Vilken mångfald? Bild från Skaraborgs kommunalförbund.
Båda dessa ämnen seglade upp som små bubblare i kategorin ”äntligen något vettigt och intressant” i det allt mer deprimerande mediebruset häromveckan. Kognitiv mångfald, en mångfald gällande talang/kunskap/förmåga dök upp i en bloggkommentar av Mats Larsson på SvD blogg:
”Det finns nämligen tre typer av diversitet: social diversitet, kognitiv diversitet och värderingsmässig diversitet. Social diversitet reflekterar skillnader gällande ras, etnicitet, kön, ålder, religion, sexuell läggning, fysisk förmåga etc. Kognitiv diversitet inkluderar skillnader i utbildning, träning, erfarenhet, expertis, tillgång till information, kunskap, kulturell bakgrund, motivation etc. Värderingsmässig diversitet speglar skillnader i synen på gruppens uppgift, mål och syfte.
De bästa grupperna har stor kognitiv diversitet och låg värderingsmässig diversitet. Hög kognitiv diversitet säkerställer att gruppen har de verktyg och den information som krävs för att ta bra beslut medan låg värderingsmässig diversitet gör att gruppen drar åt samma håll vad gäller dess ändamål. Social diversitet kan ibland men inte alltid gå hand i hand med kognitiv diversitet vilket i så fall är positivt. Likaväl kan social diversitet ibland men inte alltid gå hand i hand med värderingsmässig diversitet vilket i så fall är negativt. I slutändan är det ändå kognitiv diversitet som är kärnan i det hela.”
[…]
”Det faktum att kognitiv diversitet har potential att öka kvalitén på beslut får ibland personer i näringslivet att gå vilse och gå med på kvotering utifrån social diversitet i styrelser trots att många egentligen inte uppskattar den kollektivistiska centralstyrningen eller intrånget i äganderätten.”
Läs gärna hela texten, den är mycket informativ. Det hela är en enkel och pedagogisk förklaring av en teori som beskriver nyttan av mångfald och hur denna mångfald på ett bättre sätt definieras än med hjälp av färgkartor, måttband och annat.
Det andra ämnet, darwinistisk genusvetenskap, skrev bloggaren Evalist om i det här inlägget:
”Jag brinner för människor och mänskligheten. Vad vi är och vad vi inte är. Två saker som vi är, som vi inte kan upphöra att vara och samtidigt förbli mänskliga, är en sexuellt reproducerande, parbunden art. Dessa grundläggande fakta om vår biologi och psykologi kan inte raderas.
I min forskning ifrågasätter jag ortodoxa feministiska begrepp som patriarkatet, objektifiering, könsmaktsskillnader, parningssystem och psykosexuella skillnader genom att använda humor och evolutionära förklaringsmodeller, som sexuell selektion, föräldrainvesteringsteori, ömsesidigt partnerval, kvinnligt val, signaleringsteori och, kanske viktigast, inomkönslig konkurrens.
Historien visar oss att när vår art någonsin har försökt ta kontroll över biologin och böja den ur form till ideologiska mål, så följer alltid mänsklig tragedi. Det är en läxa som vi fortfarande inte verkar ha lärt oss”.
[…]
Ur evolutionsteoretisk synvinkel kan feminism kategoriseras som studien av konflikten mellan könen – mellankönskonflikten – med ett särskilt intresse för närliggande mekanismer för hur män förtrycker kvinnor och hur detta förtryck kan motverkas. Men det är bara halva berättelsen!
Evolutionister menar att för att verkligen förstå mellankönskonflikter måste man även analysera inomkönskonflikter och bredda frågan till att innehålla en analys av de ultimata mekanismerna för inte bara hur, utan varför, män strävar mot makt och resursstyrning (se ovan). Fokuseringen på både mellankönskonkurrens (striden mellan könen) och inomkönskonkurrens (striden inom könen) är central för darwinistiska genusstudier. Inomkönskonkurrens har två trådar, man-mot-man-konkurrens och kvinna-mot-kvinna-konkurrens. Mycket är känt om manlig inomkönskonkurrens (men ignoreras helt av ortodox feminism), men utanför evolutionsteorin är lite känt om konflikten mellan kvinnor; kvinnors inomkönskonkurrens. Den rosa elefanten i det feministiska rummet.”
