Helene Hellmark Knutsson. Foto från regeringen.
Regeringen presenterar nu en ”expertgrupp för jämställdhet”, berättas det i en artikel av ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S).
””Andelen kvinnor ökar, men det går alldeles för långsamt. De två senaste åren har andelen professorer som är kvinnor ökat ännu långsammare än tidigare. Så ska det inte vara. Jämställdheten behöver förbättras”, skriver Helene Hellmark Knutsson (S).”
50/50-fördelning inom alla prestigefyllda områden och maktpositioner i samhället är ju den radikalfeministiska definitionen av jämställdhet. Den har på senare tid omformulerats vidare till mer än 50 % kvinnor är bra jämställdhet. Bortsett från att tolkningen inte medger utrymme för människors fria vilja, inkluderar den även sällan de mer oattraktiva delarna av samhällslivet. Helt i enighet med detta ser nu den feministiska regeringen enbart till kvinnors situation inom den högre utbildningen och hittar en underrepresentation bland professorerna. Varför man helt ignorerar det faktum att män är starkt underrepresenterade bland studenterna på landets högskolor och universitet framgår inte och kan enbart förklaras av tesbildningen ovan.
”Sveriges regering är en feministisk regering. Det innebär att alla frågor som rör jämställdhet och maktförhållandena mellan könen är högt prioriterade.”
Regeringens definition på jämställdhet och ideologi kring den hämtas dock tyvärr från radikalfeministiskt håll, vilket innebär att man på grund av trossatsen om könsmaktsordningen är oförmögen att se män eller pojkar som förfördelade eller diskriminerade.
”Trenden de senaste 30 åren är att kvinnor utbildar sig allt mer och män allt mindre. Men fortfarande ser vi att kvinnor begränsas på grund av sitt kön och att de har sämre möjligheter till karriärutveckling.”
Vilket illustreras väl i ovanstående stycke. Hellmark Knutsson konstaterar att män utbildar sig mindre och där stannar det, raskt hoppar hon över till kvinnors begränsningar och karriärmöjligheter.
”Som minister för högre utbildning och forskning kommer jag att bedriva ett aktivt arbete med dessa frågor inom högskolan. Inom högskolan ser vi till exempel ett mönster av könsbundna studieval och att andelen kvinnliga professorer endast är 25 procent och ökar för långsamt.”
Människor väljer alltså att studera fel saker och man lyckas inte uppfylla de radikalfeministiska profetiorna om könet som social konstruktion, samt att det är för få kvinnor på toppostitionerna.
”Gruppen kommer att komma med idéer och förslag inför nästa stora forskningsproposition som ska läggas hösten 2016, och blir därmed bli ett viktigt verktyg i utformandet av kommande reformer för att stärka jämställdheten i högskolan under mandatperioden.
Regeringen har som mål att uppnå att andelen professorer som är kvinnor ska öka. Trots att kvinnor under lång tid har varit i majoritet bland studenterna i utbildning på grundnivå och avancerad nivå är endast en fjärdedel av professorerna kvinnor.”
Fortfarande inte ett ord om männens underrepresentation, om man ens ser det som ett problem (det verkar inte så, man tycks nöjd med att konstatera att kvinnor är i majoritet) och vad man i så fall ämnar göra åt detta. Handlar detta förresten om smygkvotering?
”Andelen ökar, men det går alldeles för långsamt. De två senaste åren har andelen professorer som är kvinnor ökat ännu långsammare än tidigare. Så ska det inte vara. Jämställdheten behöver förbättras.
Riksdagen har fastställt att det ska finnas mål för könsfördelningen av nyrekryterade professorer på lärosätena. De mål som finns gäller till och med i år, 2015.
Regeringen följer noga i vilken mån lärosätena uppnår rekryteringsmålen och arbetet med utformningen av de nya rekryteringsmålen som ska gälla från och med 2016 pågår.”
För få kvinnliga professorer är problemet, inget annat. Här finns formulerade mål och avsikter att göra uppföljningar.
”Regeringen har också som mål att forskningsmedel ska fördelas jämställt. Stora mängder forskningsmedel delas ut varje år till landets forskare och dessa medel är i många fall helt avgörande för forskarnas arbete.”
Ja, eftersom alla vi vet att könet på den som forskar är den främsta garanten för kvalitet och nytta. Sedan spelar det ingen som helst roll om pengarna går till att studera förtryckande klangmönster hos trumpeter, patriarkala järnvägsstationer eller något annat. (De nämnda exemplen härstammar från samma akademiska ideologiproduktion, genusvetenskapen, som regeringen och många andra hämtar sin kunskap om jämställdhet från.)
