Ett nytt fenomen verkar vara på uppgång och den handlar om något i stil med följande: A gör något dumt/kontroversiellt exempelvis skriver något hatiskt/förtalsfullt eller annat dylikt på Twitter, eller viftar med motsvarande plakat, låt oss säga i en Pride-parad. B rapporterar om detta i exempelvis sociala media. A anklagar B för att agera på felaktigt och förkastligt sätt, exempelvis med att skuldbelägga B för de konsekvenser som A kan drabbas av. Mitt första exempel är självupplevt och handlar om en viss episod med en känd, feministisk bloggare. Mitt andra exempel är denna bild:
Pride i Falun.
LUF har publicerat bilden ovan och genast rycker SSU ut:
”Dalarnas SSU-ordförande Sofie Eriksson anklagar nu LUF Falun, som dokumenterat hatbanderollen och publicerat den på sin sida på Facebook, för att smutskasta hela Pride.
Att sprida bilden ”är inte att stå upp för allas lika värde” menar SSU-ordföranden och menar i samma inlägg att LUF med publiceringen av fotot skapat en cirkus som ”spottar på det arbete som personerna bakom Falu Pride lagt ner”.
Enligt henne borde LUF inte ha publicerat bilden utan rapporterat till arrangörerna. Det hela skulle tystas ner.”
Av detta kan man dra slutsatsen att ramsan ”stå upp för allas lika värde” nu fullständigt har tömts på innehåll och blivit en floskel som behändigt rapas upp som ett kodspråk för positionering i den mediala verkligheten. (Nyspråksordlistan kan även kompletteras med ”demokratisk” = bra, eftersträvansvärt och ”liberal” = dålig, diskutabel, föraktlig, oönskad).
Jag anar en trend mot fler och fler sammanhang där resonemanget går ut på att den som ursprungligen gjort något inte är ansvarig, däremot den som berättar om det. Att skjuta budbäraren, helt enkelt.
SSu borde kritisera de som hade med hatbanderollen i Pridetåget och inte klaga på de som uppmärksammer den. Detta om de har någon skam i kroppen och verkligen tror på allas lika värde…
Ja, till exempel. Jag tror inte ens att de reflekterar över vad orden ”allas lika värde” betyder, det är något som bara mekaniskt upprepas för att markera att man tillhör den ”goda och fina” sidan.
Kan ju vara bra att minnas att sossar förr gick i förstamajtågen och klagade över att
”Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.” (Internationalen)
Trots att det varit sossestyre i decennier.
Det verkar inte så noga med korrelationen mellan vad en parad går ut på och vad som sägs, sjungs och visas på skyltar.
Det hör till paradoxerna i sådant här känslotänk att samtidigt som aktivister och tyckare gör anspråk på att vara allierade med allt som är gott, fördomsfritt, smart och modigt så får ingen ha några kritiska synpunkter på dem – ingen utom deras egna kompisar.
Tingsten, Palme, Bohman och…i princip alla som kom in i politiken före Facebook och twitter skulle ha gapskrattat åt tanken att man kan sitta och dirigera vilken slags uppmärksamhet man får, vilka bilder och tolkningar av ens egen politiska kampanjer och krav som är ’tillåtna’ att sprida.
Palme hotade förstås att stänga tidningen DN eftersom de lite väl ihärdigt skrev om Geijer-affären…
Jo, men han ifrågasatte aldrig att andra partier, tidningar, tv-reportrar eller vanliga medborgare fick uttala synpunkter på sossarnas politik som var 180 grader motsatta den egna självbilden. Vare sig det gällde löntagarfonderna, skatter, utrikespolitik eller annat. Idag tar många för givet att man bara ska diskutera med sina polare – och att ingen annan får kliva in.
Ja, det har blivit mycket snävt.
Med faict i hand gällande DN hade det nog varit lika så bra.
Haha…ja, kanske det. :)
Pingback: När Hat Blir Fint | Löjesguiden
På tal om hat så har jag varit inne på Fanny Åströms blogg en sväng. Jag klarade helt ärligt inte av idiotierna som jag läste. Mitt blodtryck steg och det är inte bara ett talesätt utan det steg faktiskt på riktigt.
Hennes fanclub verkar ju lika sinnesförvirrad och jag får intrycket av att en hel del av de här tonårstjejerna, jag utgår helt ovetenskapligt ifrån att de utgör en stor del av hennes läsare, verkar inte ha haft så mycket problem innan Fanny Åström talade om för dem att de borde det.
Ja, vad skulle feminismen vara utan missnöjda och ångestfyllda tjejer?
Fanny verkar ju vara någon som aldrig har fattat att ”it takes two to tango”, och hennes kompisar/fans är av samma ull. Hon ältar ständigt sina gamla ex samtidigt som hon uppträder som feministisk profet med höga anspråk på generell sanning i det hon säger.
Höjden av oförskämd provokation för dessa personer är om någon ger en annan infallsvinkel på deras oförrätter utan att först fråga tjejen ifråga om lov att säga det. Hur våååååågar ni?!