…om konsten att måla upp en könsmaktordning. I tidningen Internetworld beskrivs i en artikel ett föhoppningsfullt, feministiskt framtidsscenario där kvinnor kommer att dominera e-handeln. I en passus i texten gömmer sig ett exempel på den tankefigur som får så gott som varje företeelse i samhället att verka som förtryck gentemot kvinnor:
”Men i en värld där kvinnor tar ett stort ansvar för inköp är det ju direkt korkat att inte försöka lyfta fram kvinnor så mycket det går.”
Man skulle lika gärna kunnat skriva att ”i en värld där kvinnor har makten över familjernas ekonomi”, men det gör man inte. Det passar inte in i bilden. Varför skrivs det inte i motsvarande formuleringar om ”män som tar ansvaret inom näringslivet”, istället för ”män som har makten inom näringslivet”? (Nästa gång jag shoppar loss på något onödigt dyrt och tjusigt plagg på Yoox så ska jag komma ihåg att jag bara ”tar ett stort ansvar för inköp”.)
”I de köpstarka åldrarna 35-44 år handlar kvinnor i lika stor utsträckning som männen på nätet och i åldrarna 16-24 samt 45-54 år handlar kvinnor i större utsträckning på nätet än männen, enligt rapporten Privatpersoners användning av datorer och internet 2014 från SCB.”
Det patriarkala förtrycket är sannerligen hårt och kompakt, något som även märks i denna debattartikel om transfereringarna i samhället och vilket kön som gynnas av dem av Gunnar Brådvik:
”Det är inte främst de lågavlönade som vinner på välfärdsstaten – utan kvinnor över lag, oavsett klasstillhörighet.”
Inte för att jag fruktar CO2 men innebär inte detta att kvinnornas ”skuld” kommer att öka när havet sköljer över skandinaviska bergskedjan som alarmisterna tycks tro. Hur skall Romson hantera detta?
Märkligt nog förtränger ex vis Romson den här slags faktorer när hon håller sina brandtal.
Är det patriarkatet som hindra kvinnorna från att handla på nätet ?
Det står ju på alla sajters förstasida ”förbjudet för kvinnor att handla ” :-).
Eller menar dom att kvinnorna skall dominera företagandet på nätet?
I så fall,vad hindrar dom ?Det är väl bara att ta risken precis som de manliga företagarna gör.Fast det är väl som vanligt att de framgångsrika manliga företagarna
skall kliva åt sidan och lämna plats för en kvinna…
Det är patriarkatet som tvingar kvinnorna att bära det betungande ansvaret över alla kläd-, sko-, handväske- och inredningsköp. :)
Ja, de menar väl att eftersom kvinnorna bär det här tunga ansvaret så måste dom även ”lyftas fram” (som det heter i artikeln) inom e-handelsbranschen, dvs få åka glashiss i de e-handelsföretag som (alltsomoftast) byggts upp av män. (Och jodå, jag vet att det finns kvinnliga e-handelsentreprenörer, precis som konstaterats i artikeln, men problemet tycks ju vara att de är för få). Nej, precis, vad hindrar kvinnor att starta sådana här företag? Om riskkapitalister är så stockkonservativa att de inte ser potentialen i just den här kvinnliga shoppingen så är det ju riktigt inkompetent. Riskkapitalister brukar väl ändå ha rätt bra koll på vad som är värt att satsa pengar på?
Kan det handla om att boo.com fick för litet respekt för sin djärva pionjärinsats inom e-handelsboutique-branschen (Kajsa Leander var ju tjej)? För att inte talal om webbcommunityt MsFreckles, ett slags tidigt svenskt tjej-facebook, som lanserades stort mot sin målgrupp yngre kvinnliga företagare, mediepersoner och tjänstemän runt år 2000 – och som sedan sjönk som en sten pga ett övermått av tydligt uttänkt nischning, plus den allmänna nedgången i IT-branschen.
Men… ”där kvinnor kommer att dominera e-handeln” och sen i SCB-statistiken så gör dom ju redan det?
För ””Men i en värld där kvinnor tar ett stort ansvar för inköp …” betyder ju inte automatiskt att kvinnor skulle kunna skapa webbutiker.
För övrigt, underbar notis. Man baxnar.
Jag tror att de menar dominera e-handeln i form av företagare.
Sant, bara för att man kan dricka öl så är man ingen bryggare.
Tack :)
Bra observerat, det är som när det kom fram att unga kvinnor tjänade mer än unga män i USA:s storstäder så kommenterade amerikanska feminister det som att ett ”pimp society” höll på växa fram där utsugande män lever på sina kvinnors pengar.
Hur ska dom ha det? Men så tokigt blir det när könsmaktsordningen är en utgångspunkt snarare än en slutsats
Ja, precis. Man kan ju undra varför genusvetenskapen, som säger sig studera föreställningar om manligt och kvinnligt och som baserar sig på feministisk ideologi (troligen just därför), aldrig uppmärksammar sådant här. Den verkar snarare vara en grogrund för den här typen av tankefigurer. Men det är väl så, det handlar om att konstruera en sanning.
Precis, alla skillnader mellan män och kvinnor måste beskrivas på så sätt att de passar in i könsmaktsordningen och kvinnor är det drabbade könet. Läste en gång en svensk feminist som beskrev det som ett privilegium att män skickades iväg att dö i krig eftersom kvinnorna tvingades stanna hemma medan männen fick resa och se världen. Så bisarrt blir det när allt ska vinklas till kvinnors nackdel.
Alltihopa blir till slut en slags hjärntvätt där man duperas att tro att det verkligen råder en könsmaktsordning av det snitt som feministerna beskriver den som.
