Ylva Johansson. Foto: Frankie Foughantin.
Ylva Johansson bevisar i en artikel i dagens SvD att hon har genusglasögonen fastskruvade på skallen. Rubriken Ingen ska mista livet på jobbet är kopplad till den senaste i raden av arbetsplatsolyckor med dödlig utgång, en händelse på en byggarbetsplats i Hjorthagen där två män avled och en skadades. Johansson var tidigt ute och sade bland annat:
”– Det är lätt att föreställa sig att man säger hej då till sin man eller fru på morgonen och så kommer han eller hon aldrig mer hem.”
I artiklarna som beskriver olyckan talas det om ”personer” och av ministerns uttalande kan man lätt förledas att tro att det ungefär skulle kunna vara lika stor riks för att det är ens man eller ens fru som inte kommer hem efter en sådan här tragisk olycka. Med tanke på hur noggrant varje annan företeelse som särskilt drabbar kvinnor behandlas som ett jämställdhetsproblem, är det märkligt att man fullständigt missar den aspekten här. Eller är det möjligen så att när män särskilt drabbas, så är det inte ett jämställdhetsproblem för den som brukar sina genusglasögon? Statistiken ser nämligen ut så här:
Tabell från Arbetarskydd
Den här sortens beskrivningar är kutym i media. Drabbas kvinnor särskilt, då är det ett jämställdhetsproblem, men aldrig tvärtom. Handlar detta om indoktrinering och inövade tänkesätt, eller är det ännu värre, en medveten agenda? Minister Johansson gör knappast saken bättre i det aktuella fallet. Hur som haver leder detta lätt till en mycket skev uppfattning om jämställdhetsproblematiken hos gemene mediekonsument. Kvinnor framstår hela tiden som förfördelade, medan männens specifika problematik osynliggörs.
I dagens SvD-artikel tas avstamp i den tragiska olyckan och därefter glider Johansson in på sin standardmodell av ”kvinnor drabbas värst”. Inser inte Johansson hur absurd texten blir när exemplet så tydligt handlar om män, men hon med en papegojas envishet inriktar sin omsorg mot kvinnor? I förbifarten försvarar Johansson Alliansens från vänsterhåll så utskällda arbetslinje också:
”Sveriges demografiska utveckling med en åldrande befolkning innebär att vi av både privata och samhällsekonomiska skäl måste anpassa arbetslivet så att fler ska kunna arbeta längre. För att klara finansieringen av skolan, vården och omsorgen måste tiden i arbetslivet fördelas mer jämlikt.”
Häpp!
Det talas om stress (som drabbar kvinnor värst). Drabbade stressen på den aktuella arbetsplatsen kvinnor värst, kan man då undra? Hur definieras ”drabbas värst”? Det är ingen tävling i lidande, men jag blir arg och frustrerad av den fullständiga enögdheten och ensidigheten.
Hur ser då regeringens och Johanssons lösningar ut? Dessa är fastslagna redan innan olyckan, med möjligen den nu tillkomna raden om just dödliga olyckor:
”Mot bakgrund av dessa utmaningar har regeringen presenterat följande satsningar på arbetsmiljöområdet i budgeten för 2015:
• En ny strategi för arbetsmiljöpolitiken ska tas fram i nära samråd med arbetsmarknadens parter. Avsikten är att strategin ska omfatta en nollvision för dödsolyckor i arbetslivet.
• Arbetsmiljöverkets anslag förstärks med 60 miljoner kronor från och med 2015.
• En tillfällig förstärkning av Arbetsmiljöverkets anslag under 2015 och 2016 med totalt 25 miljoner kronor för särskilda förebyggande insatser för kvinnors arbetsmiljö.
• Det statliga bidraget till regionala skyddsombud ökas med 10 miljoner kronor från och med 2015, och under 2015 med ytterligare 3 miljoner kronor för en särskild utbildningssatsning.
• En särskild satsning på arbetslivsforskningen med totalt 60 miljoner kronor genomförs under perioden 2015–2018, med fokus på kvinnors arbetsmiljöproblem och arbetsrelaterade ohälsa.
• Företagshälsovårdens kompetensförsörjning främjas genom en avsättning av 2 miljoner kronor 2015 och därefter 10 miljoner kronor per år.
Totalt uppgår satsningarna på en förbättrad arbetsmiljö till 100 miljoner kronor per år under kommande mandatperiod.”
Det finns alltså en ”avsikt” att skapa en ”strategi” mot dödsolyckorna.
Samtidigt riktas 85 miljoner av sammanlagt ca 400 direkt till arbetsmiljörelaterade insatser för kvinnor.
Feministisk jämställdhetspolitik i praktiken?
I övrigt håller jag med om att det är olyckligt att Arbetsmiljöinstitutet lagts ner, men regeringens satsningar om 100 miljoner per år är en p**s i oceanen och inget att slå sig för bröstet om.
