8. mars 2015 del 1

Ingen, som inte lever under en sten och fullständigt avskärmad från det övriga samhället kan ha undgått att det åter är den internationella kvinnodagen. Feministerna, som ju anser sig föra alla kvinnors talan, firar julafton.

Varför ska vi ha en speciell dag för kvinnor? För att uppmärksamma de orättvisor som särskilt kvinnor drabbas av? För att fira det kvinnliga könet? För att göra reklam för det feministiska/genusindustriella komplexet? Det finns en internationell mansdag också, något som exempelvis FN väljer att ignorera till den internationella toalettdagens fördel. Denna dag brukar i svensk media betecknas av allehanda problematiseringar av ”manligheten” och ”manlighetsnormen”. Bloggaren Bashflak om förra årets mansdag på AVfM.

På Wikipedia (150308) kan man läsa sig till att den internationella kvinnodagen instiftats 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av tyska kommunisten Clara Zetkin.

Jag är ingen stor anhängare av kollektivism och den allt mer utbredda indentitetspolitiken och följdaktligen inte av den här sortens jippon, men ok, det är internationella kvinnodagen. Själv har jag hittills blivit uppmärksammad med anledning av kvinnodagen per telefon av en moster i Finland och av bloggaren Ekvalist:

Crowbar tackar ödmjukast Ekvalist för uppmärksamheten!

Till skillnad mot vid den internationella mansdagen har media fullständigt gått bananas över den internationella kvinnodagen, som sig bör. Den envetna, feministiska propagandan som vi även under årets 364 andra dagar matas med har ytterligare skruvats upp ett varv. Jag har näppeligen möjlighet att återge allt som producerats och koncentrerar mig framför allt på gårdagens och dagens SvD och DN. Men titta gärna först på vad som händer när någon ställer sig utanför åsiktskorridoren; här med utmärkta kommentarer av Ulf T på Genusdebatten.

SvD (pappersupplagorna):

Rent generellt kan det konstateras att de stora problemen gällande jämställdhetsproblematik som drabbar kvinnor finns främst utomlands, både faktiskt och vad gäller mediefokus. Sanna Rayman skriver i dagens SvD om ett gränsöverskridande problem, könsstympning (som ju egentligen berör båda könen) och kommer med det enda, lilla guldkornet i flodvågen:

”Sedan poängterar både hon och Johnson att det ofta är lättare att övertyga män än kvinnor om könsstympningens förkastlighet. Kvinnor försvarar det de själva utsatts för och levat med, säger de.

Det är en tanke att begrunda en dag som denna, när mannen ofta ställs som ansvarig för allt patriarkalt förtryck – trots att den som utövar och upprätthåller förtrycket lika gärna kan vara en kvinna.

Normer är svårare – och går djupare – än så.”

Svenskan startade sin kvinnodag redan igår och den enskilda person som dragit vinstlotten i årets bevakning är tveklöst tidningens egna skribent, Jenny Nordberg, vars nya bok ges en makalös exponering. I gårdagens tidning:

Förstasidan och två uppslag handlar om flickor som klär sig och lever som pojkar  i Afghanistan, precis det som är temat för Nordbergs bok.

I dagens tidning:

Blänkare på förstasidan.

Tre helsidor i en söndagsintervju.

Två helsidor i avdelningen SvD Insikt. Jag antar att vi även kommer att få se en recension av boken (om den inte redan har publicerats).

Jag antar att det är de patriarkala strukturerna som gör att Nordbergs bok inte uppmärksammas mer. Nordberg har gått från att i relativt neutrala ordalag rapportera från USA i sina kolumner i SvD till att bli allt mer feministisk i texterna. Ett exempel behandlas på bloggen Nöjesguiden här.

I övrigt har det handlat om varierande teman. Gårdagens SvD:

På förstasidan, som ses i bild ovan, finns utöver flickorna från Afghanistan en blänkare om ”Jämställd vab ska ge bonus” och dito för SvD Brännpunkt: ”Varför inget könsperspektiv i migrationsdebatten?”, där en genusvetare problematiserar det faktum att ca 80 % av de ensamkommande flyktingbarnen är pojkar. Medelst tunga argument som ”alla vet att” slår genusvetaren Helena Brandt fast den genusvetenskapliga grundtesen att flickor och kvinnor alltid drabbas värst:

”Alla vet att fattigdom slår hårdast mot kvinnor, vilket hänger samman med kvinnornas roll och deras låga status i samhället och i familjen. I en del länder är diskriminering mot kvinnor inskriven i lagen medan i andra länder fortsätter könsdiskrimineringen trots lagar som förbjuder diskriminering.”

I vissa länder som Sverige är diskriminering mot män inskriven i lagen.

I nätupplagan hymlas det inte.

Brandt tycks också se det som problematiskt att ”vi tycker att det är självklart att hjälpa människor i beroendeställning”.

