I förra inlägget gav jag mig i kast med att läsa igenom den i mina ögon märkliga doktorsavhandlingen Rum, rytm och resande – Genusperspektiv på resande av Ann-Charlotte Gilboa Runnvik vid Linköpings universitet. Jag fortsätter här med genomläsningen och delar med mig av reflektioner. Jag kommenterar inte allt som tarvar en kommentar, det skulle bli alldeles för mycket material och min ambition är inte att göra någon helhetsbedömning av avhandlingen. Jag har kommit fram till beskrivningen av forskningsläget, s. 32.
Utifrån begreppen kropp och affekt har David Brissell undersökt resenärers olika upplevelser av mobilitet vid järnvägsstationer i Storbritannien (Brissell 2009a, Brissell 2009b, Brissell 2010, Adey, Brissell, McCormack & Merriman 2012). Brissell (2009a) närmar sig järnvägsstationen genom att undersöka hur dessa är tillgängliga för resenärer med kroppar med olika sorts mobilitet då kroppen länkas samman med exempelvis en cykel eller rullstol. Han konstaterar att tillgängligheten för vissa kroppar försvåras av exempelvisautomatiska biljettspärrar som inte är anpassade för dessa kroppar. Han menar därför att affekten från den byggda miljön bidrar till den kapacitet och möjlighet att vara mobil som olika former av kroppar får. Han konstaterar att affektiva signalersåsom ljussättning och golvens textur designas in i rummet och underlättar vissa former av rörelser. Brissell anser dock att järnvägsstationer är bättre rustade att möta kroppar med olika former av mobilitet i jämförelse med många andra platser i det urbana samhället.”
Jag antar att det här är finakademiska för handikappanpassning och tillgänglighet, nog så viktiga saker. Dylika aspekter ingår dock i varje nybyggnadsprojekt vad gäller järnvägsverksamhet.
Den här slags insiktsutbildningar har vi anställda inom kollektivtrafiken också genomgått. Här får man prova på att röra sig i kollektivtrafiken som exempelvis synskadad eller rullstolsbunden. Foto: Sollentuna kommun
”Dessa studier visar att det förekommer maktdimensioner i resandesituationer och att stationerna rumsligt är anpassade för vissa kroppar, vilket affektivt förmedlas i mötet mellanden byggda miljön och resenärer samt mellan resenärer. Miljön ger även utrymme för vissa pendelrytmer, medan andra underordnas. Den resande kroppen har olika grad av mobilitet beroende på hur väl den, genom sina tillhörigheter, tekniker och förmågor är anpassad att kunna ta sig fram i miljön. Resenärerna kan även uppleva kroppsliga tillstånd som väntan och resfeber vilket påverkar hur de upplever järnvägsstationen och resan.”
Att det är lättare att röra sig var som helst med en frisk och fungerande kropp och utan exempelvis barnvagn borde väl inte komma som en överraskning? Texten ger intrycket av att man på något sätt skulle planera exempelvis järnvägsstationer för att vara lämpade för vissa, men inte andra, en tankegång som känns mycket främmande. Vad i hela friden menas med att vissa pendlarrytmer ges utrymme och andra underordnas??
Under punkt 3.7 Avslutning konstateras att mäns och kvinnors resmönster skiljer sig:
”Män prioriterar hastighet medan kvinnor prioriterarnärhet när det gäller val av arbetsplats i förhållande till bostadsort. Kvinnor bär fortfarande det största ansvaret för det reproduktiva arbetet inom familjer trots att män ökat sittansvar för barnens omsorg. Detta återspeglas i kvinnornas mer komplexa resmönster och i att män och kvinnor har olika sätt att förhålla sig till offentliga rum.”
Enda anledningen till skillnaderna är alltså ansvaret för det reproduktiva arbetet? Vidare:
”Kvinnor lever med upplevelsen av risken att utsättas för sexuella våldshandlingar av män. Detta leder till attoffentliga rum inte är lika tillgängliga för kvinnor som för män, eftersom kvinnors strategier i högre grad än mäns går ut på att undvika platser som verkar osäkra.”
