Perukklubben av Pär Ström. Omslag av Phiu Thieu.
Ute på det elbefriade landet i Finland hade jag med mig samhällsdebattören, civilingenjören, föreläsaren med mera Pär Ströms senaste bok Perukklubben som kvällslektyr. Ström har skrivit ett antal böcker och texter om till exempel informationsteknologi och övervakning samt jämställdhet. Med den nya boken tar Ström åter en ny kurs; politisk satir. Pär Ström har befunnit sig i hetluften under åratal, framför allt under den period han debatterade jämställdhetsfrågor. Den aggressivitet som enkom framförandet av ett annat perspektiv än den dominerande och radikalfeministiska på dessa frågor orsakade (och orsakar) bland etablerade och uppburna medlemmar av den kulturella och mediala eliten är fortfarande häpnadsväckande. (Ett axplock av det jag tidigare har skrivit om detta: här, här, här och här).
Det jag skriver nedan är mina reflektioner kring boken, då jag inte anser mig ha de rätta kvalifikationerna för en regelrätt recension.
Perukklubben är, som sagt, en politisk satir, en i sina stycken burlesk och mustig fabel som jag läser med stort intresse och med skräckblandad förtjusning. Berättelsen är förlagd till landet Eklandet vars invånare består av getter, vargar, kor, ugglor, rävar och andra djur. De olika djurgrupperna uppbär påfallande likheter med ett antal grupperingar i säg, det svenska samhället. Boken är späckad med underfundiga referenser och symbolik, som till exempel att det i vargarnas Rådssal är ”högt i tak” och att vargarna, som den agendasättande grupperingen, kommunicerar sig genom stentavlor.
Karta över Eklandet. Illustration J. Breen.
Getterna är bosatta i Horneby, Klövköping och Svansinge, vargarna huserar på Klara – och korna på Rosenborg slott. Utöver det som ses på kartan finns även ugglorna, vars hemvist är Södra Törn-snåret. I boken får vi följa huvudpersonen, eller huvudgeten, Georgina på en resa genom allehanda äventyrligheter och för henne ögonöppnande skeenden. Det visar sig snart med all önskvärd tydlighet att saker och ting kanske inte är så idylliska i landet som kommit längst som det på ytan kan verka. Är det verkligen sant det som professorerna Lysenka, von Hochdenker och Jennus forskar fram? Har vargarna, som har hand om innehållet i Eklandets medier, verkligen allas bästa för ögonen och hur går det egentligen till hos korna, de som formellt styr riket? Är gråa djur verkligen så vedervärdiga som det påstås?
Jag kunde knappt vänta tills jag fick ett nytt tillfälle att fortsätta att läsa i boken. Berättelsen i sig är spännande; hur ska det gå för lilla Georgina? Ändå mera spännande var dock blottläggandet av de så välbekanta strukturerna i den alldeles verkliga världen. Politiken i satiren framträder inte genom den partipolitik och den vänster-höger-skala vi är vana vid, snarare genom motsättningar mellan de olika grupperna av djur och deras respektive rollfördelning i samhället.
Greppet med en satirisk fabel är briljant och åtminstone jag, som vid ett antal tillfällen känt mig missmodig angående det politiska debatterandet och bloggandet, får en injektion av ny lust och drivkraft. Det går helt enkelt inte att överlåta den samhälleliga agendan åt de grumliga krafter som nu har ett så starkt grepp över densamma. Ströms senaste bok kan med fördel ingå i litteraturlistan på landets gymnasieskolor.
Boken har nu varit ute i cirka två veckors tid och allt tyder hittills på att den agendasättande delen av vårt samhälle valt denna av de tre i boken förekommande förhållningssätten: mörka. Pär Ström var med i 12 minuter i P1:s Studio Ett vid bokutsläppet (notera gärna det som feminister kallar victim-blamingen som förekommer i inslaget) och Jyllandsposten har recenserat Perukklubben här.
Andra recensioner:
Till sist ett litet smakprov på bokens innehåll:
””Grå getter tar för mycket plats i Svansinge”
Georgina slog ner blicken. Det fanns vita, svarta och grå getter i Eklandet, och alla visste att de grå utgjorde ett problem. Inte bara getter för övrigt, utan grå djur av alla arter. De var mer egoistiska än djur av andra färger, och de kunde inte uppföra sig. Bråkade och ställde till med problem. Var intensiva och jobbiga. Tog plats och var i vägen. Det var precis tvärtom med de vita djuren – alla vita djur var godhjärtade, duktiga och problemfria, och därför skulle de vita djuren lyftas fram. De svarta var någonstans däremellan, men betydligt närmare de vita än de grå.
Lisa suckade när hon läste om de grå getternas platstagande i Svansinge. Hon var som bekant själv grå, liksom Georgina.
”Tråkigt det där med Svansinge”, sa Lisa och såg nedslagen ut. ”Ja. Tänk att vi grå djur alltid ska ta så mycket plats.”
”Man skäms.”
”Ja, verkligen. Men du ska veta att jag jobbar hårt på att hålla tillbaka min grå sida”, sa Georgina.
”Jag med! Apropå det, i övermorgon kommer Rättviseteatern till Horneby och spelar en vitistisk pjäs. Ska vi gå på den, du och jag?”
”Vad kostar det?”
”Inte så mycket tror jag. Korna betalar det mesta.”
(Icke-recensionen ovan finns nu även att läsa på Blaskan blogg och på Löjesguiden med förord av Freakshow Fredrik).
