Lisa Irenius. Foto: SvD
Jag har inte läst delen som går under namnet DN Kultur på länge, på sin höjd en och annan artikel. Jag slutade, eftersom den tilltagande, feministiska propagandan gjorde sidorna oläsliga. Tidningsdelen borde förresten döpas om till DN Feminism. Eftersom jag nu har tagit nya tag i granskandet av det som serveras oss inom gammelmedia har jag (o)roat mig med att åter titta in i nämnda del. Jag kan konstatera att allt är som vanligt och att trenden har spridit sig även till SvD Kultur, där feminismen allt oftare figurerar i artiklarna som den eftersträvansvärda ideologin som förväntas genomsyra allt. Ett exempel är intervjun med den tillträdande kulturchefen för tidningen, Lisa Irenius:
”Svenska Dagbladet har styrts av många kvinnor som också varit mammor. Förra chefredaktören Lena K Samuelsson är bara ett exempel. Kulturchefsposten är undantaget, där blir Lisa Irenius den första kvinnan i tidningens historia. Hur det kommer att märkas har hon svårt att svara på – innan hon ens börjat. Snabbt och lite trött påpekar hon att en man aldrig skulle få motsvarande fråga.
– Men jag tror jag tar med mig erfarenheter som en manlig kulturchef kan sakna. En större medvetenhet och ett större intresse för, till exempel, jämställdhet och feminism.
Är du feminist?
Hon tystnar, säger sen att det är hon – förstås.
– För mig är det självklart att ekonomisk och politisk jämställdhet mellan könen är eftersträvansvärt.”
Avsnittet kommer efter att intervjuaren Karin Thunberg ställt frågor om moderskap och chefsrollen. Har vi inte kommit längre än så? Thunberg har varit med ett par varv och borde väl förstå att inte automatiskt ställa frågor om moderskap och chefsroll till en blivande kvinnlig chef (alternativt ställa de frågorna även till en man), om hon alls har tagit del av den feministiska debatten under de senaste 40 åren. Antagligen är hon inte okunnig. Frågorna ställs just för att samtalet elegant ska kunna ledas fram till den allt överskuggande viktigheten av feminism. I annat fall: om inte de senaste 40 åren av feministisk propaganda, debatt och indoktrinering inte ens ger genklang hos en erfaren, kvinnlig journalist, vad är det då bra för? Skulle vi inte slippa de här könsstereotyperna efter x antal år av den här propagandan och indoktrineringen? Det ser inte ut så. Monstret har fått ett eget liv och nu behövs feminismen för att den behövs. Och i intervjun har den nya kulturchefen passerat eldprovet och bekänt sig till den rätta ideologin/tron, den som krävs för att man ska kunna verka inom media (med flera områden). Mera feminism i SvD Kultur – hurra.
Karolina Ramqvist. Foto: Vogel/Wikipedia
-:-
Tillbaka till DN Feminism. Vad kunde hittas där från igår och från söndag? En intervju med en medarbetare på familjeföretaget Svensk Kultur- och Mediaetablissemang AB, Karolina Ramqvist (Ramqvists mamma Inger Ramqvist var feministisk journalist och startade på 70-talet Aftonbaldets kvinnoredaktion tillsammans med Anette Kullenberg och hon är gift med feministiska journalisten Fredrik Virtanen).
”I mars kommer en fortsättning på berättelsen, något Karolina Ramqvist aldrig trodde att hon skulle skriva.
– Jag gillar inte uppföljningar. Det låter så dumt och är begränsande. Det hör ihop med en patriarkal syn. Jag vill inte förvalta det gamla utan gå vidare.”
Uppföljningar, uppföljare, hör alltså ihop med en patriarkal syn…? Ursäkta, men what? Ordet patriarkal börjar nu ha betydelser som knappt kan härledas till den ursprungliga. Troligen följer alltihopa analogin demokratiskt = bra, liberal = dålig.
Ramqvist bor på Södermalm. Quelle surprise.