Från någon slags protest i Lund, 2014. Foto: Vi Mänskor – Svenska kvinnors vänsterförbund
Man kan då fråga sig varför mäns utsatthet för våld icke alls tas upp i denna uppsats. Män utsätts för absoluta majoriteten av allt våld utomhus, men det är kvinnor som är räddare för att vistas utomhus särskilt när det är mörkt och i vissa områden. Hur bemöter den andra delen av samma ideologikonglomerat, den politiska och aktivistiska feminismen, samma problematik? Genom att ihärdigt söka implementera teser om en rådande ”våldtäktskultur” och att försöka få varje man till en potentiell våldtäktsman? Istället för fria fantasier om stationsbyggnaders patriarkaliskhet kanske man borde sätta sig ner och revidera den egna tesbildningen? Kritik mot ovanstående forskning tas dock upp också, just från perspektivet att männens jämställdhet inte är inkluderad, men:
”Jag delar denna kritik men anser dock att denna typ av forskning alltjämt har stor relevans för att belysa såväl föränderliga som mer bestående generella mönsterbland män och kvinnor i förhållande till byggd miljö och transporter. Detta återspeglar de makt- och föreställningsmönster om män och kvinnor som råder i samhället i stort.”[…]”Svedbergs (2014) studie visar att utformningen av det transportpolitiska delmålet mer fokuserar på hur kvinnor ska ta del av transportsystemet än att lyfta fram hur transportsystemet ska vara utformat så att män kan ta större del av omsorgsansvaret i samhället.”
Transportsystemet som framför allt ett led i strävan efter 50/50-fördelning. Självklart.
Kapitel 4 (s.35) – det teoretiska ramverket bjuder på gamla bekanta; Yvonne Hirdman och Marion Young. Kön och genus:
Kön och genus är grundläggande begrepp inom feministiska teorier, men används på olika sätt beroende på teoretisk inriktning. I denna avhandling används begreppet könenbart som en statistiskt sorterande kategori för att utreda skillnader mellan män och kvinnor inom bland annat transportanvändning och arbetsliv. Jag använder i ställetgenus som huvudsakligt begrepp för att närma mig hur kroppar tar plats i samhället. Genus betraktas här som konstruerat och föränderligt, något som sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och tycks kunna innefatta allt.”
Kön som den statistiska kategorin – ok, äntligen något begripligt. Sedan blir det värre; genus är ett begrepp som man kan närma sig med angående hur kroppar tar plats i samhället? Eeeh…what? Det är konstruerat och föränderligt, sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och innefattar allt. What??? Låter mer som valfri skrift från bokhandeln Vattumannen.
Kropp med hens genus? Foto: Andlig utveckling i fokus Bildtexten på sidan lyder: ”Våra känslor är impulser från astralkroppen. Känslorna i den fysiska kroppen är bara ett svagt eko av det vi upplever i känslornas egen värld, då en del energi går förlorad vid överföringen till nervsystemet. Vi känner därför inte våra känslor så som de i verkligheten är.” Kom ihåg detta när ni kommer till avsnittet om affekt och kollektiv hud.
”Genus fungerar inte friställt från biologiska kroppar eftersom även biologiska kroppar alltifrån födseln fostras till att tillhöra ett feminint eller maskulint genus baserat på kön. Individerinordnas på så sätt till dominans eller underordning, utifrån den genusmaktordning som råder i samhället.”
Genusvetenskapens grundläggande hypotes – fungerar både som grundförutsättning och slutsats. Det sociala könet är enbart en produkt av miljön. Genusvetenskapen har inte sedan 60-talet lyckats komma vidare från föreställningen att mannen är överordnad och kvinnan underordnad, överallt och alltid. Det här stämmer inte förstås, men upprepar man samma sak tillräckligt många gånger och får man dessutom kalla sitt upprepande för vetenskap så kan man snart producera helt egna sanningar.
”Kännetecknande för genusmaktordningen är en dikotom åtskillnad mellan män och kvinnor, med en överordning av det som kategoriseras som maskulinitet och normerad manlighet, samt en underordning av det som kategoriseras som femininitet och kvinnlighet (Hirdman 2001, Young 2005:20–22). Young (2005) beskriver att genusmaktordningen även utgår från enhegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtligakvinnor utan även andra former av maskulinitet.Därutöver utgår genusmaktordningen enligt henne från enpåtvingad heterosexualitet. Denna norm underordnar ochosynliggör olika sexuella preferenser medan heterosexualitet normaliseras. Utöver detta tillför Sara Ahmed (2011:146) att samhället även domineras av normerad vithet, vilkenunderordnar kroppar som uppfattas som ”främlingar” och som därigenom skiljs ut och beskrivs som ”nyligen anlända”.”
