Marcus Priftis. Foto: Leopard förlag
Jag blev omåttligt trött och lite illamående när jag läste Jens Liljestrands recension av Marcus Priftis bok Det Otäcka Könet i dagens SvD. Vad ska man säga, manshat säljer och öppnar dörren till den feministiska stugvärmen?
Recensionen återger bokens feministiska problematiserande av ”mansrollen” och både författare och recensent behärskar (och omfamnar?) den radikalfeministiska diskursen till punkt och pricka. Recensionen/boken börjar med att fastslå att eftersom det både i fallet Lundsbergs nollning, där ett strykjärn användes och i kravallerna i Husby främst var unga män som var inblandade, så är det ”mansrollen” vi har att skylla för det våldsamma beteendet.
”Gör tankeexperimentet att ”kamratuppfostran” på Lundsberg hade ägt rum på flickhemmet, inte på pojkhemmet. Eller att det varit de unga kvinnorna i Husby som kastat sten på poliser och krossat skyltfönster. Då hade ”TJEJVÅLDET” varit en nyhet på varje löpsedel och forskarna stått på kö för att med pannorna i djupa veck debattera aggressiviteten och normlösheten hos det kvinnliga könet.”
Nej, det hade det inte. De forskare som nu sätter pannorna i djupa veck är genusvetare. Genusvetenskapen bygger på feministisk ideologi. Feministisk ideologi är fullständigt oförmögen att se tjejer/kvinnor som utövare av våld, dess förespråkare klarar knappt av att se tjejer/kvinnor som ansvariga för något som helst. Sveriges kvinnolobby (feministisk) jobbar hårt för att osynliggöra alla andra än kvinnliga offer för relationsvåld (och alla andra utövare för detsamma än män). ”TJEJVÅLDET” hade möjligen kunnat bli en smaskig rubrik, tätt åtföljd av genusexpertis med pannor i djupa veck och förklaringar som kan härledas till könsmaktsordningen och patriarkatet i bakfickan. Det hade möjligen dessutom genererat en del förlåtande och kanske till och med uppmuntrande kommentarer angående dessa ”normbrytande och modiga aktivister”.
”Nu fick vi i stället förutsägbara diskussioner om överklassens sektmentalitet respektive utanförskapet i förorten. Manligheten var inte problemet. Männen som kollektiv är aldrig ett problem. Män bara är.”
???? Ska jag skratta eller gråta? ”Manligheten var inte problemet. Männen som kollektiv är aldrig ett problem.” Förlåt, men tar herr Priftis alls del av svensk media? Läser herr Priftis alls genusvetenskapliga avhandlingar? Vilket fullständigt makalöst exempel på verklighetsfrånvändhet och feministiskt testuggande. Mansrollen och manligheten problematiseras dagligen på alla landets kultursidor, i SVT:s kulturnyheterna, SR:s utbud och även i nyhetsrapporteringen. När mansrollen och manligheten inte problematiseras, ses männen som problem vad det än gäller. I detta inlägg av Jussi H Lundell beskrivs situationen på ett mycket bra sätt.
”Helhetsgreppet, de stora dragen, ambitionen att en gång för alla visa hur allt, precis allt, hänger ihop, från Husby och Lundsberg, över världskrigen till den aldrig nedfällda toasitsen. Patriarkatet som ett totalt, genomgripande system som präglar i princip alla aspekter av samhället.”
Så vad tänker de upplysta männen Priftis och Liljestrand göra åt detta sakernas tillstånd nu när de skådat ljuset? Träda tillbaka och lämna plats åt ett par mer kompetenta, duktiga, unga, arga feminister? Nej, så klart inte, Liljestrand och Priftis (som så många andra statusmän som på sistone ställt sig i den feministiska kören) ser sig som något mer än vanliga män. De är män som skådat det feministiska ljuset och förväntar sig nu en plats bland de kompetenta, feministiska kvinnorna, där de fritt kan racka ner på de andra, outvecklade grottmännen där nere någonstans. Och mycket riktigt, grottan nämns senare:
Mitt problem med boken är att jag inte kan se att Priftis har en enda självständig, originell tanke kring maskulinitet, mansroll eller könsmaktsordning. Han tycks framförallt vara förankrad i två internationella auktoriteter, R W Connells ”Maskuliniteter” och Susan Faludis ”Ställd”, samt en svensk, Stephan Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil”.
