Maleficent

Maleficent, Disney.

Äntligen har jag nu sett filmen Maleficent. Den släpptes på dvd häromveckan och eftersom jag brukar betala för min kulturkonsumtion var det först nu jag hade tillfälle att se den. Jag skippade att se den på bio, eftersom jag visste att jag ville ha filmen ändå. Visst hade jag sett en del klipp och trailers på nätet och det var bland annat därför jag visste att jag säkert ville ha filmen i min ägo. Jag kunde inte ha haft mer rätt – filmen var fantastisk! Angelina Jolie som den onda féen i huvudrollen var helt enkelt magnifik! Jag hade tidigare lite svårt för Jolie och alla de kaxiga, sexiga bad girl rollerna hon spelade och tyckte att det enda hon bestod av var ett par enorma läppar och tillkämpad excentricitet. Men efter Maleficent har jag omvärderat henne helt – hon är inget annat än briljant. Karaktären Maleficent är i filmen en mycket mångfacetterad person och bara den berömda scenen där förbannelsen utdelas över prinsessan Aurora visar vilken begåvning Jolie är. I scenen i fråga är huvudpersonen så ilsken över att ha blivit sviken och sårad att hon är på väg att förlora förståndet och Jolie återger alltihopa med en sällan skådad trovärdighet.

Scenen där förbannelsen utdelas. Bild från Disney.

Filmen slog verkligen an en ton hos mig och där fanns en hel del saker jag kunde identifiera mig med. Maleficent kommer nog att leta sig in i mitt skapande på ett eller annat sätt.Jag var redan tidigare inne på ett Törnrosa-spår och den här filmen faller på plats där på ett ypperligt sätt.

Isobelle Molloy som den unga Maleficent. Riktigt duktig, även hon. Bild från Disney.

Filmens handling är på ett sätt mycket o-hollywoodsk; det saknas ett tydligt ont och ett tydligt gott. Specialeffekterna är fantastiska och tar inte över på det sätt som det gör i vissa filmer där man ibland kan känna att saker lagts in enkom i syfte att visa på hur häftiga effekter man lyckas göra. Storyn tar också fullständigt oväntade vändningar, något jag uppskattar; det finns inget tråkigare än när man efter en kvart listat ut resten av en films handling.

Den tecknade – och Jolies Maleficent.

Jag blev även fullkomligt förälskad i Lana del Reys (och fick omvärdera även denne artist) version av filmmusiken Once Upon a Dream:

Sammantaget får filmen fyra och en halv kofot av fem möjliga och rekommenderas varmt till alla med en gnutta barnasinne kvar.