Den rådande tesbildningen inom genusvetenskapen, nu även med vithetsstudier. Menar Sara Ahmed det svenska samhället? Jag har svårt att se att vitheten på något sätt skulle vara norm i säg, Saudi-Arabien. Förresten är den nog inte någon norm överallt i Sverige heller. För övrigt är jag övertygad av att kategoriserandet av människor i fixa kategorier med fastslagna maktpositioner enbart är kontraproduktivt. Just när vi skakat ras- och könskategoriseringarna av oss och börjat fokusera på människor som individer så ska vi nu åter trycka in människor i boxar med olika etiketter på? Självklart ska exempelvis diskriminering kunna forskas kring, men att göra politik på och fokusera samhällsdebatten på de här kategorierna kan jag inte se som produktivt. Det torde enbart gynna krafter som vill så splittring.
”Kvinnor ansågs tidigare även sakna förmågan till rationellt tänkande, vilket definierades som en viktig egenskap för att kunna delta i beslutsfattande i ett offentligt samhällsliv(Pateman 1989). Som en reaktion mot denna föreställning utvecklade Carol Gilligan ([1982] 2003) teorin omomsorgsrationalitet. Gilligan ifrågasatte androcentiska utvecklingsteorier och menade att kvinnor genom sin funktion som omsorgsgivare utvecklat en särskild form av rationellt tänkande som även vägde in hänsyn till andra människorsvälbefinnande i beslutsfattande situationer. Detta definierade hon inte som en medfödd egenskap utan något som särskilt flickor utvecklade under sin uppväxt i ett samhälle där kvinnorförväntas ge omsorg åt andra, en form av rationalitet som det mansdominerade samhället negligerat.” (s.37)
Självklart är den ”kvinnliga rationaliteten” inlärd, det handlar ju om socialkonstruktivism!
Maragret Thatcher i färd med att väga in andra människors välbefinnande?
”Genom att betrakta genus som en social serie står det klart att enskilda individer äger kapacitet, agens och handlingskraft, men att deras handlingsutrymme och hur de använder sina förmågor påverkas av de föreställningar och det motstånd den enskilda kroppen möter.” (s. 38)
Hoppsan! Enskilda individer äger kapacitet, agens och handlingskraft!
”Under sitt liv tränas kvinnor till att se sig själva och agera utifrån vetskapen att vara objekt för en normeradheterosexuell manlig blick. Denna blick framställer kvinnor som sexualiserade objekt tillgängliga för den heterosexuelle mannen. Den manliga blicken återspeglas i representationer av kvinnor som förekommer inom konst, kultur och reklam (se vidare de Beauvoir [1949] 2012, Mulvey 1993, Pollack 2001, Hirdman 2006, Lundgren 2006). På ett liknande sätt menar Ahmed (2011) att det förekommer en vit fientlig blick som exotiserar, rasifierar och gör vissa kroppar till ”främlingar” något som hindrar och stoppar vissa kroppar medan andra kan ta plats och ”flyta vidare” i det vita normerade rummet.”
En ”vit, fientlig” blick. Hur är det tänkt att fördomar och rasism motverkas genom att tilldela alla med vit hudfärg en ”fientlig blick”? Min kommentar här kommer sig av att jag bemöter de här idéerna som just politik och ideologi, inte vetenskap och de har ett påstått syfte. Att människor är inprogrammerade under evolutionens gång till att vara misstänksamma mot det främmande är antagligen inte intressant i dessa sammanhang, det viktiga är en moralisk skuld, helst en moralisk skuld sedan generationer eller århundraden tillbaka. (I övrigt får jag alltid känslan av någon som bläddrat i en matematik- eller mekanikbok och snappat upp termer utan att förstå innebörden; normerat rum, kroppar.) Självfallet är det enbart rasifierade och sexualiserade (kvinnliga) kroppar som kan ”få ett inskränkt livsrum”.
