag ska inte gå in på några resonemang om den i detta inlägg. Däremot ska jag beröra något som skulle kunna kallas för den feministiska blicken. En version av verkligheten som man kan uppleva om man använder sig av de sk genusglasögonen. Feminism och genus i de betydelser begreppen har i dagens Sverige (feminism = radikalfeminism, genusteori = teser baserade på feministisk ideologi).
I dagens DN beskriver Elsa Kugelberg situationen för syriska flyktingkvinnor under rubriken ”Mer feminism i flyktinglägren” (jag hittar inte artikeln i gratistidningen på nätet):
”De syriska kvinnor som lyckats ta sig undan landets inbördeskrig hamnar ofta i fruktansvärda situationer i grannländerna – på många platser har en änka ingenting att säga till om och behandlas som avskum. Det är inget mindre än en mardrömstillvaro – samtidigt som de sörjer sina nära tvingas de utstå övergrepp.”
[…]
”Kriget i Syrien verkar vara svårt att stoppa, och att feministiska vindar ska blåsa ända dit är kanske för mycket att hoppas på. Men omvärlden måste göra mer för de syriska kvinnorna på flykt.”
Jag betvivlar inte det minsta att situationen för alla inblandade är en monumental humanitär katastrof och att akuta insatser borde sättas in. Det som skaver i resonemanget ovan är den feministiska blicken som tycks oförmögen att se något annat lidande än det som kvinnor utsätts för. Formuleringarna påminner om Hillary Clintons (som, surprise(!), porträtteras i SvD:s Under Strecket idag), då hon uttryckte att krigets största offer är kvinnorna som får se sina makar och söner dödade. I artikeln ovan är den givna utgångspunkten att manliga offer är inget att bry sig om, det viktiga och feministiska är att måna om de kvinnliga offren. Att behöva offra sitt liv är uppenbarligen inte lika allvarligt, eller något som förtjänar en speciell omsorg ur en feministisk synvinkel (jag vill minnas att feminister hävdar att de står för jämställdhet). Eller kan det vara en förlängning av tänkandet att alltihopa egentligen går att skylla på mansrollen och eftersom det är män som krigar (sic!) får alla av manskön helt enkelt skylla sig själva om de blir dödade?
Jag vet inte jag. Det är ju det som är feminism, dvs att vara en ”fackförening” för kvinnor. Problemet som jag ser det är att några påstår och andra tror att det skulle vara ett ”mansfack” också. Tror t o m att det var Gudrun Schyman, det var iaf någon feminist, som sa att feminism inte är jämställdhet utan ett verktyg för att nå dit (för kvinnor min anm).
Fast (radikal)femsinister gör ju ofta anspråk på att vara de som leder befrielsetåget, också för dem som inte är män; det ger alltså ett tolkningsföreträde.
Problemet är litet av samma slag som när en viss sorts amerikaner å ena sidan glatt kan medge att USA agerar i egenintresse på olika håll i världen, å andra sidan menar att landet är till den grad exceptionellt och utvalt att det alltid blir rätt: vad Amerika gör eller ”vad vi anser i USA” är helt enkelt i mänsklighetens överordnade intresse, amerikanska domstolar är de enda riktiga domstolarna osv. Det är därmed aldrig okej när andra länder eller rörelser agerar utifrån *sitt* egenintresse, om detta kommer i vägen för Amerika. Många feminister har samma svårighet att se en målkonflikt som berör det man själva vill.
Du menar dubbla måttstockar och hyckleri på ren svenska?
Ja visst, till stor del, men det är till den grad internaliserat att många (feminister liksom i viss mån t ex amerikanska neo-cons eller beundrare av Maos Kina på 70-talet) inte ser det, ens om det skulle påpekas tydligt för dem.
Det bekräftar bara att feminister har samma syn på män som de beskyller sexistiska män ha på kvinnor. Enligt det här synsättet så existerar män helt enkelt enbart för kvinnors skull, det är mäns uppgift i livet. Därför är det mest synd om kvinnan när hennes man dör. Precis som vi tycker mer synd om bilägaren än om bilen när den senare har pajat.
Feminismen har varit blind länge men försöker lura sin omgivning med att bära glasögon för att låta påskina att man kan peka ut den rätta vägen.
Jag gissar att så många kvinnor håller krampaktigt kvar vid feminismen,är för att dom tror att det är den enda ism som kvinnor skapat.
