Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg.
Jag vill minnas att det fanns en tid då man först skulle växa upp, skaffa utbildning och jobb, hitta en bra bostad och sedan, när man var självgående, skaffa barn (som man då sett till att man kunde försörja). I en artikel mot individualiserad föräldraförsäkring skrev häromdagen en samling genusvetare om att ett sådant förslag, om det förverkligades, skulle slå mot fattiga kvinnors möjligheter att försörja sig. En något oväntad inställning från genusvetarhåll, där ledstjärnan oftast är kvinnors möjligheter till makt utanför hemmets härd. Artikeln är märklig på många sätt och vis, men skribenterna tycks mena att ekonomiskt svaga kvinnor väljer inte att skaffa barn, de behöver kort sagt pengarna. (Eller vad handlar svamlet om behov och vilja om?) Resten av skribenternas harm angående debatten om att uppmuntra män att vara hemma med sina barn mer borde förstås adresseras genusvetarkollektivet själva, eftersom det främst är därifrån teserna bakom den rådande diskursen kommer.
Jag kan inte tolka artikeln på annat vis än att undertecknarna menar att det numera är en slags karriär, ett yrkesval, för ekonomiskt svaga kvinnor att skaffa barn.
Artikeln är inte helt lättgenomtränglig, så man kan ju undra vad de egentlligen vill säga med den. Som man hamnar man lätt i en dubbelbindningssituation, som resultat av artikeln: Nå, ska jag vara hemma och ta hand om barnen eller inte? Vad f-n vill ni egentligen?
Kanske är just detta avsikten? Att försätta män i ett tillstånd av ovisshet om vad de ska göra för att få ”godkänt”, och att göra dem än mer beroende av kvinnors validering från den ena stunden till den andra? Om både det ena och det andra kan vara rätt (och fel) blir det svårt för den underordnade (mannen i denna situation) att veta hur han ska bete sig. Maximal osäkerhet för den manipulerade och perplexe mannen, och maximal frihet till den nyckfulla och validerande kvinnan/feministen således.
CIA och andra säkerhetstjänster försöker hålla sin agenda och sina metoder dolda och hemliga, och använder gärna formuleringar som ”vi kan varken bekräfta eller förneka”. Feminister/kvinnor är slugare än så och är ”öppna”, men säger i själva verket lika lite, eftersom de säger både det ena och det andra, och kan hänvisa till sina respektive uttalanden efter vad situationen och tillfäller kräver. Feministernas praktiserade, deras de facto-formulering (om än sällan uttalad) är: ”vi kan både bekräfta och förneka”…
Jag tycker mig skönja ett sådant mönster ofta inom feminismen. Exempelvis är nakenhet och ”exploatering av kvinnokroppen” ett område där feminismen helt vill kunna avgöra vad som är tillåtet och bra och vad som inte är acceptabelt, många gånger på ganska godtyckliga grunder. Det går inte att bara genom att se t ex en bild avgöra om den är godkänd eller inte, man måste veta syfte och bakgrund. Är det ett feministiskt syfte -> godkänt, är det inte det -> ej godkänt. Det kvinnliga könsorganet och mens har ju varit på tapeten som något som vi alla ska få serverade oss till livs mest varje dag i form av olika kulturyttringar, men korvreklam eller baywatchbrudar på åkattraktioner är förkastligt. Femens nakna tuttar för uppmärksamhet är ok, andra nakna tuttar inte, om det inte handlar om rätten att bada toppless på badhus då. Glasklart. Feministen ska ha problemformuleringsprivilegiet och makten att avgöra vad som får godkänt. Precis enligt en kvinnlig homosocial rangordning där populära tjejen tronar överst i ensam majestät med ett gäng nästan lika poppis brudar omkring sig, en svans av följare och några hackkycklingar på botten. Drottningen på tronen bestämmer helt godtyckligt vad som gäller för dagen. Härska genom ovisshet och osäkerhet.