”Vi vet att exempelvis Vetenskapsrådet arbetar med att komma till rätta med den sneda fördelning som finns baserad på forskares könstillhörighet. Det är viktigt att processerna för att tilldela resurser, såväl som själva utfallet av forskningsstöd, hanteras på ett korrekt sätt.
Annars kommer kvinnor fortsätta missgynnas. Det finns fortfarande mer att göra på detta område, och jämställdhetsgruppen kommer att diskutera hur arbetet kan utvecklas.”
Låter lovande för landets alla aspirerande trumpetforskare, som kvinna lär du snart ha en egen gräddfil till forskningspengar.
Tanja Bergkvist har skrivit en hel del om genusvansinnet och håller här i ett potentiellt exemplar av genustrumpeten. Bild från Tanjas blogg.
”Regeringen har dessutom jämställdhetsintegrering som mål. I regeringsförklaringen tas upp att myndigheter ska få ett tydligare uppdrag att arbeta med jämställdhetsintegrering i all sin verksamhet.
Jämställdhetsintegrering innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska införlivas och beaktas i alla led i beslutsprocesserna och att de aktörer som normalt sett deltar i beslutsprocesser ansvarar för att så sker.”
Myndigheterna ska självklart skolas i den radikalfeministiska läran. Det heter jämställdhetsintegration, men stoffet härstammar från genusinstitutionerna.
”Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen. Men det är också en avgörande fråga för högskolans ställning som samhällsbärande institution – och i förlängningen för samhällsutvecklingen och Sveriges konkurrenskraft.”
Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om fördelar för den kvinnliga individen, borde det snarare stå. Och konkurrensen – hur har det gått med att exportera genustrumpeten och fynden angående de patriarkala järnvägsstationerna till utlandet?
Tillägg:
Aftonbladet rubricerar det hela med Så vill regeringen bryta den manliga dominansen på universiteten (sic!):
”Expertgruppens arbete ska pågå i ungefär ett års tid framöver.
– I början av 2016 bör vi ha ett helt program. Men vi kommer nog presentera saker vartefter. Det blir ingen slutrapport, utan det här är ett sätt för mig att fördjupa kunskapen och få fram en mer kunskapsbaserad politik som gör skillnad på riktigt.
Hon vågar inte säga när hon tror att svenska lärosäten har blivit tillräckligt jämställda.
– Men min förhoppning är att det ska gå lite fortare framöver än vad det har gjort de senaste åren.”
Tillägg 2: Läs också om andra delar av galenskapen hos Politivism.
Tillägg 3: Även WTF/Toklandet har bloggat på närliggande tema här.
Tillägg 4: Bloggen Löjesguiden skriver om Hellmark Knutssons utspel här.
Förfäras gör man, men häpnar gör man inte längre.
När något skall ”integreras i allt” i Sverige blir det antingen något man ignorerar, eller så tar det över helt. Jag tror jag vet hur det blir i det här fallet.
Edward deBono har ett system med sex stycken ”tänkarhattar”: den röda är känslomässig, den svarta är kritisk, den gröna ser möjligheter och ideer och så vidare. En grundförutsättning är att man inte fastnar vid en och samma hatt – då får man bara kritik och ingenting blir gjort (svart), bara ogenomförbara ideer (grön), bara upprepande av fakta (vit) etc.
Ser man livet igenom allt med rosa glasögon går det som det går.
De här människorna har en rosa hatt nerdragen över ögonen.
Utmärkt formulerat!
Tack!
Den här typen av tänkande och myndighetsutövning känns alltmera obehaglig. Det verkar som om man är helt ockuperad av det man kallar jämställdhet, utan att ta in några andra hänsyn i sina analyser. Det viktiga är uppenbarligen inte vilka områden som behöver forskas på, att forskningen drivs med bra kvalitet, eller att det är de mest meriterade forskarna som får forska på våra skattefinansierade högskolor och universitet. Nej, det viktiga är att den statistiska könsfördelningem på de utbildningar och positioner som nu domineras av män blir minst 50% kvinnor och gärna fler. Om kvinnor är i majoritet anses dock inte detta utgöra något problem för ”jämställdheten”, och de män som vill in i sådana sammanhang, måste de i allmänhet motivera vad de skulle ha att tillföra (som till exempel i förskolan där bara 3-4% av förskollärarna är män).
