Dagen har gått i kulturens tecken. Som en radikal kontrast till den obarmhärtigt skarpa vårsolen ute har vi vältrat oss i skräckromantiska landskap och vandrat runt i ett sårat universum. Första målet för dagen var utställningen Skräckromantikens Landskap, som jag av en slump blev påmind om för någon dag sedan och tur var väl det, eftersom det var sista utställningsdag idag.
Sven-Harrys guld-, eller snarare mässingsfärgade, konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Trots den moderna arkitekturen är muséet hemtrevligt, så även restaurangen.
Utställningen börjar på ett mycket trevligt sätt med kråkfåglar i Thomas Ewerhards Jorn – The Gathering.
Jorn – The Gathering är ett exempel på den slags konst, inspirerad av 1700- och 1800-talens romanticism och gotisk landskapsmåleri, som pryder många musikalbum i modern tid. Särskilt inom genren som hårdrock och goth är den här slags ödesmättade och suggestiva motiv mycket populära.
Ett antal verk av musikern och konstnären Kristian Wåhlin. Wåhlin har varit med i banden Grotesque och Liars in Wait och målat omslag till hundratals album av bland andra Dissection, Bathory och King Diamond. I Wåhlins verk syns inspiration från Caspar David Friedrich och Eugène Delacroix.
Marcus Larsons svulstiga romanticism har, vad det verkar, uppvärderats på senare år. Under många år har den här slags konst inte riktigt tillhört ”den fina konsten”; den är föreställande och dessutom känslomättad och vad man kanske skulle kunna kalla manieristisk. Virtuos skicklighet och bombastiska känslor som gärna går hem i de inte kulturelitistiska stugorna har lätt skåpat ut sig när den ”fina” konsten har definierats. På så viss skulle jag kanske vilja räkna Larsons måleri till lowbrow-traditionen i dagens kontext.
Travis Smith – Opeth/Blackwater Park
Knud Andreassen Baade. Baades verk bär på en tydlig inspiration från Caspar David Friedrich.
Exempel på CasparDavid Friedrichs verk:
Caspar David Friedrich nämndes i utställningstexterna, men tyvärr fanns inga av hans verk med i utställningen.
Fler omslag…
Marcus Larson – Marin med Brinnande Ångbåt. Denna målning målade Larson inför publik, under tio timmar, på Lunds studentförening 1859, en fullständigt spektakulär prestation. Att få till den här slags effekter med oljefärg är skickligt om man målar lager på lager, men att måla detta i en enda sittning, så kallad alla prima, är häpnadsväckande. De stormiga motiven kan på ett sätt ses som en allegori av Larsons liv; han var en konstnärsvirtuos, mycket populär och firad, tjänade en hel del pengar, men dog utblottad i tbc och fick tigga ihop till brödfödan under sina sista år. Han var firad, men levde hårt och gjorde slut på pengarna i samma takt de kom in.
Barry Jackson – DIO/The Last in Line
Barry Jackson – DIO/Holy Diver
Scener från spelvärlden fanns representerade…
En av mina favoriter på utställningen: Arnold Böcklin – Dödens Ö. Detta verk ska ha hängt ovanför prins Eugens säng på Waldemarsudde.
Carl Gustaf Hellqvist – Kung Ludvig XI i sin Lustgård
Marcus Larson
Dan Seagrave – Entombed/Letf Hand Path
Den klassiska bilden till Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.
Ute på takterrassen fann vi bland annat detta verk: Marja-Leena Sillanpää – Ernst Josephssons Vänstra och Högra Medicin och Helene Schjerfbecks Vänstra och Högra Sko.
Efter en god lunch i muséets restaurang styrde vi kosan mot nästa mål i dagens kulturella program, utställningen Ett Sårat Universum med verk av Andrej Zverev och musik av Rikard Borggård på Teater Giljotin:
Andrej Zverev
Utställningen var mycket suggestiv och de fysiska objekten, starka nog i sig själva, gavs ytterligare kraft av Borggårds ljudinstallation och ljussättningen. Även doften från den färska myllan i det på golvet placerade verket blev en ingrediens i upplevelsen. Onekligen en mycket speciell föreställning.
Som sagt var,utställningarna var verkligen en kontrast till det fina vårvädret :-)
Fina bilder som vanligt !
Ja, det var rätt brutalt! Tack! :)
Wow! Definitivt en utställning jag skulle ha viljat besöka.
Just vad gäller skivomslag kommer jag spontant att tänka på Rainbow Rising och Uriah Heeps gamla omslag, fast de är väl egentligen alltför färgglada och sagoinspirerade för att passa in här. Jo, Rising hade nog platsat.
Bilderna ger mig rysningar skräcklust.
Trevligt, trevligt…ja, jag menar detsamma; roligt med den här slags utställningar!
Jag måste säga att gammal är äldst även inom måleriet. Kaspar David Friedrich står sig ännu efter 200 år. Notera att han behöver inte framhäva den kusliga stämningen i sina tavlor genom att måla dit någon djävul, utan målningarna är strikt taget realistiska. Den stämning han lyckas frammana är dock tryckande, mer så än på allsköns Heavy Metal-omslag.
Jag skulle tro att Friedrich gav sig tid att lyssna på inre mörka tonlägen och målade därefter. De där tonlägena behöver man nämligen inte alltid se som uteslutande negativa, utan de har ett visst värde och skönhet – försåvitt de inte tar överhanden.