Svensk politik har hastigt utvecklats till en blandning mellan fars och dystopi med en regering som stöds av 38 % av väljarna, en opposition som effektivt bakbundit sig själv i hopp om att motståndaren ska ställa upp med samma sak om och när man själv befinner sig i den nuvarande regeringens sits i framtiden, en orgie i svikna vallöften och politisk teater där det gäller att gömma de svåra frågorna i utredningar och annat istället för att sköta det arbete man är satt att göra. Media och journalister fortsätter sin ihärdiga kamp att uppfostra medborgarna i den enda vägens diskurs (åsiktskorridoren) och den enda vägens politik; en sörja av marknads- och företagsfientligt, miljöpartistiskt, radikalfeministiskt och socialistiskt tankegods. Möjligheten att diskutera ämnen som invandring och integration har gått från att vara obefintlig till att det nu har försiktigt börjat luftas åsikter om att exempelvis stoppa invandringen för en period eller att uppehållstillstånd skulle kunna vara tidsbegränsade. I det förstnämnda fallet fick Miljöpartiets Bertil Torekull det hett om öronen, dylika åsikter är fullständigt oacceptabla i Mp:
”Peter Forkstam är ordförande för Miljöpartiets Skåneavdelning, som Torekull tillhör. Han instämmer i Maria Ferms kritik.
– De Gröna i Skåne tar avstånd från debattinlägget och det är tydligt att Bertil Torekull inte har stöd för de här åsikterna i vår politik. Miljöpartiet står för en värld utan gränser med fri migration och mänskliga rättigheter i fokus, säger Peter Forkstam.”
”…en värld utan gränser med fri migration och mänskliga rättigheter i fokus…”
Jag fascineras över människor som fantiserar om den här slags gränslöshet. Hur har de tänkt sig att det ska fungera i praktiken? Bara för att gränser inte finns så blir det inte slut på människor som vill ha makt och för övrigt måste det alltid finnas någon form av organisation av samhället. Mänskliga rättigheter formuleras i ett antal olika dokument som gäller i varierande länder och reglerar relationen mellan statsmakten och individen. Om nu alla gränser löses upp, slutar dessa stater att existera. Vem ska då individen hävda rättigheter emot? Ska vi alla ingå i en slags ”superstat” och vem ska styra den i så fall? Tänk så fint att du då inte ens kan fly någonstans om galoscherna inte passar…
Har man ens tänkt innan man krafsade ner klyschorna i programbladet? Nåja, det var ett sidospår.
Moderaternas partiledare Anna-Kinberg Batra klarade sig något bättre efter att ha framfört den oerhört provocerande ståndpunkten om tillfälliga uppehållstillstånd i en partiledardebatt nyligen, men slapp inte undan helt hon heller, Moderata ungdomsförbundet verkar nu vara mer inne på Reinfelds ”öppna hjärtan”-linje och står på så sätt bakom samma politik som alla andra partier utom SD. Den rådande diskursen lyder: öppna gränser och permanenta uppehållstillstånd – allt annat är snudd på ”rasistisk” eller till och med ”fascistisk”. Ingen ställer sig frågan hur ett litet land utan fungerande integration och med allt osäkrare utsikter i den globala ekonomin ska klara av åtagandet. Frågan får som sagt inte ens diskuteras. Vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som att problemen försvinner.
Det här inlägget skulle egentligen handla om att jag inte orkar skriva om de stora sakerna eftersom de känns övermäktiga, men jag har visst snuddat vid dem här ändå. Jag skulle egentligen skriva om de två feminister som nu sitter vid maktens köttgrytor och har skrivit denna artikel om ”jämlikhet” på nätet i dagens SvD.
Maja Fjaestad är statssekreterare statsrådsberedningen och Ann Linde dito på justitiedepartementet.
”Hoten mot ett fritt och öppet internet är dock många. Allt ifrån utrikespolitiska motsättningar kring synen på internet, fler cyberattacker från såväl stater som kriminella, till lagstiftningar som fragmenterar det globala nätet. Risken är att vi förlorar det internet vi känner – ett internet som motor för ekonomisk och social utveckling.”
Ja, allt detta finns ju där och är reella problem. Men sedan:
”Vi ser bland annat oroande tendenser till att människors rättigheter i allt högre grad kränks på nätet.”
[…]
”Den minskande friheten slår i första hand mot redan utsatta grupper, som det civila samhället och kvinnorättsorganisationer. Utvecklingen sker både genom attacker mot budskap som uppfattas som kontroversiella, och genom att kvinnor och kvinnorättsorganisationer hotas och trakasseras så att de lämnar nätet.”
Från cyberattacker och kriminalitet till människor och raskt vidare till bara den ena halvan av mänskligheten, den som vi redan känner till att feminister arbetar för: kvinnorna. Här kopplas kvinnorättsorganisationer (läs: feministiska organisationer) ihop med alla kvinnor i ett alltför välbekant retoriskt grepp; feminismen som gör sig till representant för alla kvinnor. Mansrättsorganisationerna nämns självklart inte ens. Eller unga feministers hat och hot, för att nämna några exempel. Problemformuleringen följer av att man bygger sin omvärldsanalys på trossatsen om könsmaktsordningen, dvs den feministiska diskursen. Män är privilegierade och utövare, kvinnor förfördelade och offer.
”Från regeringens sida ser vi över vad man kan göra från rättsligt håll:
• Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten har tillsatts för att se över det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.”