Om man ska jämföra hans bok med den sistnämnda, vilket känns mest rättvist, saknar jag hos Priftis den känsla av desperation, för att inte säga panikångest, som präglade Mendel-Enks i det närmaste apokalyptiska uppgörelse från 2004.
Det är för många förbehåll och garderingar, för mycket ”det här är förstås överdrivet, men …” och ”nu menar jag förstås inte att alla män gör så här…”. Det är ibland som ett långt, eftertänksamt och alldeles för ödmjukt försök att övertyga någon som levt i en grotta i femtio år att den skriande ojämställdheten vi ser omkring oss inte är en slump.
En liten kritik gentemot den feministiska gospeln/angreppssättet i boken skymtar dock till hos Liljestrand:
”I en genomgång av den ohälsosamma manliga livsstilen (alkohol, ensamhet, självmord) poängterar Priftis sålunda att män ofta drar sig för att söka vård eftersom en man ska ”klara sig själv” och inte ”gnälla över lite smärta”. Sedan tillägger han att det å andra sidan finns en motsatt trend, att högpresterande unga män ”går till doktorn för precis vad som helst” och kräver botemedel för de mest triviala åkommor.
”Det är ännu ett exempel på hur flexibelt mansidealet kan vara”, noterar författaren stillsamt. Så praktiskt det måste vara med en lära som har svar på allt!”
För övrigt är kvinnorollen mycket mera flexibel än mansrollen. Något som Ninni på Genusdebatten grundligt har behandlat i sina inlägg.
Slutklämmen innehåller dock en liten ljusglimt:
”I stället för att peka med hela handen visar ”Det otäcka könet” mångtydigt upp en rad möjliga utgångspunkter för en maskulinitet bortom mansrollen. En plats där skäggstubbsfeminismens rallarsvingar och basröst är lika passé som Tony Soprano och Conan Barbaren.”
Påtvingade könsroller är inget som undertecknad personligen vurmar för, alla ska få uttrycka och utveckla sig på det sätt som de önskar. Detta gäller både den flicka som vill lägga krutet på familj och barn och den som vill bli gruvarbetare. Samt den pojke som vill bli ingenjör och den som vill satsa på familjeliv eller bli nagelskulptör, för den delen. Liljestrand distanserar sig här också från vad han kallar skäggstubbsfeminismen. Är det den här sorten från Södermalm? Har de övergått till skäggstubb nu? För en tid sedan var det helskägg som gällde, eller hur? Jag hade dock önskat mig att Liljestrand även kunnat distansera sig mera från det feministiska testuggeriet.
Tillägg: Ekvalist skriver här bra om mediabilden av män.
Tack som vanligt för att du läser så att jag slipper.
Så här i valtider såg jag äntligen en samband jag inte sett förut: feministiska alpha-män ser på andra män ungefär som politik/mediaeliten ser på resten av folket.
För att det skall bli riktigt tydligt kan man se på hur de respektive grupperna talar om ”könsmaktsordning” och ”rasism”.
Lysande inlägg, och jag håller fullkomligt med. Jag blev också en smula illamående här på morgonen…
Tack! Ja, det går inte att bli något annat.
Såg också den där idiotartikeln. Att påstå att mansrollen inte kritiseras är något av det mest absurda jag har läst på länge. Har Liljestrand köpt in dubbla genusglasögon som gör honom oförmögen att förstå den manshatiska smörjan som hans egen tidning och DN producerar dag efter dag ?
Eller är det,precis som du skriver, ett försök att positionera honom som en god och fin feministisk man som naturligtvis är mycket bättre än alla andra män ?
Det börjar bli många män i etablissemanget som gör mig illamående och som är en skam för manligheten..
Pingback: Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap | WTF?
Det värsta är att ” den aldrig nedfällda toasitsen” förmodligen inte ens är inkluderad på skämt utan på fullaste allvar som exempel på patriakalt förtryck.
Undrar hur man resonerar kring att man helst vill ha könsneutrala toaletter och den klassiska toasitskonflikten? Personligen har jag aldrig begripit vad det är man bråkar om; vill de hellre att sitsen är nerfälld och nerstänkt? Inte jag i alla fall. Eller ska mannen både fälla upp och fälla ner? Varför det? Jag har aldrig begripit mig på det där.
En konsekvens av att leta efter kvinnoförtryck överallt, tror jag ska börja gnälla på att min flickvän inte fäller upp sitsen :D
Precis lika relevant. :)
Pingback: Skyldiga eller oskyldiga, de är ju trots allt bara män | Jussi H. Lundell