”I analysen används begreppet framträdande för att utreda hur resenärerna definierar och kategoriserar sig själv och andra. Ahmed (2011:135) talar om framträdande i samband med att hon förklarar den handlingsberedskap (vita) kroppar vanemässigt har när de ”tar plats i” och ”obemärkt passerar” genom rum, till skillnad från kroppar som hindras och möter motstånd.” (s. 40)Bruna kroppar som tar plats.
[…]”Med hänvisning till Young skulle man kunna säga att individer genom framträdandet kan uppleva sin serialisering, exempelvis uppleva sig som kvinnor, samtidigt som andra delar av deras framträdande förblir oreflekterade, till exempel att de är ”vita” kvinnor som på vissa sätt med lätthet ”flyter igenom rummet” till skillnad från kvinnor som uppfattas som ”främlingar”.” (s. 41)[…]”På de fysiska platserna kan även genusnormer ha byggts in i den byggda miljön. Den fysiska miljön bygger på normerade föreställningar om brukarna som kollektiv. Enligt Listerborn(2007:35) reproducerar och genererar den våra handlingar som kollektiv. För de människor som dagligen möter och rör sig igenom den byggda miljön skapar den existerande strukturen olika handlingsramar för individerna. En form av disciplinering sker således genom den byggda miljön, och den sociala rumsanvändningen bidrar till att genusmaktordningen upprätthålls och att särskilt kvinnors rörelsefrihet begränsas (jfr Forsberg 2005:26f ).” (s. 44).
Järnvägsstationerna bidrar alltså till att genusmaktsordningen upprätthålls. Jag vet inte vad jag ska säga.
Punkt 4.3.1. Känslomässiga orienteringar och den sociala kollektiva huden:
”Ahmed (2006, 2011) använder begreppet affekt för att beskriva hur olika objekt och kroppar orienteras mot eller från varandra i det sociala rummet. Hon beskriver hur känsloupplevelserna går utöver den enskilda kroppen och istället cirkulerar i ett gränsland mellan det individuella och det kollektiva, som hon liknar vid en kollektiv hud (Ahmed 2004b).Utifrån detta tänkande kan vissa kroppar enligt Ahmeds ord ”ta plats”, ”förlängas” (extend their bodies) och ”bebo rum” (inhabit space), medan andra kroppar i stället blir desorienterade och lämnas utan plats.”[…]”Den kollektiva huden gör således att vissa kroppar orienteras mot varandra och ”klibbar samman”. Ahmed beskriver detta skeende som att rummet ”tar form” efter vissa kroppar, medan andra kroppar desorienteras och betraktas som ”främmande” eller ”nyligen anlända” i förhållande till rummets form (Ahmed 2011:138). Känslor är utifrån detta något relationellt och något som har en riktning fram emot eller ifrån objekt, något som rörsig mellan individ och objekt, snarare än något som tillhör en individ. Den känslomässiga registreringen betecknas hos Ahmed som själva gränssnittet, ytan, mellan det individuella och det sociala. Dessa känslor är så att säga redan ”på plats i samhället” och reflekteras sedan hos enskilda individer. På så sätt återspeglar inte det som individer upplever inför andra alltid den aktuella händelsen eller deras egna unika känslor, utan individer återskapar känslor som redan existerar i ett visst socialt sammanhang. Med andra ord kan man säga att individers framträdanden och eventuellt fysiskt förlängda kroppar skapar de intryck som individerna tar av varandra. Detta gör att kropparna antingen orienteras mot andra kroppar och objekt eller desorienteras i det givna rummet och på så sätt upplever att de lämnats ”utan plats”.”
Ahmed har inspirerats av Baruch Spinozas filosofi i formulerandet av begreppet affekt. Jag vet inte om det har någon betydelse för idéerna om att känslor är något som ”finns i samhället” och inte något hos individerna själva. En människa känner vad den känner, vad hon sedan visar utåt beror säkert på många faktorer, som till exempel det sociala sammanhanget. Känslor kan visst smitta och förstärkas eller försvagas av andra individers reaktioner, men att de skulle vara något som redan svävar ”i samhället”…? Det vete katten.
Jag får återkomma till den spännande fortsättningen en annan gång…
”Et gammelt ordsprog siger, at næst efter seksualdriften er jernbanedriften den sværeste at styre”
Utländska medier gör narr av svenskarnas dumhet.
http://www.b.dk/globalt/er-din-banegaard-ogsaa-mandschauvinistisk
Tack för länken, förvånar mig inte.
