Anklagelser och Gottgörelser, Arvsynd och Nöd
Den 3 mars 2015 intervjuade Anna Hernek en debutantförfattarinna i anledning av att hennes ”självbiografiska serieroman” precis nådde landets försäljningsplatser. Sveriges Radio, som är en av allmänheten finansierat Public Service organ, gång på gång bereder kvinnor plats att gratis och oemotsagt göra flerminuters reklaminslag för sina kommersiella produkter: filmer, teateruppsättningar, romaner, seriealbum, performances, foto- och bildutställningar… samtidigt som män tilldelas denna gratis och dessutom skattefria ynnest, bara om det bakom dem står någon stark kommersiell aktör så som Bonnier eller Svensk Filmindustri.
Jag tycker inte om denna snedfördelande kvotering, men det är inte anledningen varför jag nu fattar pennan.
Anledningen är att denna iögonfallande obalans i det vad som borde vara ett opartiskt Public Serviceorgan, alltid, och jag menar alltid, motiveras med politiserande jämställdhetsargument och som dessutom inte nödvändigtvis är sanna eller ens giltiga. Som exempelvis i fallet med den debuterande inte alltför välargumenterande författarinnan. Hon tyckte, och programledaren verkade hålla med henne, att ”det är dags att samhället avskaffar de tabun som råder kring aborter”.
Det är inte första gången jag hörde denna ”förklaring för”, varför dessa mer eller mindre duktiga konstnärer och författare och skådespelare och komedianter måste erbjudas gratisreklam i Public Service. Omedelbart någon har något att säga om menstruationen, stora eller små bröst, bröstcancer, snippor, livmoder och livmodercancer, botoxbehandlingar och andra utseendekorrigeringar, oönskad behåring, aborter, lesbiskhet, lyckliga och olyckliga skilsmässor, frivillig och ofrivillig barnlöshet et cetera, erbjuder SR gratisreklam åt denna eller dem och alltid och utan undantag med hänvisning till att deras ”typiskt kvinnliga ämnen” lär sedan mänsklighetens uppkomst och ända fram tills nu, vara tabubelagda, och det är naturligtvis inget tvivel om att det är den oefterrättlige vite medelålders heterosexuelle mannen som var tabugränsens maktfullkomlige väktare.
Så är dock inte fallet.
Är inte det fullkomligt naturligt att vissa ämnen förs på tal med stor intensitet under vissa perioder, exempelvis val och olika partiprogram under ett valår, och att en begränsad exponering av andra ämnen under denna period knappast kan vara resultat av ett uttryckligt eller ens outtalat förbud?
Att inte allt som inte förs på tal i den dagliga mediala agendan, är på grund av att det omfattas av något tabu, påtalas inte av programledare på SR, eftersom det sedermera uppfattas som en bergfast dogm att kvinnor och så kallade ”kvinnliga ämnen” vid varje möjligt eller givet tillfälle under historiens gång var undanskuffade och trampade på.
Det talas ytterst sällan eller nära på aldrig om muskulösa, fallskärmshoppande, djuphavsdykande, sjuttioåringar med långt, råttfärgat hår. Tänk att jag skulle skriva en ”självbiografisk serieroman” om en sådan snubbe och avkräva gratisreklam av SR med hänvisning till att ”det är dags att samhället avskaffar de tabun som råder kring friska, välbyggda sjuttioåringar”. Jag skulle troligen inte komma alltför långt med mitt krav, inte ens om själva Bonnier stod för utgivningen.
Jag kan redan höra ditt motargument käre läsare. Så här är mitt svar: enligt Socialstyrelsen, utförs i Sverige mellan 35 000 och 38 000 aborter årligen. Jag kan hålla med om att det är ett antal som SR inte borde negligera, utan tvärtom, borde sträva efter att göra program om. Men finns det inte åtminstone lika många sjuttioåringar i Sverige?
Enligt Statistiska Centralbyråns enhet för befolkningsstatistik, utgjordes 24 procent av Sveriges befolkning av 65 år gamla eller äldre. Det ger 2.352.000 människor och cirka hälften av dem är män.
© vladimir oravsky