Det är rätt tydligt menar jag, om man hållit ett öga på det feministiska ”tyckarfältet” i Sverige, att många mediefeminister svänger ganska häftigt mellan hållningarna ”det är fel/omoraliskt att på något vis uppmärksamma okläddhet eller naket hull hos kvinnor” och ”när kvinnor vågar vara nakna ska det hyllas och ses som modigt och Madickenaktigt, oavsett kontexten”. När stjärnor som Rihanna uppträder mycket lättklätt eller när Femen-aktivister använder nakenhet som vapen och lockbete kan man ofta se hur enskilda proffstyckare svänger mellan olika slags hållningar, man försöker klä upp det man säger till något slags principiella resonemang men i grunden handlar det mest om vilka personer en viss tyckare gillar, vem som är kompis med vem (och just den veckan, ett par månader senare kan det vara helt annorlunda).
Eller från en något annan vinkel, de sorterar i sitt eget huvud vad som ska stämplas som ”unkrn sexism” och vad som är fräck, ironisk lek med schabloner. Det är mycket sällan någon av de här tyckarna är beredda at medge att något de kallade det ena i själva verket kan ses som det andra – hur ”frigörande” och antisexistiskt är t ex Madonnas eller Posh Spices poserande om man flyttar ut de här bilderna i verkligheten, och hur mycket har de egentligen gjort för att hjälpa fram andra kvinnor? – det handlar alltså om en kamp om tolkningsmonopolet och om den egna karriären.
Det fginns liknande pendelsvängningar mellan t ex ”kvinnor ska aldrig förväntas spela ut sin kvinnlighet för att komma någonstans” och ”kvinnor som trycker fram sin kvinnlighet och aggressivt spelar på sex appeal mot män ska inte hindras eller få höra att de gör fel, att de tar i för hårt, för det är patriarkalt och kränkande”. Eller ”kvinnor ska alltid tjäna lika bra som män och då försvinner behovet av att få dricks och traditionella ciskvinnligt kodade förmåner” vs ”riktiga män vet att de ska bjuda till när kvinnor som jag finns där, även om jag tjänar lika mycket förutsätter jag att ni killar fortsätter bjuda mig på gratis middagara och bio, öppnar dörrar för mig i vardagen på jobbet osv”. Du hittar ytterst få feminister i Sverige idag som skulle gå med på att det är inkonsekvent att driva alla dessa hållningar samtidigt.
Nej, precis.
Ditt exempel i kommentaren med nakenhet, exploatering etc, är förmodligen mera typiskt och viktigare än detta med föräldraförsäkringen. Den artikel du hänvisar till i ditt inlägg känns lite ”sällsynt”.
Ja, det gör den. Mycket ovanlig inställning från genusvetare.
Men är det verkligen en så oväntad inställning från feministiskt håll? Visserligen en ny vändning i diskussionen, men kom inte liknande argument upp i höstas av t.ex. miljöpartiet som reserverade sig mot införande av delat barnbidrag vid gemensam vårdnad, dvs. reformen skulle slå mot fattiga mödrar.
Jag har nog missat det.
Ja, inte undra på. Jag känner ofta att om man håller sig borta om så bara två veckor så är det nån ny fråga som är uppe för debatt, och de förra redan glömda..
http://www.dagensjuridik.se/2013/10/mp-gar-emot-lagforslag-om-delat-barnbidrag-kommer-att-verka-konfliktdrivande
Javisst. Den här borde jag nog kommit ihåg eftersom den sticker ut.
Äta kakan och ha den kvar? Ensamstående kvinnor har väl fortfarande rätt att ta ut hela ledigheten? Sanningen är väl den att de enda kvinnor som vill avstå delar av ledigheten är kvinnor högt upp på karriärstegen som inte kan vara borta åravis från jobbet. Som statsråd till exempel. Å andra sidan är de i regel gifta med män i karriären så lösningen blir väl barnflicka eller dagis. Alltså blir individualiserad föräldraförsäkring en klassfråga och knappast något som gynnar det breda flertalet av kvinnor.