Är det verkligen brist på lagstiftning som är problemet? Handlar det inte mer om polisens begränsade resurser att hantera den här sortens brott (något som enligt artikeln förväntas lösas med en omorganisation)? Jag vet inte om er, men varje gång jag hör en feminist tala om lagstiftning i samband med internet och hot/hat, tänker jag på Sveland och Gardells sejour till Nordiska Rådet.
”Samma maktstrukturer finns på internet som i det omgivande samhället. Tillgång till teknik och tillgång till internet är en maktfaktor i dagens samhälle, och det är bekymrande att vi ser att kvinnor globalt har betydligt mindre tillgång till internet – och därmed också utbildning, information och möjligheter till inflytande – än män.”
Lite mera radikalfeminism. Man kan ju fråga sig varför kvinnors situation globalt sett är relevant för förhållandena i Sverige.
”En feministisk politik omfattar också internet, och cyberfrågorna är självklart en av regeringens strategiska framtidsfrågor. Vi kommer att fortsätta driva frågorna om ett fritt och öppet, globalt tillgängligt och jämställt internet, för alla.”
Tyvärr har åtminstone jag lärt mig att tolka den här slags utfästelser som kodord för någonting helt annat. Frihet, öppenhet och tillgänglighet är alla ord som faller inom kategorin ”ord vi trodde betydde något, men som numera uttrycks i syfte att identifiera sig med rätt slags diskurs”. Demokrati betyder numera lite allt möjligt positivt (i termer av åsiktskorridorstänk), jämställdhet är sådant som gynnar kvinnor och tillgänglighet används ofta som beteckning för något som särskilt gynnar hbtq-personer, kvinnor, invandrare, eller andra sk ”underprivilegierade” grupper. Jag vill helt enkelt först se vad regeringen gör med de här frågorna innan jag är beredd att tycka att detta är bra.
Nej, nu är det dags för kvällsmacka innan blodsockret fullständigt försvunnit…ursäkta för kanske något virrigt inlägg.
– : – : – : –
Fnordspotting på liknande teman här, här och här.
– : – : – : –
Ett tecken på att lite syre har sipprat in i samhällsdebatten; Ann-Charlotte Marteus i Expressen.
Att Jakop Dalunde smugglar svampar gör ju naturligtvis inte alla till svampätare. Man kan trots det börja undra om inte stora delar av regeringen går på denna delikata lilla skapelse som kan ha så förödande konsekvenser för vårt sinne. Maja Fjaestad och Ann Linde är två personer som nu har kvalificerat sig till inte bara ”Foliehatt of the Year” utan också till en groende misstanke om intagande av olämpliga födoämnen. Den här artikeln är nämligen inte bara djupt förvirrad, den är i sak fel. Är det kvinnoorganisationer som hotas när de sätter upp bilder på nätet med budskapet ”Dags att klippa kuken”? Nej, det kan man nog inte påstå. Ändå drar de båda den slutsatsen. Inte heller är det väl kvinnor som hotas så fort Kakan Hermansson eller Lady Dahmer sätter sig vid ett tangentbord.
Det värsta med den här artikeln är trots allt inget av det jag har skrivit hittills. Istället är det den vibb och underton man får av texten. Det är som om de försöker säga och rättfärdiga att nu ska vi stämma i bäcken här. Man får också en känsla av vad det skulle kunna innebära. Censur, lagar som inskränker, ett öppet förbud för åsikter som inte överensstämmer med deras egna (fast sånt skriver man aldrig öppet förstås!). Vi lever som det vore 30-talets Tyskland igen och miljöpartiet utkristalliserar sig alltmer som NSDAP.
Ja, det är precis sådant jag också anar i bakgrunden.
Jag såg den där artikeln och tänkte precis som du.När feminister pratar om näthat så är det alltid mäns näthat dom tar upp. Dom glömmer väldigt lätt bort näthatare som Lady D och Fanny Å med flera.Dom är dessutom näthatare som gillas av samhället och ges en offentlig plattform i media medan de näthatande männen aldrig skulle behandlas på samma sätt.
Det är också signifikativt för radikalfeministerna att först börja prata om något som till en liten del sker i Sverige för att därefter gå över till att prata om saker som i huvudsak sker i andra länder vad gäller kvinnors situation. Med utgångspunkt från det som händer i andra länder vill dom sedan tvinga fram ännu mera saker som gynnar kvinnor i Sverige.
Just precis, samma upplägg varje gång. Det tråkiga är att det verkar fungera; vi har ju begåvats med en ”feministisk regering” (något som i sig borde väl tyda på att feminister inte är de underdogs de försöker utmåla sig själva som).
Apropå hur vi har råd med saker skriver Dick Erixon (som jag inte alltid håller med, men alltid läser med nöje eftersom han tänker efter före) att det är familjen Wallenberg och andra, snarare än folkhemmet vi har att tacka för välfärden.
Kortsiktighet lönar sig bara för aktieklippare (max tre månader) eller populistiska politiker (val vart fjärde år). Långsiktighet ger stabilitet för fler, inte bara aktieägare, anställda och kunder utan samhället i stort.
38% är förresten ganska precis vad de konservativa fick i Storbritannien!
Håller med om detta.
Pingback: Cyberfeministen Maja Fjaestad | Susanna's Crowbar
Pingback: En kajal förtryckarmetod | Löjesguiden