Efter valet

Målning av John William Waterhouse.

Min känsla av läget efter valet är lite likt en Pandoras box som har öppnats. Om inte all världens elände, sjukdom, sorg och misär så åtminstone all världens knäppighet, osäkerhet, dumhet och skadlighet som strömmar ut ur de politiska församlingarna. Det har varit så många knasigheter och skrämmande omständigheter att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag blir bara matt. I grunden har vi en mycket svag regering och ett antal mer eller mindre samarbetsvilliga  partier i opposition. Möjligheten att bedriva den politik man avsett är starkt begränsat för det största partiet med Löfvén i spetsen. Redan inom sin krets i regeringen kommer han att få kompromissa med ett parti med hyfsat klen verklighetsförankring, Mp. Inom S har konflikten mellan vänster- och högerblocket tillfälligt sopats under mattan inför valet, men kommer alldeles säkert att blomma upp nu med regeringsmakten i hamn. Integrationsministerposten ska försvinna och frågan ska genomsyra alla andra områden. Om vanskligheten med detta kan man läsa mer om i denna utmärkta text av Sanna Rayman. Det ska bli feministisk utrikespolitik och till och med en feministisk regering. Valet av vård för medborgarna ska flyttas över till politikerna, allt i sann socialistisk anda. Palestina ska erkännas som stat, trots att konflikten i regionen långt ifrån är löst. Ett rekordhögt antal ministrar (eftersom ett antal fina poster nu måste delas ut) ska ta hand om cirkusen. Alice Khunke Bah blir kulturminister. Framtidsministern Kristina Persson har upplevt tidigare liv. Kvotering av börsbolag är på gång. I ett parallellt ekosystem pågår stora saker: trillingnöten ska försvinna ur Alladin-asken och Pippi är rasistisk.

Nu hinner jag inte med mera galenskap, måste iväg. Stum av förundran.