Aaaah! (”Hmmm…daaa!”, som Linus på Linjen när han vaknar upp i början av varje avsnitt) – rinnande vatten! Vi är tillbaka i civilisationen från årets äventyrsresa till min underbart amish-aktiga och med antika faciliteter utrustade sommarstuga. Den borde vara rena drömmen för varje miljö- och vänsterpartist; ingen el, inget rinnande vatten och sjön är rätt övergödd och får inte belastas med nästan någonting numera, inte ens grönsåpa. Fiska får man så mycket man vill om man håller sig till skräpfisken (eller rättare sagt, inte fiskar några rovfiskar). I år kunde man gott leva hela hösten på de soppar som fanns i överflöd. Där kan man uppleva verkligheten på det sätt som den kunde te sig utan kärnkraft och jobbig tillväxt och pengafixering. Bara att ställa om maggen till en diet på rötter och hö med lite inslag av nämnda svamp och bär så är man nästan framme vid den paradisiska tillvaro som de nämnda partiernas politik leder till.
Men men, jag klagar inte. Det är rätt fantastiskt skönt att slippa teknik och stadsliv och ta en promenad (amish-wannabees som vi är hade vi ju ingen bil heller…) på 14 km till närmaste affär. I tio dagar. Sen började det skava lite med det eviga blaskandet i hinkar och fat.
F!:s sorglösa inställning till pengar torde ge ungefär liknande fysiska förutsättningar och borträknat den maskinella kraften vi ändå har till förfogande (röjsåg, traktor från grannen) har jag svårt att se hur en 50/50-fördelning av alla arbetsuppgifter ute på landet skulle fungera i praktiken. Jag kan meddela att jag lyckades komma ca 20 cm ner i backen med en spade då jag förra året försökte gräva en grop för utedasstunnans innehåll i den leriga och av grova eller smala och sega rötter totalt genomperforerade backen. Grannens traktor grävde en veritabel grav på fem minuter. Paja ryggen gör man oavsett om man kånkar vatten eller sopar och jag känner ingen speciell dragning åt att röjsåga. Diska är väl inte heller någon höjdare, men ve den som inte inordnar sig i mitt hygiensystem i köket (det är nämligen en utmaning att sköta den då man inte har rinnande vatten och allt rent vatten kommer i dunkar och flaskor och är därmed begränsat). Olja bryggan är även det en ryggknäckare. Med andra ord: många av uppgifterna på ett sådant här ställe är likvärdigt jobbiga/roliga/tråkiga, men det finns en hel del arbetsuppgifter som är för tunga för mig och för varje år tillkommer nya på den listan. Jag är bara glad att någon är villig att ta huvudparten av de tyngre arbetsuppgifterna så att jag kan kan skona min kropp något.
Så här har det sett ut för oss:
Min moster har skaffat sig världens gulligaste chihuahua…
Grillmästare Uffe och regnet det bara öser ner…
De första dagarna gick i regnets tecken.
Vi inhandlade ett gäng spännande ölsorter och denna Huvila pale ale (Sommarstuga pale ale) visade sig vara riktigt god.
Ska det bastas (eller fås någon värme i stugan för den delen), måste det huggas ved. F!-sarna har väl sitt ymnighetshorn och köper färdighugget kan tänkas. Visst kan väl kvinnor hugga ved, med klyvyxa helst, men med åren blir det jobbigare.
Här står jag, fastkedjad vid gasspisen och diskar. Jag kan dock inte påstå att jag kände de förtryckande strukturernas tyngd på mina axlar då jag slapp stå ute i regnet och kunde se ut över sjölandskapet samt lyssna på lite Nostalgiaradio samtidigt som jag höll på…
En till ny bekantskap…
I Salo för kvällstorget. Vi passar på att vara lite kulturella. Moster (som råkar blunda – det är därför man alltid ska ta ett par bilder, tips till fotografen…) och jag.
En del släktingar kunde slita sig från sina förpliktelser och komma ner för att träffa oss en stund vid kvällstorget: kusin Hanna med kusinbarn Petrus och mostrarna Maija och Tiitti.
I krokarna kring kvällstorget fortfarande.
Höets stund är kommen med lite nytt tråd till röjsågen…
Iron Maiden Trooper i år igen…
Karl Johan från stugans omedelbara närhet.
Kvällsmys i stugan
Jag har hittills levt utan någon som helst skylt vid vägen och tänkte att det var dags att göra en. Den här får bli åtminstone en provisorisk sådan.
På promenad i trakterna.
Promenad till affären. Det blev överväldigande väldigt märkliga bilder från den här resan, bilder som jag ska använda i konsten.
Big city Kitula.
Kväll över sjön.
Oyster Stout, mycket god! Uffe myser efter bastun. Jag har ärvt blomtavlan i bakgrunden, ifall ni undrar… ;)
Jag i närkamp med skittunnan.
Imse vimse på bryggan. Foto: Ulf Holmén
Hemfärd. Fyra Bugg och en Coca Cola är inte riktigt Uffes melodi…
Skärgården ser ut som en Lapin Kulta-reklam.
Som sagt, hemma igen och semestern lider mot sitt slut. Vart tog den vägen egentligen?
Ser härligt ut! Eftersom jag själv tillbringar två veckor i Finland varje sommar, måste jag nämna att jag jagar god öl varje år i butikerna… Huvila kände jag inte till, får leta efter den nästa sommar! I år försökte jag hitta Finlands bästa öl, Stallhagen, utan framgång. Den finns dock som beställningsvara på Systemet numera!
Ja, Stallhagen är god! vi hittade Huvila på City market i Salo, så den borde nog gå att hitta på de lite större butikerna.
Läste du mitt inlägg från igår kväll innan du skrev detta, eller är det bara tillfälligheters spel?
Nej, har inte hunnit läsa allt som hänt än och inte ditt inlägg. Vad var det?
Hur jämställda vore vi i en värld utan el? | Genusdebatten. Det är mycket kort, i alla fall för att vara av mig. Men tror du förstår varför jag frågade när du läser det. Men så det var tillfälligheters spel, eller så har v en omedveten telepotatisk kontakt :)
Telepotatisk kontakt möjligen, men nu när jag tänker efter så kan jag ha noterat bilden i ditt inlägg när jag skummade igenom det som hänt när vi varit borta. Läste dock inte din text innan jag skrev min. :)
Ja ser att det kommit en ny sheriff till stan/byn/huset/grillen :)
Jag brukar själv köpa Lapin Kulta om jag ska ha öl som är starkare typ 7,0 den är en av få öl som är god med den styrkan.
Jag tycker nog att olika stouter kan vara goda trots att de är rätt starka. St Peter´s stout exempelvis. Fast nu köpte vi ju från matbutiken bara, alltså öl med styrkor mellan 4,2 0ch 4,7 % i Finland.