Cyberfeministen Maja Fjaestad

Maja Fjaestad. Bild från Dagens Arena. Fjaestad hos regeringskansliet.

Jag skrev igår om de två statssekreterarna som nu drar ut i kamp för kvinnors rättigheter på nätet. Detta uppmärksammas självklart av de andra feministiska medierna, här i egenskap av public service-organet SVT:

”Tonen och attityderna på nätet har diskuterats länge, men det är först nu som regeringen tillsatt en så kallad cyberfeminist, som ska lyfta kvinnors utsatthet på nätet.”

 

Ja, eftersom vi alla vet att det bara är kvinnor som drabbas, är förtryckta, mobbade och diskriminerade på nätet. Likaså vet vi att kvinnor aldrig tillhör dem som pågår övergrepp eller hotar och hatar på nätet. Bloggen WTF/Toklandet har länge bevakat det feministiska näthatet, här ett exempel med utgångspunkt i en av de mest kända, feministiska bloggarna Lady Dahmer. Här är ett inlägg på denna blogg om en annan populär feminists, Kakan Hermanssons, hot mot Gustav Fridolin. Jag lyckas inte hitta det inlägg jag behandlat utsattheten för hot och hat när det gäller kvinnliga och manliga politiker respektive journalister, men i grova drag kan sägas att manliga representanter för yrkeskategorierna ovan är mer utsatta, men de kvinnliga är oftare utsatta för sexualiserat hat och hot. nåväl, inget av detta är tydligen något att bry sig om, här gäller det att försvara just kvinnors rättigheter på nätet, inget annat.

Feministiskt näthat. Här från bloggen Jämställdhetsfeministern.

För en notering i protokollen: hot är aldrig ok och ska polisanmälas. Hat är förvisso obehagligt att utsättas för, men det tillspetsade medieklimatet samt möjligheterna att med provokationer skapa sig en karriär driver upp tonläget i den allmänna debatten, särskilt på nätet. Hat är en känsla – känslor genererar klick. Det finns ett antal grupper som skyddas mot hatfyllda uttryck i form av lagstiftning om hets mot folkgrupp, men på individnivå och utan att ha en tillhörighet i någon sådan grupp åtnjuter man inget särskilt skydd mot hat. Antagligen är det just detta man är ute efter att förändra från cyberfeministens och regeringens sida. Vad detta sedan kan tänkas innebära återstår att se. Själv associerar jag fortfarande, som sagt, till Sveland och Gardells förslag vid Nordiska rådet om att förbjuda kritik av feminismen. Hur gick det förresten med European Council of Tolerance and Reconciliations förslag:http://www.susannavaris.com/blogg/2013/09/forslag-om-kriminalisering-av-asikter-pa-eu-niva/ (förbenade WordPress) om att kriminalisera antifeminism?

Tre exempel lyfts upp i artikeln; sportjournalisten Johanna Garå, Anna Hedenmo och Alexandra Pascalidou. Angående sportjournalistiken konstateras, precis som jag skrivit ovan, att hatet är mera sexualiserat när det gäller kvinnor men att män också är utsatta. Hedemos intervju med Mattias Karlsson i Agenda rörde upp känslor:

https://www.youtube.com/watch?v=3nclvUwP6iY

Intervjun handlar om turbulensen mellan SdU och SD och uteslutningen av ett antal medlemmar i ungdomsförbundet. Hedenmo siktar in sig på en tweet från Richard Jomshof, där den sistnämnde skriver:

Karlsson pressas om huruvida en tweet som denna borde föranleda uteslutning och huruvida Löfvéns uttalande om SD som ”nyfascistiskt” stämmer. Det hela kännetecknas av samma slags avståndstagande, mer eller mindre dolt förakt och försök att fiska fram komprometterande saker som de flesta andra intervjuer och granskningar av SD. Och visst, makthavare ska granskas. Det blir bara allt som oftast så sorgligt tydligt var journalistkårens sympatier och antipatier ligger utöver att man medvetet söker uppfostra tittarna och läsarna att ”tycka rätt” i olika sammanhang. Varför pressas inte vice statsminister på samma vis om sina uttalanden om medelålders män? Varför söker man inte med ljus och lykta efter märkliga tweets från företrädare för andra partier? Sådana finns, i mängder. Jomshofs tweet om ”islams vanföreställningar” kan dessutom tolkas på två sätt – han kan mena ”vanföreställningarna inom islam” eller att hela religionen islam präglas av vanföreställningar. Självklart har man valt den senare tolkningen. DN exemplifierar med följande mejl beträffande vågen av hat som efter intervjun riktades mot Hedemo:

””Du är ta mig fan den mest blåsta person jag sett i rutan i vänsterstyrda SVT. Fan ta dig och dina gelikar för att ni bjuder upp till dans med islam genom att kritisera dom som kritiserar dom istället för att lägga krut på det som verkligen hotar. Hur fan i hela helvete kan du se dina barn i ansiktet din självrättfärdiga skrupelfria jubelidiot”.”

 

Inte så trevligt kanske, men det råder väl ändå fortfarande åsiktsfrihet i Sverige?

Pascalidou hoppade av sitt radioprogram, åkte på semester och kom tillbaka till jobbet efter två veckor. Hot mot journalister är självklart inte acceptabelt och jag vill inte förminska de nämnda personers upplevelser. Alldeles säkert är detta inte några trevliga upplevelser. Pascalidou har dock själv kritiserats för att ha uppträtt rasistiskt, exempelvis när hon intervjuade Alice Teodorescu i P1: Sanna Rayman om detta här. I samma blggtext beskriver Rayman även hur dåligt SD:s Paula Bieler blir bemött av samma Pascalidou. Journalister ingår i det man kallar för ”tredje statsmakten” och deras traditionella uppgift har varit att bevaka den formella makten å medborgarnas vägnar. Så ser det inte ut i Sverige 2015 och om människor reagerar på detta så är det inte bara med all rätt.

Tillbaka till cyberfeministen.

”Nu lyfter regeringen kvinnors utsatthet på nätet genom att utse Maja Fjaestad (S), statssekreterare hos ministern för strategi- och framtidsfrågor till deras egen ”cyberfeminist”. Fjaestad kom nyss hem från en global cyberkonferens i Haag, där hon ville bidra med ett feministiskt perspektiv på cyberpolitiken.

– Informationsflödena på internet speglar rådande maktstrukturer och är i mångt och mycket en patriarkal spelplats, säger Maja Fjaestad.

– Tonfallet på nätet är genderiserat och det måste vi lyfta. Ser vi på hoten mot kvinnor har de ofta sexuell natur.”

Eftersom Fjaestad är feminist är den enda maktstruktur hon känner till könsmaktsordningen, möjligen med intersektionella komplement. Maktförhållanden mellan etablerad media och vanliga medborgare ingår inte i analysen.

”Det som hon ser som extra bekymmersamt är att friheten för kvinnor på nätet minskar för fjärde året i rad. Det visar mätningar från Freedom House, en oberoende organisation som jobbar för fri-och rättigheter. Bland annat handlar det om kvinno-organisationer minskar sin nätnärvaro på nätet när trycket blir för hårt.”

Freedom House listar ett antal hot mot friheten på nätet, men den feministiska regeringen och Fjaestad väljer att koncentrera sig på ”kvinnors” minskade frihet.

”– Det blir ett stort problem om kvinnor lämnar internet. Då förlorar vi en multipel av röster på internet, säger Maja Fjaestad.”

 

Framtiden lär visa vad för slags förslag och åtgärder som kan tänkas kläckas ut ur allt detta, jag har mina farhågor.