Vet inte om jag skall skratta eller gråta. Tror radikalfeministerna att männen och kvinnorna som har skapat och jobbar inom kollektivtrafiken på pin kiv försöker stänga ute kvinnorna och göra så att dom vantrivs i den ? Skulle tro att dom snarare vill göra så att så många som möjligt vill utnyttja densamma.
Ja, det är precis den senare uppfattningen som ständigt är på tapeten.
Språket i uppsatsen är vedervärdigt. Får de inte lära sig att uttrycka sig på högskolan? Jag misstänker att ordbehandlarens synonymfunktionen är flitigt använd i texten och att författaren konsekvent har använt den synonym som låter mest högtravande.
Jag tror det hela beror på någon slags ”penisavund”, om uttrycket mig tillåts, där de sociala ”vetenskaperna” är avundsjuka på den riktiga vetenskapen som kan använda otillgängliga begrepp.
Vad man då missar är att begreppen inom fysik, matematik och ingenjörsvetenskap är noggrannt definierade och har exakta betydelser. Snömoset ovan försöker förklara enkla samband och inget avancerat språk behövs, annat än för att dölja uppsatsens brist på innehåll.
Ja, det är det intrycket jag också ofta får av uppsatser inom genusvetenskap.
Julia Kristeva heter läromästaren för den här sortens låtsasvetenkapligt bruk av fysikaliska, matematiska och lingvistiska begrepp. Hon kritiserades för det redan på 70-talet (i Sverige t ex av Kurt Aspelin som var, tro det eller ej, marxist men åtminstone hade viss urskillning och insikt om vad han sysslade med) men det har förstås inte hindrat hennes väg mot den feministsiak Olympen.
Tack! Intressant, så det går till och med att hitta en upphovskvinna till detta? Ska kolla upp henne vid tillfälle.
Det *är* viktigt i alla vetenskaper, även de humanistiska, att ha väl definierade begrepp som möjliggör för alla inblandade att förstå vad sjutton man pratar om.
Vilket gör mig bedrövad när jag ser att begreppet genus, som väl borde vara hyfsat centralt inom genusvetenskapen, verkar kunna betyda vad som helst. Om varje uppsats måste ägna första halvan åt att beskriva hur begreppet genus definieras just i denna uppsats, så blir ju begreppet helt meningslöst och oanvändbart. Och risken stor att folk faktiskt struntar i att läsa igenom den där långa inledningen, och sedan står och pratar om äpplen och päron.
Dags för en uppstramning. Låt genusvetenskaparna gå tillbaks till de stora filosoferna; de brukade vara rätt noga med att definiera sina begrepp.
Ja, precis. Genusvetenskapen skulle visst ha sin behövliga plats inom vetenskaperna. Problemet är ju att den i sin nuvarande form, åtminstone i Sverige, i stora delar är rent pseudovetenskaplig.
Pingback: Blocklistor | WTF?
Vilket bullshit! F ö är det nog ganska många frågeställningar som har filtrerats bort i denna ”vetenskapliga” analys, till exempel bruket av mobiltelefonen/ipaden för att markera en vidgad, halvsluten privat bubbla som andra inte får korsa (och gör de det ändå, för att det ska flyta på, blir de nogsamt påminda om att de betett sig buffligt eller oväntat). Den sortens manövrer ser man varje dag i publika rum numera, inte minst på tåg, bussar och stationer, och kvinnorna är framstående i att markera eller bilda klunga på det sättet – men det passade nog inte in här, nej…
I vanlig ordning är genusvetenskapen enögt gynocentrisk, maktfixerad och bygger dessutom på radikalfeministisk propaganda.
Hej Susanna!
Du skriver ”Man kan då fråga sig varför mäns utsatthet för våld icke alls tas upp i denna uppsats”. I ärlighetens namn tas det faktiskt upp :D
Kapitel, sid 27 3.4 Risk och otrygghet i resans offentliga rum.
Där finns en fotnot ”Även män uppger att de upplever otrygghet, men då främst i form av risk för överfall och rån (Andersson 2005a,
Andersson 2005b, Brusman 2008).”
Det man kan reflektera över här är att författaren tydligen känner till mäns otrygghet, men helt och hållet väljer att ignorera detta utöver den lilla fotnoten.
