Alice Teodorescu. Foto från Företagarna
Alice Teodorescu har under sommaren skrivit den ena ypperliga artikeln efter den andra i SvD och dagens dito är verkligen inget undantag. Äntligen, skulle man kunna utropa. Jag har länge undrat var en individ- och villkorsorienterad feminism hållit hus. Feminismen av idag är fullständigt kidnappad och uppslukad av en radikal och socialistisk variant (radikalfeminismen). Den är besatt av utfall; en 50/50-fördelning av män och kvinnor i samhällets alla delar (ja, åtminstone de status- och maktfyllda). Den ser människor som enbart delar av olika kollektiv, vilka i sin tur ställs mot varandra i olika, konfliktfyllda konstellationer. Det är den gamla retoriken och maktpyramiden från marxismen – nu med andra grupperingar än proletärer och överklass. Radikalfeminismen har varit minst sagt framgångsrik i att dels definiera jämställdhet som något som enbart feminismen står för och dels muta in innehållet i feminismen till den socialistiska och identitetspolitiska varianten. Till och med de borgerliga partierna tävlar numera om att anamma dessa socialistiska tankegångar i jämställdhetens namn. Borta är individens frihet och fria vilja, jämställdhet är något som definieras av lika utfall och åstadkoms medelst social ingenjörskonst. För representanter av det synsättet är det ointressant om lika många kvinnor som män inte vill bli ingenjörer, teknikföretagare eller satsa primärt på karriären. Jämställdheten definieras ju av att lika många kvinnor som män gör t ex de ovannämnda sakerna, annars är det något som politiken måste korrigera. (Allt detta leder tillbaka till en syn på människor som enbart produkter av sin miljö, som socialt konstruerade). Men nog om detta, jag har bloggat om det många gånger redan.
Den liberala varianten av feminism lyser med sin frånvaro, men i dagens artikel tar Teodorescu upp ämnet:
”Det är skillnad på lika utfall och lika rättigheter. Är jämställdhet detsamma som det första eller det andra? Av Jan Björklunds sommartal i helgen tycks lika utfall vara det enda rätta för en sann liberal. Det kan tyckas märkligt för den som inbillade sig att liberalismen stod för valfrihet och ökad egenmakt med individen som utgångspunkt.”
[…]
”När valen gjorts och dessa strider mot de politiska ambitionerna, föreslås åtgärder som begränsar valmöjligheterna. Ergo, om folket inte förstår sitt eget bästa ska politikerna, vars makt utgår från folket, styra upp valfriheten.”
En jämställdhetspolitik som sätter individens frihet och vilja i centrum och som är inriktad på allas lika möjligheter och skyldigheter (samt rättigheter) – finns det något parti som känner sig manat att ta sig an en sådan?
Hon skriver bra men hur många unga läser SvD? Jag tror att det är bland unga som radikalfeministerna har sina fotsoldater (eller för att vara rå, nyttiga idioter) vilka förser kultureliten med både kanonmat och ursäkt på samma gång. Det är de unga som måste fås att tänka efter och kritiskt granska vad radikalfeminismen står för.
Sant. Hoppet står till Blondinbella, som ju förstås inte åtnjuter någon respekt inom kultursfären. Det är sorgligt att kultur- och mediasvängen, som ju lockar många unga, är så totalimpregnerad av radikalfeminismen.
Ivar Arpi och Alice Teodorescu har förgyllt ledarspalterna i SVD under sommaren med artiklar där de visar att de vågar stå för obekväma sanningar och att de inte rättar in sig i det radikalfeministiska ledet.
Hoppas verkligen att de får fortsätta att skriva lite mera regelbundet i SVD. Funderar faktiskt på att skriva till chefredaktören och föreslå det.
Det kan ju aldrig skada att skriva och det vore utmärkt om de båda blev fasta skribenter.
Jag skrev till Alice T och Ivar A och cc:ade chefredaktören.
Skrev att jag tyckte att de skrev bra ledare som vågade gå mot de rådande åsikterna och att jag hoppades att de skulle bli anställda på heltid.
Passade även på att berömma Alice för hennes insats mot Fanny Åström i debatten som sändes i P3.
Bra!
Det är bra att hon trycker på -Alice- och påminner om den pissliberala fåran som våra liberala politiska representanter har fallit i. Sammanfattningsvis : Mer frihet till alla- Men till priset av ett mätbart utfall. Den idén om friheten bäddar en starkare stat som stoppar näsan i medborgarnas livsföring. Därav ”pisset” Man tillber friheten som sanningen men pissar på individen när våra nutida ”liberala” talar om friheten.
Jag läste Maria Arnholms svar idag om man byter ut liberal och liberalt parti i texten mot socialism och socialistiskt parti,så hade man inte märkt någon skillnad mot vad man kan läsa från vilken vänstergruppering som helst.
Ja, jag läste det också nu. (Finns här: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/08/06/replik-om-kvoterad-foraldraforsakring/)
Nej, Arnholm förstår inte vad liberalism är för något. Hon borde bli medlem i F!.
Ha ha ha .
Tack för den upplysningen (Ur Arnholms replik på SvD på Teodurescu´s artikel)
Märk väl : ” Men Folkpartiets liberalism utgår inte från att vi dag lever i ett samhälle där alla gör helt fria val.”
Mer än så behöver man inte tillägga . Arnholm är en värdekonservativ socialistisk vindflöjel ,när den representativa parlamentariska makten står på spel. Vik hädan häxa.Maka dig bort till elefantkyrkogården med de stora fallskärmarna…
Ja, att det där skulle vara ett försvar/replik angående de socialistiska idéernas, gällande jämställdhetspolitik, spridning inom högern är ju ett skämt.
Håller med, Arnholm är inte liberal för fem öre – inte i någon vettig mening. Lika liberal som Birgitta Dahl, det är bara det att hon har gjort stora delar av sin karriär inom näringslivet och juridiken.
Utmärkt att SvD anlitar begåvade och skarpa skribenter som de ovan nämnda – även om jag inte delar deras åsikter i allt uppskattar jag deras oftast tydliga ställningstagande mot postmodernistisk identitetspolitik och kulturrelativism. En anmärkning dock, för mig framstår Alice Teodorescus nätverk ”En plats i himlen” knappast som en förespråkare för öppen meritokrati utan snarare som en borgerlig motsvarighet till radikalfeministernas lobbyorganisationer.
http://www.enplatsihimlen.se/kontakt.php
Nätverk, både informella och formella, hemliga och offentliga, kommer nog alltid att finnas. I Sverige tycks nepotismen frodas som en form av korruption som ingen ens reagerar på. Jag undrar vad som skulle hända om någon dristade sig till att starta ett offentligt nätverk riktat enbart till ex vis manliga jurister i syfte att främja medlemmarnas karriärer?