Rent allmänt känns dessa direktiv alltmera totalitära och oberoende av vad folket kan tänkas vilja. Känslan är att vi alltmera går mot feministiska femårsplaner, framtagna av en feministisk elit, där syftet i första hand är att konsolidera sinegen makt genom att ta kontrollen över akademierna, på samma sätt som man nu har kontrollen över medierna och det offentliga samtalet. Vad män och kvinnor i det är landet kan tänkas vilja göra i sina individuella liv, blir underordnad ”jämställdhetsproduktionen” och de feministiska politruckernas goda nattsömn.
Precis så befarar jag att det ligger till.
När det är allt mindre som politikerna kan rå på i den yttre verkligheten, allt mindre som meningsfullt låter sig diskuteras med vanligt folk i valkampanjer, riksdag och medier och sedan göra något åt – pga arbetets globalisering, industrier på nedgång, sjunkande skattebas och förlamande PK-ism – då satsar man på att öka sitt godhetskapital genom den här sortens Lysenko-politik. Eller genom att låta miljöpartiet få som de vill i fråga om försvar, utbildning, energifrågor osv.
Och om någon invänder? Man antingen viftar bort det med en gest eller säger ”det här är demokratiskt ansvarstagande, alla ska med, alla ska ha sina möjligheter!” (även killar som är intresserade av teknik i st f mode eller musiktjänster? även 30-40-åriga arbetslösa män? även politiskt litet obekväma forskare?).
Varför får jag hela tiden bilden av de där gamla målningarna med ”Dårarnas skepp” framför mig?
Pingback: Städa bort skräpet inom Public Service! | WTF?
Hur vore det om man koncentrerade sig på kvaliteten på utbildningarna i första hand? Istället för könsbalansen. Det faktum att utbildningsväsendet är kraftigt dominerat av kvinnor tycks ju försämra snarare än förbättra utbildningskvaliteten. Det dåliga Pisa-resultatet skylls på pojkarna. Den kvinnligt dominerade lärarkåren verkar inte idka någon självkritik. Det enda man hör är krav på högre löner. Som om det skulle göra dem till bättre lärare.
Ja, se där ett vettigt förslag!
Detta fann jag på aftonbladet igår:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20813785.ab
Är rubriken/ingressen ett sätt att vara rolig, eller är det bara den vanliga misandrin?
Faller nog inom ramen för den sedvanliga misandrin.
Jag tycker att alla självhatande män som stödjer den här politiken borde börja med att bortkvoters sig själva och föregå med gott exempel. Alla dessa män inom media och politik, gör en insats för jämställdheten, bortkvotera dig själv och visa att du menar allvar med vad du säger, annars håll käften för du är andå inte trovärdig. För övrigt en mycket träffsäker artikel av Knausgård i dagens eller gårdagens DN. Huvet på spiken! (Gardell var tydligen snabb ut att anklaga Knausgård för att stödja SD:s politik med nämnda artikel och bekräftade därmed allt det Knausgård skrev :) Lite ironiskt kan man tycka, men somliga har tydligen gett sig fan på att inte försöka förstå, eller så tog han det personligt eftersom han innerst inne visste att Knausgård hade rätt, och blev därför tvungen löpa ut till sitt egos försvar).
Knausgårds artikel var det bästa jag läst på länge.
Pingback: Många fler kvinnor än män studerar på högskolan – Sveriges feministiska regering är stolt men inte nöjd och storsatsar nu på kvinnor inom högskolan. | Jämställdhetsfeministerns blogg
Har missat detta, kom nyss hos jämställdhetsfeministern.
Visst är det vidrigt, jag betraktar det som fascism, finns ingen annan bedömning. Lögn är sanning, diskriminering är jämställdhet. Lärarnas tidning har två ggr bevisat att pojkarna missgynnas i betygsättning, Vi vet att ca 2/3 av studenterna, bl.a. därför (går ej att ”bevisa” förstås) är kvinnor.
Björklund skyllde på pojkarnas ”antipluggkultur”. Men det är rikspolitikerna, de flesta, som lider av antipluggkultur! I problem efter problem, snart sagt över hela det nationella problemfältet, styrs de av dogmatisk och könsdiskriminerande extremfeminism.
Att hon inte skäms, och statsministern!!! Och övriga medlöpare oavsett färg, på Sverige Riksdagis! När skall det vända?
Ja, precis. Jag skrev om skolans anti-pojkkultur en gång: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/04/gunilla-molloy-och-skolans-anti-pojkkultur/
Pingback: Olikbehandling behöver inte vara diskriminering | Susanna's Crowbar