Vilsenhet

Jag har inte haft energin, eller lusten för den delen, att blogga så mycket på sistone. Det har ni säkert märkt. Även om situationen börjar lätta något på energifronten, är ett annat hinder en slags enorm vilsenhet jag känner inför den allt snabbare fortgående samtiden. Galenskapen ökade med en svindlande hastighet redan under hösten och har nu kulminerat i en slags kaos, där jag sökt mig till den stilla mittpunkten i stormens öga. Där har jag stängt ner, skärmat av och tittat bort. Jag har försökt att stoppa ner huvudet i sanden för att likt den gamla strutsen fly undan en obegriplig omvärld.

Jag har ställt mig frågan: orkar jag blogga? Och frågan: vill jag blogga? Och vidare: vad har jag då att säga? Och jag vet inte. Jag känner mig vilsen. Det finns så mycket som kräver analyserande och kommenterande att det känns fullständigt övermäktigt. Som tur är finns det allt fler bra bloggar att läsa, andra som orkar hålla ångan uppe.

Jämställdhetsfeministern kommenterar läget på den feministiska fronten med sin skarpa satir, WTF/Toklandet dokumenterar den galopperande galenskapen på Twitter och annorstädes med oförtruten energi, En Stilla Undran har mycket bra och analytiska texter, Jussi H Lundell skriver alltid mycket skarpt om samtiden, Cornucopia skriver ofta och initierat om varierande ämnen, Löjesguiden analyserar det politiska läget, Genusdebatten skriver mångsidigt på övervägande tema genus och feminism, Juggen skriver intressant om identitetspolitik, feminism och annat, Fnordspotting och Ekvalist samma sak…för att nämna några (bli inte sura om ni inte finns med, detta är ett axplock).

Svar på mina frågor ovan har jag inte. Jag uppmuntras och uppmanas att fortsätta blogga från olika håll, men jag känner mig kluven. På sistone har det känts som en skiva på tomgång, jag har bloggat om samma sak många gånger innan. Å andra sidan visar inte den tilltagande galenskapen i samhället inga tecken på att förminskas och det gäller kanske bara att med en dåres envishet fortsätta tjata. Vissa saker har fallit bort, som mitt kritiserande av innehållet i DN, Aftonbaldet, SVT etc, eftersom jag har slutat att ta del av mycket av det som där produceras. Jag kanske måste börja följa de traditionella medierna igen för att hålla koll på vad de gör och för att kunna kommentera. Jag slutade, eftersom jag inte ville bidra till deras verksamhet med pengar eller klick och även för blodtryckets skull, men jag kanske ska börja igen…?

Jag vill dessutom inte enbart bli feminismkritikern Susanna Varis, vilket ju är risken ju längre tid jag håller mig sysselsatt med detta ämne på bloggen. Jag vill nå ut med min konst och annat också och ibland har det känts som feminismkritiken alltför mycket börjar bli ett kännetecken för mig. Så ska jag fortsätta så kommer det att bli en blandad kompott här på bloggen även i framtiden. Ett alternativ är att sluta blogga om feminism (jag vet dock inte om detta är ett verkligt alternativ för mig; feminismen, som den ser ut idag, måste ha sina kritiker).

Jag fortsätter att fundera (och blunda med ena ögat mot det aktuella politiska läget), men under tiden vill jag gärna höra om det är något särskilt ni som läser vill se mer av på den här bloggen? Berätta gärna! Tills nästa gång: ha en god fortsättning och må väl allihopa!