Lustigt, de här faktorerna som Brådvik tar upp i sin artikel förs aldrig på tal när kvinnors lägre löner diskuteras. Det vill säga det faktum att lejonparten av statens transfereringar går till kvinnor. Det innebär ju att välfärdsstaten gynnar kvinnor mer än män. Eller för att uttrycka det mer direkt: Männens högre skatter relativt sett kompenserar kvinnors större frånvaro från arbetet.
Självklart, och kvinnor som grupp gynnades också enormt först av den offentliga sektorns starka expansion (skolor, kommunala jobb, sjukhus, radio/tv, bibliotek, dagis/lekis, statliga administrations- och informationsjobb) och sedan av tjänstesamhället: många typer av servicejobb och tjänstemannajobb är ju i praktiken nästan helt vikta för yngre kvinnor. Från 50-talet och framåt kom det en hel massa nya karriärvägar och jobb (fasta jobb) för kvinnor som inte hade funnits tidigare i den utsträckningen.
Detta ger svenska feminister numera aldrig credit för, det är bortskuret ur historien. Bilden man ger är att arbetsmarknaden och attityderna där i grunden ser likadana ut som för sextio år sedan. Det enda som ändrats är tydligen att ”tjejerna numera vågar vara stolta och smarta” och tala högt.
Snygg observation, precis så här fungerar det. Och jämför med hur många som uppfattade Beyoncés ”Bills, Bills, Bills” som ett feministiskt manifest mot pimpiga och ynkliga män (okej, låten gjordes av hennes band Destiny’s Child, men det är onekligen Bevvan som har identifierats med den). Det knepiga med den låtens text är ju att den ingenstans gör klart vem det egentligen är som tjänat in pengarna som sedan rykt på diverse impulsköp, taxi, drinkar, bensin eller liknande. Som texten är skriven kan det lika gärna vara hennes (ex?)kille – den som hon neggar på – som stått för fiolerna, men som då inte haft råd även med hennes allt dyrare vanor, som en ny man med betydligt fetare plånbok som kan betala sig fram, en typisk sugar daddy alltså. Men när en ung tjej klättrar uppåt i samhället, i media eller i showbusiness med hjälp av stadiga handtag från män, äldre män eller rikare män, positioneras det idag alltid enbart som *hennes* klättrande som kvinna, inte som karriärmässigt fejande eller opportunism.
Expressen har en ledare idag som förtydligar vad jag talar om ovan (och Brådviks artikel): http://www.expressen.se/ledare/ar-vi-hemma-med-barnen-for-lange/
Med det här greppet går det, som du påpekar, att framställa vad som helst som uttryck för det lömska patriarkala förtrycket. I torsdagens Aftonblad finns ännu ett exempel, lika glidande och löskokt.
Ulrika Stahre har upptäckt att kultursidornas kritik genomgår en kris, den har blivit mindre läst och mindre fokuserad, och funderar över vad detta säger om samhället och tidens gång (rubriken är ”Båda saknar en framtid”, artikeln ligger inte ute på nätet ännu när detta skrivs). Hon noterar att det kanske kan finnas en litet längre koppling till ”det intåg som skedde på kultursidorna på 90-talet”. Att det handlar om kvinnornas intåg behöver hon inte ens säga rakt ut, och bekvämt nog preciserar hon inte heller *vem* det är som säger att det finns ett samband – hon själv, några av hennes kompisar eller kanske Johan Lundberg och andra mörkermän. Tanken blir bara hängande i luften men den pekar tydligt vidare i artikeln. När kvinnorna kommer in på ett fält på bred front så brukar auktoritet och makt försvinna därifrån, slog Stahre fast redan på textens första rader – männen och makten sticker till en ny klubb, en ny nivå, eller makten har redan stuckit när kvinnorna får komma in. Kvinnor (och andra än strejta vita män) kom in på bred front på kultursidorna och i riksdagen, men makten och den fina ställningen hade redan börjat förflyttas bort. Att det ska vara 50/50 utfall eller helst fler kvinnor på de ställen där makten bosatt sig är tydligen överordnat att kultursidorna ska vara läsbara och intressanta eller politiken transparent och hederlig.
Med den problemställning som Stahre skissar upp blir det omöjligt att ens ställa frågan: är det någon skillnad i kvalifikationer, eller förmåga att skriva bra, på Natalia Kazmierska eller Ronnie Sandahl vs Svante Nordin eller Sanna Rayman? På Maria Sveland och Sven-Eric Liedman? På Liza Marklund, Kakan Hermansson och Käbi Laretei? Och det faller helt utanför hennes bild, att det kanske är så att kultursidorna har svängt mot ett annat tilltal, andra målgrupper (inte minst storstadskvinnor) och har blivit tvungna att vara med och sälja tidningen dag för dag på ett mera direkt sätt än förr. Och därför väljer de sedan sådär tjugo år ett annat stuk och andra medarbetare. ”It’s the economy, stupid!”. Var kommer t ex krönikörsboomen ifrån och varför diskuteras den aldrig i samband med kultursidornas kris?
Efter dessa spegelfäktningar fortsätter Stahre i samma stil med en utläggning om dem som inte vill säga ”hen” – det är de som inte har någon framtid. En utläggning som är så lam att den nästan blir ett skrattpiller. Alltid något!
Nu är det här ju inte jämställdhetsministerns blogg. (Och oavsett s.k. ”alarmister”…) Men man kan väl i linje med denna konstatera: Att kvinnors konsumtion ”håller arbetslösheten nere”. Medan mäns konsumtion, ”ökar på klimat och miljöproblem”. Ungefär som människan Åsa Romson påpekade… (Och Susanna förtydligade.)
Och mitt förtydligande: Problemen som (stats)feminismen orsakar, (skolan, näthat osv. osv.) innebär att det behövs ännu mer (stats)feminism.