Fint jobbat, Susanna. Det är sannerligen goteskt att ministern försöker mörka om vilket kön som drabbas av dödsolyckorna, men journalisten är aktivt medverkande i mörkläggningen, eftersom han/hon med lätthet kunde ha ställt den självklara motfrågan.
All min erfarenhet tyder på att kvinnor i mycket högre grad än män sjukskriver sig för diffusa symptom. Jag vill inte påstå att de skulle sjukskriva sig utan anledning, utan endast att symptomen är diffusa och verkar vittna om någotslags otrivsel med arbetslivet i allmänhet. Man ska nog ta det här på allvar, men konsekvensen blir att det på många arbetsplatser sedan blir männen som får rycka in och ordna det som dessa kvinnor inte slutfört.
Jag har egentligen inga förslag hur dessa frågor borde hanteras, men helt rätt blir det inte att låtsas som ingenting när det på arbetsplatserna finns en betydande grupp kvinnor som inte är fullt tillförlitliga som kolleger. Märk väl att jag under inga omständigheter säger att kvinnor i allmänhet inte skulle funka på arbetsplatsen – ett sådant påstående skulle strida mot all min erfarenhet – men det finns icke desto mindre ett problem som bara kan lösas med öppna ögon och öron.
Tack!
Absolut så och jag förväntar mig en något mera avancerad analys än ”mansnormen” när man behandlar de här frågorna.
Rick: Det var en debattartikel så det fanns ingen journalist med i bilden.
Däremot kunde man ju vänta sig att en och annan förkämpe för jämställdhet skulle ställa sig upp och skrika ”stop här nu Ylva” och peka på den sneda könsfördelningen. Fråga varför inga riktade insatser mot mäns farliga arbetsmiljöer finns med i planen.
Stor risk att det händer?
Not.
Vadå…man har ju en ”avsikt” att skapa en ”strategi”…? (Suck)
Såg det här annorstädes. Tack för analys och statistik – mer ensidigt än jag trodde var möjligt. Intervjun är fantastisk den med, ständigt dessa könlösa ”personer”.
Hon tycker väl som en del feminister att om männen dör så är det kvinnan som blir drabbad av den själviske mannen som smiter undan i graven.
Helt sjukt med deras i stort sett ensidiga satsning på att förbättra kvinnors arbetsmiljö-
Det finns en hel del manliga arbetsmiljöer som långt ifrån är riskfria men det är som vanligt inget problem för feministerna…
Dom där rosa genusglasögonen dom använder tycks effektivt sålla bort sånt som stör bilden av att kvinnor är förfördelade och behöver mera stödhjul, resurser och gräddfiler.
Jag kan lova att blev det debatt i frågan skulle feminister säkert talas om att det är mansrollen som bidrar till olyckorna. Manlig antisäkerhetskultur. Ungefär som när det är killarnas fel att det går dåligt i skolan.
Enda lösningen på problemen med dödsolyckor är väl i vanlig ordning mer genusarbete. En genuscoach på varje arbetsplats som ser till att männen inte sitter bredbent på fikarasten eller använder heteronormativt språk.
Bra artikel Susanna!
Det här är något jag haft ögonen på ganska länge.
Har ibland när andan faller på mailat journalister då de tillfälligtvis verkar ha tagit av sig de superskarpa flaskbottnarna från Nationella Sekretariatet för Genusglasögon.
Ibland får jag svar, oftast inte. För det mesta går svaren ut på att man inte ”fick plats”, ” inte kan få med alla vinklar” osv.
Någon enstaka gång efter ytterligare provokationer kan man få lite mer ärliga svar men det är sällsynt.
Vi kämpar på var och en på sin kant men en vacker dag uppnår vi kritisk massa….!
Ja, avdelningen ”behändiga förklaringar för dig”.
Ja, nog är åtminstone vår lilla massa kritisk! ;)
@Roffe:
Samma erfarenhet här. De vågar inte säga sanningen, att det är oerhört obekvämt att gå emot det redaktionella grupptrycket som stipulerar att män inte kan vara offer.
Jag mejlade även SCB en gång när de publicerade självmordssiffror och andra skador bland unga och pressmeddelandet enbart fokuserade på tjejers självmordsförsök. Frågade varför enbart tjejerna lyftes fram när de facto fler killar ”lyckades” i uppsåtet att ta livet av sig. Fick ungefär samma undvikande svar. Att de inte kunde ha allt i rubriken o.s.v. Det är så äckligt cyniskt att jag mår illa. Om någonsin ordet ”osynliggörande” vore passande så är det på det här fenomenet.
Pingback: Arbetsolyckor | Genusdebatten
Pingback: Jalla jalla, mer avhuggna huvuden åt alla! | WTF?
Inte att förglömma, om män skadas eller omkommer på arbetsplatsen så är det deras eget fel. För män är dåliga att ta hand om sig själva.
http://www.nyan.ax/ledaren/?news_id=85864
Victimblaiming?
Pingback: Denna Förbannade Misandri | Löjesguiden