”Men om vi inte nyanserar bilden av de människor som får ta del av våra gemensamma resurser, sker fördelningen godtyckligt och enligt gamla traditioner. Konsekvensen blir att vi fortsätter med ett fördelningssystem som bygger på traditionella teorier där mannen är norm och således den som främst ska få ta del av samhällets resurser.”

Ursäkta? Hur ser könsfördelningen ut bland de som är mottagare för samhällets transfereringar? (Om någon har vettig statistik på detta så tar jag tacksamt emot den). I runda slängar betalar genomsnittsmannen in ca 1 miljon kronor mer än genomsnittskvinnan och tar emot ca 1 miljon mindre under sin livstid. Brandt vill vidare gärna kompensera de flickor och kvinnor som ”blir kvar i byarna”. Jag är lite nyfiken på hur hon har tänkt sig att detta ska gå till? Ska vi könskvotera biståndet till de aktuella länderna och utgå från procentuell fördelning av de individer som tar sig till Sverige? 70 % flyktingbarn som är pojkar ger 70 % av biståndet går till flickor i Afghanistan? Eller ska vi könskvotera flyktingbarnen?

Vidare i tidningen, på samma sida:

Vidare på samma sida; INLÄGG: FEMINISM där olika feministiska organisationer skriver om vapenavtalet med Saudiarabien:

Skrämdump ur nätupplagan.

Brännpunkt följs av de fyra sidorna ovan om afghanska flickor som klär ut sig och lever som pojkar.

Sidan 21 handlar om att ”M vill ge vabbande män bonus”:

Skärmdump från nätupplagan.

Anna König-Jerlemyr menar i artikeln att det är ett problem att kvinnor oftare är hemma med både friska och sjuka barn och att detta är något som politiken ska lösa med ”morötter”. Den som letar efter individens frihet får söka sig annanstans.

”Den moderata verktygslådan handlar mindre om detaljstyre, enligt Anna König Jerlmyr, men det kommer att finnas lagar, policys och delar som arbetsmarknadens parter får försöka lösa.

– Vi tittar på morötter för familjer att dela på ansvaret. Det är ett problem att kvinnor tar ett större ansvar för hemarbetet.”

Noteras kan, att Katarina Wennstam för ovanlighetens skull inte bidrar med en feministisk pamflett på sidan 30. Nu är det kolonialism och rasism.

Kulturdelen, s. 34-35:

Kulturdelen, s. 37:

Margareta Garpe (”Jösses Flickor”), Suzanne Osten…feministiska dramer, moderna klassiker…

Kulturdelen, s.39:

Kvinnoöden i Gamla stan…

SvD Näringsliv igår:

Kvinnor i textilfabriker i Bangladesh…tja, är det bra med tillväxt och arbetstillfällen? Är det bra att vi har företag som HM?

På sidan 4 finns en liten artikel om att ””Vabbandet” allt mer jämlikt”.

Sidan 7:

Kvotering kvotering…

”Siffror från 2013 tecknar i det avseendet en dyster bild. I Europas största fordonskoncern Volkswagen låg andelen kvinnliga chefer i toppbefattning på 9,8 procent, i verkstadsbjässen Thyssen Krupp på 7,8 procent och i Continental och Heidelberg Cement på inte mer än 7 procent. I topp låg Allianz med 28 procent och kemiföretaget Henkel med drygt 33 procent – fortfarande med obalans men båda också med en klar policy att höja kvinnokvoten.”

Jag skulle vilja veta hur många av de anställda ingenjörerna och ekonomerna på strategiska positioner i dessa företag är. Hur stor är andelen kvinnliga civilingenjörer i Tyskland?

Det var allt från gårdagens feministiska nyheter i SvD (bortsett från reklamkampanjen för Nordbergs bok från idag), över till dagens:

SvD:s framsida idag.

Den stora nyheten består av att kvinnor nu ”tar mera plats” när det gäller ministrar och den uppmärksamhet dessa får i media. Räknar man bort statsministern är det en helt jämn fördelning mellan kvinnliga och manliga ministrar i media.

”Än mer intressant blir statistiken då man räknar bort statsministern – som av självklara skäl är den som får störst uppmärksamhet. I fallet Reinfeldt fick de moderata kvinnliga ministrarna då 33 procent av utrymmet, trots att de var fler till antalet än männen.

I regeringen Löfven landar kvinnorna på 57,2 procent.

Åsa Romson:

– Det är tur att Löfven är med och fyller upp så att inte Gubbsverige tror att det har skett en revolution över en kort tidsperiod. Utan att ordningen sakta men säkert går åt lite mer jämställdhet, åtminstone på det politiska området.

Varför är det viktigt?

– Det är viktigt för den demokratiska legitimiteten och för att visa att alla har samma möjligheter. Så är det inte i dag, det ser vi på flera parametrar.”

Vice statsministerns hjärtliga inställning till den manliga befolkningen skymtar åter fram.

 Fortsättning följer i del 2…