”Karolina Ramqvist växlade spår från journalist, feministisk krönikör och debattör till författare på allvar för sju åtta år sedan. Men redan 1999 medverkade hon i antologin ”Fittstim” där hon publicerade ett kränkande och surt brev från Ulf Lundell. Ett svar han skickat på en recension som hon skrivit.
– Att lämna journalistiken var på ett sätt en befrielse. Jag saknar det inte. Det är skönt att inte alltid behöva formulera vad jag tycker.”
För Karolina Ramqvist handlar alltså journalistiken om att formulera vad hon tycker. Det är alltså inte på grund av misstag, brister i hantverket, som vi har en agendajournalism med journalister som inte ägnar sig åt det de ska, nämligen att förmedla nyheter och fakta till medborgarna? De tror att det är det de ska göra?! Åtminstone om Ramqvists sätt att se på det hela är mera utbrett. Vi lever i en bananrepublik.
”I kölvattnet av de två romanerna uppstod en diskussion. Varför var Karin och Saga besatta av de här männen? Varför skrev en feminist som Karolina Ramqvist om kvinnor som offer?
Karolina Ramqvist värjer sig.
– De är medvetna personer som vet vad de gör. Maktordning mellan människor kan vara flytande, det går upp och ner.”
Två reflektioner: 1. Feminismen lever på att se kvinnor som offer. 2. Får man verkligen svära på det här sättet i den feministiska kyrkan? Att maktordningar skulle vara flytande?
”– Det finns en seglivad idé att kvinnor behöver förebilder som ska vara goda.”
Gör det? Var då? Det är väl snarare raka motsatsen som rått under de senaste 40 åren.
”Karolina Ramqvist är uppvuxen med en feministisk mamma, journalisten Inger Ramqvist (som på 70-talet startade Aftonbladets kvinnoredaktion tillsammans med Annette Kullenberg). Hon är skolad in i feminismen, precis som hennes två fiktiva kvinnor Karin och Saga.
– Jag är oerhört präglad av att ha växt upp med 68-idealen och jag behöver väl inte säga att det var positivt, men som livsstil var det strängt, jättesträngt.”
Ja, självklart var det positivt. Hur skulle det se ut om man bröt mot den ideologiska skolningen?
-:-
Filmen Rikollinen Nainen, En Brottslig Kvinna, från 1952.
Vidare kan noteras att DN rapporterar om den finska brottsligheten:
”23 procent
av alla som döms för brott i Finland är numera kvinnor, vilket är en kraftig uppgång.1980 var andelen kvinnor bland de dömda bara 8 procent. 1990 hade siffran stigit till 13 procent och år 2000 var den uppe i 16 procent.”
Harley Quinn, en modernare, kvinnlig skurk.
-:-
I också en intervju med Gina Dirawi måste den rätta ideologiska hållningen självfallet fastställas:
”Valen hon gjort var inte självklara, och hon mötte mycket motstånd – även hemifrån. Den upplevelsen har gjort henne till den hon är: noggrann, drivande, driven. Det gjorde henne också till feminist.
– När jag var nio sade min farmor: ”Gina, du ska gå och diska alla saker.” Vi satt där 20 personer, mest killar, varför kan de inte diska? Av respekt gjorde jag det, jag stod i köket och diskade den där jävla tekannan och var så arg. Jag tyckte inte om att vara tjej när jag växte upp, killar hade det så mycket lättare. Jag bestämde mig för att aldrig låta mig begränsas av kön, arv, var jag kommer ifrån. Min pappa sade alltid att så länge vi ser ut som vi gör, så måste vi jobba dubbelt eller trippelt för att komma dit vi vill. Jag visste det, det var mina kort, jag skulle göra det bästa av dem. Jag är jättehårdhudad. Jag kan ta jättemycket. Att folk kritiserar mig… Jag har blivit kritiserad av mina närmaste! När jag gjorde Youtubefilmerna ringde släktingar i Saudiarabien och kritiserade mig, det var tabu! Men jag gjorde det ändå. Folk gör mig inte rädd.”