Från kapitlet:
”I ett svenskt perspektiv har Birgitta Andersson (2005a, 2005b) lyft fram hur kvinnor
kalkylerar med risken att råka ut för överfall och utsättas för sexuella våldshandlingar
av män när de väljer färdsätt och färdväg. Särskilt gäller detta vid öde platser och under kvällstid. Andersson beskriver hur kvinnor använder sig av olika strategier som att rusta sig till försvar eller att helt enkelt undvika platser som de upplever som obehagliga. ”
Jag kan väl säga att det är exakt så jag beter mig om jag är ute kvällstid.
Vidare: ”Enligt Anderssons studie leder det till att kvinnor för att öka sin upplevda trygghet ibland föredrar färdvägar som egentligen ökar risk för trafikolyckor, till exempel genom att korsa motorvägleder i stället för att gå genom gångtunnlar utan uppsikt, eller genom att cykla bland bilister i stället för att använda avskilda cykelbanor. ”
Där ser man… Att gå från ett upplevt riskabelt beteende till ett de facto riskabelt beteende på grund av radikalfeministisk skrämselpropaganda
Ja, fotnoten stödjer ju inte den tes hon vill driva. Hon väljer ju också att bortse från den kritik som går ut på att peka på att det manliga jämställdhetsperspektivet saknas i viss, refererad forskning (passar heller inte in). ”Vetenskap” går bara att hitta i namnet för den här verksamheten.
”Enligt Anderssons studie leder det till att kvinnor för att öka sin upplevda trygghet ibland föredrar färdvägar som egentligen ökar risk för trafikolyckor, till exempel genom att korsa motorvägleder i stället för att gå genom gångtunnlar utan uppsikt, eller genom att cykla bland bilister i stället för att använda avskilda cykelbanor.”
”Där ser man… Att gå från ett upplevt riskabelt beteende till ett de facto riskabelt beteende på grund av radikalfeministisk skrämselpropaganda”
@Björn
Nog sker det överfallsvåldtäkter i det här landet, men feminister är i regel inte särskilt intresserade av att tala högt om dessa. Det gynnar inte den ideologiska kampen. De betonar snarare att vi lever i en vad de kallar för en våldtäktskultur, där kvinnor skuldbeläggs om de inte vidtar några förebyggande åtgärder. Feminister pratar mer om vad de kallar för gråzoner och från deras perspektiv handlar det aldrig någonsin om att förhindra några våldtäkter, utan om att förhindra skuldbeläggande av kvinnan i det rättsliga efterspelet, när den eventuella våldtäkten redan har skett.
För nutida feminism (läs: radikalfeminism, dvs. den ideologi som den här typen av studier baseras på) så talas det väldigt sällan om riskabla beteenden, eller riskbeteenden, eftersom det implicerar att det presumtiva offret, åtminstone delvis, har makt eller inflytande över sin egen situation. Därmed kan han eller hon, åtminstone delvis, välja att ta ansvar för sitt eget liv, hälsa och säkerhet. Det genom att vara riskmedveten och fatta mer eller mindre genomtänkta beslut om vilka risker han eller hon vill ta.
Det handlingsutrymmet är inte applicerbart i de fall som feminister intresserar sig för, där det påstådda övergreppet redan har skett. Det är inte heller applicerbart på den passiva offerroll som av ideologiska skäl tilldelas det kön som anses vara det ständiga offret för strukturellt förtryck. Den feministiska retoriken likställer därmed, på känslomässig basis, allt tal om riskbetenden med skuldbeläggande. Förebyggande åtgärder för kvinnor är helt enkelt inte politiskt korrekt. De har dock inga problem med förebyggande åtgärder för män.
På samma sätt talas det huvudsakligen om upplevd trygghet, men väldigt sällan om några risker eller om säkerhet. Det viktigaste målet sägs vara att kvinnor känner sig trygga. Feminismen misslyckas dock kapitalt med den känslan, inte minst tack vare den skrämselpropaganda i form av den människosyn som feminismen står för när det gäller män, vita män, och vita heterosexuella män.
Jag har inte gjort mitt exjobb än men om det ser ut såhär så kanske jag inte behöver vara orolig.