Utöver Paula Wright som citeras på bloggen, har hon samarbetat inom detta fält med till exempel Maryanne Fisher och Dr Daniel Kruger. Intressant, onekligen. Det som i det närmaste helt verkar saknas inom svensk genusvetenskap, det evolutionsbiologiska perspektivet, går att hitta utomlands.
Nationella sekretariatet för genusforskning har självfallet inte den här inriktningen ens på kartan; deras definition för genusvetenskap hittar du här:
”Genusvetenskapen synliggör att skillnader mellan kvinnor och män, i historia och nutid, ofta är skillnader i makt; män som grupp lever sina liv gynnade av att vara män, medan kvinnor som grupp lever sina liv genom att övervinna det motstånd de möter för att de är kvinnor.”
(utdrag)
Japp. Frågor på det?
På Science Daily redogörs för lite spännande, eller kanske rättare sagt traditionell genusvetenskap.
http://www.sciencedaily.com/releases/2015/03/150309093214.htm
”Forskarna” har kommit fram till att män som beter sig vänligt mot kvinnor är sexister, liksom också de män som inte uppträder lika vänligt. Upplägget är onekligen intressant – man har studerat interaktionen hos 27 par (bland studerande vid något amerikanskt universitet) och delat in männens bemötande av kvinnorna i antingen vänligt eller ovänligt. Detta utgör tydligen sedan belägg för slutsatsen att sexister också kan uppträda vänligt! I mina ögon har dock forskarna utgått från att män är sexister och sedan behövt en bortförklaring till att män faktiskt är vänliga mot kvinnor.
Om kvinnornas beteende spelar någon roll framgår inte.
Låter som standardgenusvetenskap.
Det måste vara jobbigt någonstans att vara så mycket slav under tidsandan och de mediala modena som Bengt Ohlsson blir här – men han har ju sedan trettio år DN som sin viktigaste plattform, och de är numera hårt genusfeminist-märkta:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-manga-man-himlar-med-ogonen-at-allt-hennande/
Jaha? Det mest påfallande i texten är kanske det halvt förtäckta greppet för att skjuta åt sidan tanken att män och manlighet skulle kunna vara måltavlor för orimligt förakt. Det är ju bara kvinnor som kan bli hatade som kön, vet ni?
” ”Life finds a way”, lyder en ödesmättad och ofta citerad rad ur ”Jurassic Park”. Det verkar inte bättre än att hatet också hittar en väg, och det söker sig alltid åt samma håll.
Män kan må riktigt bra eller riktigt dåligt, men det är som om deras lycka eller olycka inte får någon ordentlig stuns om den inte har en kvinnokropp att spela över.
Om en kvinna attraherar en man hatar han henne för att hon, oavsett hur mycket pengar och aktier och puffror han har, ändå kan få honom att känna sig som den obetydligaste lorten i universum. Och om hon inte attraherar honom hatar han henne för att hon trots sin alldaglighet har mage att ge uttryck för åsikter som han kanske inte delar.
Alla kvinnor har något som de kan hatas för, och de som ger sig ut i offentligheten blir snabbt och ständigt påminda om det.
Många män himlar med ögonen åt allt hennande och ennande och tycker att det finns mer än nog av feminism överallt. Jag har själv fällt en och annan syrlighet med den innebörden.”
___
Kort sagt: manshat (eller feministisk doktrinarism) är aldrig värt att probblematisera eller ta avstånd från. Om du reagerar på att somliga stoltserar med sitt hat och bittra förakt mot män, så är det nog för att du själv hatar kvinnor. Kakan Hermansson light.
Bengan är en liten fitta, har man lust att svara för sig själv. Och då menas inte f**** i betydelsen könsorgan utan i den mer renodlade betydelsen som distanserande ord, ett ”vi vill ändå inte ha med dig att göra, din dumma, lealösa fegis”. Ytterligare en köpt man som tror att han kommer att ta poäng på att kröka rygg. Nice.