Här kan man förstås undra om Dirawi själv sade sig vara feminist, eller om det är ett epitet som intervjuaren bidrog med. För att det är ju självklart; är man för jämställdhet så är man feminist, precis som om man är för frihet så är man liberal…eller?
-:-
Här sticker jag emellan med en riktigt bra artikel i DN. Den handlar om begreppet pk och om grupptillhörighet.
-:-
Russel Crow har råkat i blåsväder för ett ofeministiskt uttalande, berättar DN:
”– Ärligt talat tror jag att den kvinna som säger att hon inte får några roller är en kvinna som är 40, 45 eller 48 och som fortfarande vill spela ung och naiv. Och hon kan inte förstå varför hon inte får spela en 21-åring, säger han.
Uttalandet har upprört många, bland annat skådiskollegan Patricia Arquette och skribenterna bakom den feministiska bloggen Jezebel, som skriver: ”Russell Crowe är trött på alla gamla tanter som vågar sig på att vilja spela annat än gamla nuckor.””
-:-
I dagens DN Kultur hittar jag inte ett ord om feminism! Hur har det här kunnat passera? Däremot rapporteras det om programmet nyhetsmorgon i TV4, som förärats den något genanta utmärkelsen ”Årets förvillare 2014” som delas ut av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Pseudovetenskapliga inslag har rott hem utmärkelsen för morgonsoffemyspyset.
Det var alles för den här gången. bevakningen kommer att fortsätta, med risk för att Crowbar blir en kugge i den onda cirkeln av medieinnehåll som väcker reaktioner och som i sin tur ska generera intäkter.
Tack.
”Ser fram emot kvinnochefsrockaden runt UNT”
http://www.journalisten.se/nyheter/ser-fram-emot-kvinnochefsrockaden-runt-unt
”Rockad.” I andra sammanhang talar man om svängdörrar, som till exempel mellan politiken och lobbyister i USA.
”Kotteri,” kanske? Permanent överklass?
Det är ett frälse.
Ja, det ordet passar bäst.
Det är väl just det som är så tragiskt att den tillträdande kulturchefen på SVD svarar på frågan om hon är feminist -självklart.
Denna brist på reflektion som är en dödgrävare för kultur,och troligtvis även för SVDkultur.
Man är nog tvungen att säga så, annars kan karriären bli kort.
Precis, vi har fått ett icke-reflekterande kulturliv (och kultursidor), liksom en icke-reflekterande och PR-mättad politik. Man siktar i princip in sig på att ha de åsikter eller de ämnen som man ”ska ha”, som är inne och trendiga eller som låter coola. Det finns inget krav på relevans eller att ha tänkt efter litet innan man skriver längre.
Och knappast heller några debatter som får upp verkligt nya, viktiga frågor på bordet i media. För bara 20-30 år sedan såg kultursidor och etermedier det som en självklar del av sin uppgift att vara arenor för verklig debatt, att uppdatera kunskapen och att öppna för nya diskussioner, nya frågeställningar kring saker som var av vikt, men idag har det ersatts av en massa krönikörer, listor, åsiktstorpeder, snackisar och små trendiga tips. Suck.
Jag kommer ihåg när jag såg en intervju med skådespelaren Krister Henriksson hur han som ung kommit till Dramaten och skulle öva in en pjäs,och där satt alla stora skådespelare b.l.a Margaretha Krook.
Han var nervös men färgad av tidsandan som då var gjorde han ett halvhjärtat försök och talade om socialism och revolution,dom lyssnade artigt på honom och sa sedan -Jaha det var intressant men här sysslar vi med viktigare saker teater.
Det var tider det.
Såg också att SVD,s nya kulturchef kallar sig feminist. Undrar om hon tänker se till att SVD gör DN permanent sällskap i det feministiska diket ? I så fall tror jag inte SVD överlever särskilt länge. DN hade ju en något större fallhöjd men deras tid verkar också räknad…
Det verkar vara ditåt det barkar. Medarbetare från Nöjesguiden har man ju redan (Isabelle Ståhl).
Pingback: Missat från veckan | Susanna's Crowbar
Pingback: Dum, Dummare, DN | Löjesguiden