-Jo ni förstår, jag har lyckts öka n på ottomotorn till 80%. Detta skedde emedan jag ökade differensen mellan den kalla och varma reservoaren. Visserligen finns det i nuläget inga material som kan motstå hettan men jag känner att om vi bara kan föreställa oss dessa som en abstrakt idé så kommer de inom en snar framtid att realiseras. Med ett intersektionalistiskt perspektiv på atmosfären har jag ocksåp lyckats att drastiskt minska cv värdet.
-Utmärkt presentation, här är din examen. Gratulerar…
Att du ens ska krävas en så precis uppgift som 80 % ser jag som patriarkalt förtryck! Differensen mellan kall (kvinnlig) och varm (manlig) ska alls inte ökas, alla vet att differenser mellan individer är socialt konstruerade. Cv-värdet? Du menar patriarkatets makt? Bra där.
Om genusnormer kan ha byggts in i den byggda miljön,
om [d]en fysiska miljön bygger på normerade föreställningar om brukarna som kollektiv,
om den existerande strukturen [skapar] olika handlingsramar för individerna,
om den byggda miljön disciplinerar och dessutom bidrar till att genusmaktordningen upprätthålls och att särskilt kvinnors rörelsefrihet begränsas
då borde författaren kunna visa var och hur, och sedan ge konkreta förslag på hur man konstruerar en järnvägsstation som inte bidrar till att genusmaktordningen upprätthålls. Hur ser en sådan ut? Är den rund, utan hörn? Saknar den disciplinerande informationstavlor med tidtabeller och avgångar? Har den bara en utgång för att inte upprätthålla ett normerande flöde av passagerare? Saknar toaletterna lås för att inte reproducera den normerande dikotoma uppdelningen mellan inne och ute?
Det är en sak att kritisera med hjälp av flummiga, fluffiga teorier, en annan sak att driva en konstruktiv utveckling.
Haha…absolut! Precis vad jag tänkte när jag läste. Vi får väl se om det dyker upp några ledtrådar om hur en icke-patriarkal järnvägsstation skulle se ut, eller vad man ska göra för att olika pendlarrytmer inte ska förtrycka varandra osv…
Pingback: Patriarkala järnvägsstationer del 3 | Susanna's Crowbar
Noterade bilden med massor av bruna … män troligen! Bilden möjligen från Pakistan där jag själv åkt tåg en gång, för rätt länge sedan dock. Innan jag lyckades ta mig in i vagnen avsedd för män, noterade jag den för kvinnor, där det sågs en(!) enda kvinna i hela vagnen. Själv lyckade jag hitta en plats på en bagagehylla i den smockfulla mansvagnen. Nu hade säkert doktoranden kunnat hitta nya könsmaktsteorier i detta fall, (kvinnor utestängda från resandets rum… osv) och Pakistan har sina egen tankar om sådant här. Men en stor vagn för kvinnor fanns det i alla fall.
Ha…intressant! Jag är helt övertygad om att detta hade varit mumma för doktoranden, Pakistan stämmer ju på många sätt in bättre i den världsbild som de här människorna har. Anledningen är självfallet det patriarkala förtrycket, som alltid (männen markerade sitt avstånd till henne genom att placera sig på vagnars tak, i mansvagnar och på mansvagnarnas hatthyllor).
Ungefär så, antingen distanserar vi oss från kvinnor, eller är vi för närgångna. (Fast på olika plan, det skall erkännas) Men aldrig blir vissa nöjda, ens i landet lagom, som nu blivit alltmer extremistiskt.
Du vet inte varifrån bilden kommer, fejkad eller? Borde vara Pakistan, har åkt tåg både i Turkiet, Indonesien och Egypten, långt senare dock. Men ingen sån trängsel, och könsblandat i vagnarna.
Nej, jag vet inte var bilden är ifrån och om det verkligen någonsin någonstans har varit så här mycket folk på ett tåg, men jag vet att i en del länder som Indien och Pakistan kan det hända att folk hänger utanpå vagnarna för att få plats.
Pingback: Feminismens Flagellanter | Löjesguiden
Var avhandlingen på svenska alltså? Jag trodde avhandlingar skrevs på engelska på alla svenska universitet/högskolor. Nåväl, det är i varje fall väldigt skrämmande att författaren fått lön för detta, och än mer skrämmande om hen i framtiden får anslag för liknande ”forskning”. En rejäl utredning av dels handledare och dels examinator kanske vore på sin plats?