Vilket är feministisk historierevisionism eftersom den skapats av både män och kvinnor,precis som socialism,liberalism,kapitalism demokrati.
Därför är det intressant att se hur kvinnliga feminister suddar ut män ur den feministiska historien,även den måste bli ren i sin kvinnoseparatism precis som många strävar efter i dagens feminism.
Även vi vill skapa något eget säger dom krampaktigt,utan att förstå att allt mänskligheten skapat bygger på män och kvinnor i samverkan mot framtiden.
Om människor inser att man kan vara för lika rättigheter utan att för den skull erkänna sig till den svenska statsfeminismen så kommer korthuset att ramla ihop.
De allra flesta är för jämställdhet men de är inte tillräckligt pålästa för att se vad den svenska feminismen är och därför säger de att de är feminister av rädsla för att framstå som annat, för det vet vi ju, antingen är man radikalfeminist eller så högerextremist. Något annat alternativ finns inte, i alla fall om radikalfeministerna får säga det själva.
Fanny Åström retweetade häromdan ett inlägg från nån småhipp amerikansk Spice-Girls-brud som deklarerade (citerat ur minnet)
”How to win every debate. 1. Have a Vagina 2. You win. 3. That’s it! It never fails!”.
Super, tyckte Fanny, tydligen utan att inse att de flesta nog läser de raderna som en sardonisk beskrivning av en dålig debattkultur snarare än som firande av feminismen. Och det blir bara fler och fler som inte accepterar det här debattklimatet.
Att då och då följa Åström på twitter (@sinoes) är för övrigt en smått surrealistisk upplevelse. Hon tror sig uppenbarligen ha många fler hängivna fans än hon har, samtidigt som hennes excesser i öppet, infantilt manshat bara är för mycket. Man undrar när hon kommer att twittra ”Dö, blekansikte! Jamen DÖ DÅ sa jag!” ;)
Nu när omvärldsanalysen hos vissa partier här i Sverige bygger på att mänskligheten delas in i ”Medelålders vita män och människor” kan det ju vara intressant att se hur feminism ser på män i andra länder där de inte är vita. Uppenbarligen ingen skillnad eftersom ”död” tydligen inte är lika illa som ”levande” i feministisk retorik. För om män är döda kan de ju inte lida, det kan däremot kvinnor i alla lägen och i alla kulturer under alla omständigheter tycks de resonera. På detta sätt har ”jämställdhetsivrarna” inom den feministiska rörelsen än en gång blivit beslagna med att mena ojämställdhet istället. Men det bekymrar väl ingen, vi bor ju i hyckleriets högborg Sverige.
Det enda som gäller är att kunna det här kodspråket så är man inne i värmen.
Ett till aktuellt exempel på hur det här funkar: i princip alla journalister och mediepersoner som skriver om händelsen där två flickor i ett fotbollslag som vann en högst lokal barnturnering misstänktes för att vara pojkar skippar upplysningen att lagen var mixade: det fanns alltså både pojkar och flickor i lagen och säkert också en regel att det inte fick vara för ojämn fördelning mellan könen i något av lagen. Det stod i några av de första artiklarna, men när storyn spred sig gallrades det bort samtidigt som hela historien stylades upp till ett exempel på patriarkatets makt.
Att lagen var blandade (vilket ju är mycket ovanligt i lagsporter) gör inte tråkningarna efter matchen roligare, men definitivt mer begripliga. Killar och tjejer i 10-11-årsåldern kan vara ganska lika varandra till det yttre, särskilt om alla har liknande tröjor och skor och några av tjejerna är kortklippta. Inget av detta spelar någon roll när historien vevas i media med tunga brösttoner: ännu ett exempel på den tröga manliga dumheten som förtrycker oss alla!
Det är precis så det fungerar; om verkligheten inte motsvarar ”berättelsen” så gör vi våld på/om verkligheten. Vem släppte in politiken i akademierna? För de redan etablerade journalisterna handlar det antagligen om klick-jakten. Den här smörjan måste väl sälja? Det gäller att väcka känslor i dagens medieklimat, se bara hur mycket det måste skrikas i reality-tv för att uppmärksamheten en sekund ska riktas åt rätt reklambudskap. Hur man kommer ur dilemmat har jag inget recept på eftersom människor verkar kroniskt ovilliga att betala för innehåll, men betalar gärna för apparaten.