Lars Lindström funderar kring ”manligheten”

Johan Ehrenberg, en annan manlig feminist. Bild från Jämställdhetsfeministern.

Jaha, så var det dags igen…

Den här gången är det Lars Lindström på Expressen som funderar kring män och manlighet i den sedvanliga för vissa manliga journalister, feministiskt självspäkande andan.

”Vad är det för fel på oss? Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar? Varför slåss vi för att vi älskar ett fotbollslag? Varför misshandlar vi kvinnorna vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma utsträckning med denna dårskap?”

Lindström vill här positionera sig som Mannen 2.0, den mera utvecklade och förädlade sorten av män, den som inte riktigt räknas till de ondskefulla flåbusar som han i feministisk anda anser att resten av männen är. han vill visa på att han själv minsann har nått insikt och vill här söka frälsning hos den agendasättande feminismen.

”När bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor diskuteras hamnar vi ofta i löneskillnader, exploateringen av kvinnokroppen, bristen på kvinnor i företagens högsta ledning och styrelser, och att kvinnor endast har två av tio platser i parlamenten, internationellt sett. Viktiga saker, många normer och strukturer att förändra, för allas vår skull.”

 

Lindström har, i likhet med väldigt många andra, läst och tagit till sig den radikalfeministiska analysen. Konstigt vore väl annars, vi blir bombarderade med den dagligen från en förkrossande majoritet av etablerad media. Den moderna, svenska radikalfeminismen fokuserar mycket riktigt på löneskillnader (och förkastar människors fria vilja att välja yrken), exploatering av kvinnokroppen (men inte av manskroppen), bristen av kvinnor i företagens högsta ledningar och styrelser (sk apex fallacy – man jämför hela kollektivet kvinnor med den klick av män som befinner sig på dessa maktpositioner, i övrigt: människors egna val) och att kvinnor har bara två av tio platser i parlamenten internationellt (flyttar fokus till utlandet när orättvisor på hemmaplan inte hittas).

”Men debatten om skillnaderna mellan män och kvinnor som grupper har ett så mycket större innehåll. Svenska flickor har bättre betyg än pojkar. Tjejer skaffar sig oftare en högre utbildning. Kvinnor lever längre än män. Män kör ihjäl sig och andra oftare. Män super sönder sig mer frekvent. Män har färre nära vänner, och dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig. Kvinnor är inte alls lika benägna att slåss, misshandla och mörda.

Kvinnor läser dessutom fler böcker och går oftare på teater. Om man inte bara är ute efter makt och pengar verkar det roligare att vara kvinna: bättre betyg, högre utbildning, fler vänner, mer kultur, färre slagsmål och längre liv.

Vart och ett av dessa påståenden skulle egentligen tarva ett eget stycke av kommentar, men andemeningen i denna uppräkning är även den den gängse radikalfeministiska: kvinnor är lite finare och bättre människor. Lindström verkar inte alls reagera på att de fakta han räknar upp står i direkt motsats till den bärande idén hos just feminismen och genusvetenskapen, nämligen den om könsmaktsordningen. Om nu kvinnor lever så mycket bättre liv, varför anser feminismen att de är underordnade och förtryckta?

”Så enkelt är det förstås inte, men om vi vill ändra på hur samhället ser ut handlar det inte bara om att ge tjejer bättre självförtroende utan också att ge pojkar andra förebilder och andra sätt att uttrycka känslor än att slåss och hävda sig genom fysisk styrka.”

Breddade könsroller är bara välkommet, men finns svaret att söka hos mera feminism? Hur skapas egentligen en könsroll? Sker detta isolerat hos männen som grupp för sig respektive kvinnorna som grupp för sig? Feminismen brukar högljutt anklaga patriarkatet (= alla män eller en diffus, osynlig struktur, allt efter behag i den moderna, radikalfeministiska förståelsen) för till exempel kvinnors utseendehets och de förväntningar som kvinnorollen för med sig. Skapar detta ”patriarkat” både den manliga och den kvinnliga könsrollen, utan att exempelvis kvinnorna som kollektiv alls är inblandade med något ansvar? Vem premierar att en man kan slåss eller hävdar sig genom fysisk styrka?

Nästa stycke är så infantilt att jag inte ids kommentera. Men sedan:

”Jag är inte rädd för feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen, men jag är skräckslagen för mansrörelsen, den som begår grova sexövergrepp på förskolebarn, säljer, köper och utnyttjar tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.”

Va? Vad menar karln? Vad är det för mansrörelse? Jag blir stum. För att återhämta mig lite gör jag en parafras:

”Jag är inte rädd för humanismen, vetenskapen eller mansrörelsen, men jag är skräckslagen för kvinnorörelsen, den som misshandlar sina partners utan påföljder, den som dödar sina spädbarn, misshandlar, säljer, köper och utnyttjar tonårspojkar i utlandet, psykiskt misshandlar och falskanmäler våldtäkter.”

Hur tjänar det någon som helst form av jämställdhetsarbete att demonisera och avhumanisera det ena könet??? Lindström ser inga som helst problem med att kollektivt skuldbelägga alla män för vad en minoritet kriminella och sjuka människor gör. Som så ofta påpekats, varför är inte dylik smutskastning när det gäller till exempel etnicitet i sin ordning? Men grattis Lars Lindström, du har från din fördelaktiga position som skribent i etablerad media och med betalt för det ”arbete” du gör, antagligen lyckats positionera dig som en ”god och fin feministisk man” i dina feministkretsar. Att det sker på bekostnad av alla män och jämställdhetsarbetet i sig är väl inget som bekommer er. Du är ytterligare en i raden av personer som gör karriär på (mans)hat.

”Många män är negativa till feminismen på grund av rädslan att förlora privilegier vi faktiskt har. För att uppnå jämställdhet krävs en förändring av mäns levnadsvanor, attityder och värderingar.”

Vilka privilegier skulle det vara? Skulle det vara något av alla de svenska lagar som särskilt gynnar kvinnor (föräldrabalken, lagstiftning om kvinnors organisering, kvinnofridslagen etc) och inga som särskilt gynnar män? Varför behövs förändring av enbart mäns levnadsvanor, attityder och värderingar? Vems definition på jämställdhet ska vi tillämpa (själv är jag inte anhängare av den socialkonstruktivistiska utfallsmodellen, 50/50)? Slutklämmen:

”Det är inte synd om mannen, men det är synd om människorna.”

håller jag med skribenten om, men inte på det sätt som han förmodligen avser.

– : – : – : –

Gendertruce skriver ett öppet brev till Lars Lindström och får svar här.

Löjesguiden om samma här.

Toklandet om Lindström här.

Dolf på Genusdebatten om samma här.