…har vi kommit fram till den bisarra användningen av ordet fobi. I dagens artikel på Idag-sidan i SvD porträtteras Christina Bylund, masterstuderande i genusvetenskap och person med funktionsnedsättning.
”Att funkofobi är ett strukturellt problem i Sverige har även FN:s kommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning påpekat.”
Ordet funkofobi sägs ha kommit in i SAOL (jag kan då inte hitta det… saol sökning på funkofobi, hittar det inte på sökning fobi heller) och i en tidigare artikel, http://www.svd.se/kultur/garna-funkofobi-men-tvarstopp-for-belarus_4476511.svd, i SvD berättas om kampanjen bakom. Jag skulle också gärna vilja veta när och hur FN påpekat det ovanstående. (Observera att jag inte på något sätt vänder mig mot att personer med funktionsnedsättningars situation uppmärksammas, det finns alldeles säkert mycket som behöver göras och förändras på området, jag intresserar mig för terminologin och metoden).
Definition på fobi:
En irrationell rädsla. Kanske finns det personer som har en irrationell rädsla för personer med funktionsnedsättning, men det som i denna första artikel i en serie om ”funkofobi” beskrivs vara uttryck för detta låter mycket annorlunda:
”– Oavsett om jag definierar mig som kvinna, man eller ingetdera och använder rullstol reduceras jag alltså bara till en rullstol, säger hon.
– Ett slags grundförutsättning för att funktionsmaktsordningen ska kunna upprätthållas är just att den kategoriserar människor.
Hon har myntat begreppet ”funktionsmaktsordning”, ett slags tolkning av den engelska akademiska termen ”ableism”, som syftar till att beskriva hur personer som anses ha avvikande funktionalitet utsätts för systematisk utestängning, både materiellt och representativt.
– Det handlar om alltifrån hur vi bygger våra städer till vilka berättelser som får komma fram i media, säger hon.”
[…]
”Otillgängligheten är en av punkterna där diskrimineringen tydliggörs på ett fundamentalt plan, menar Christine Bylund. Personer med funktionsnedsättning är helt enkelt fysiskt förhindrade från att synas i vissa rum, vilket medför att de får svårare att göra sig hörda, även på platser som är viktiga i arbetet för förändring, såsom universitet och kommunhus.
– En vän till mig är kommunpolitiker och använder rullstol. När hon skulle tala senast fanns det ingen ramp upp på scenen.
Ursäkter i stil med ”det är inte med flit” eller ”vi glömde det” visar funktionsmaktsordningen i praktiken, påpekar hon.
– Här ska personer som kan gå i trappor vara, personer som representerar vad vi tycker är normalt.”
Sedan följer en beskrivning om hur svårt det kan vara att få assistansersättning etc för att kunna föra ett normalt liv och en beskrivning av de två olika positioner för personer med funktionsnedsättning som Bylund behandlat i sin uppsats; ”hjälten” och ”vårdpaketet”.
Tillbaka till FN:
”I maj 2014 skrev FN att de oroades över att assistansersättning sedan 2010 dragits in eller minskats för vissa personer på grund av den ändrade tolkningen av ”grundläggande behov” i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Sverige uppmanas att se till att personlig assistans ger tillräckligt stöd så att det går att leva självständigt och att integrera FN-konventionen i den svenska lagstiftningen. Senast 15 januari 2019 ska Sverige lämna in nästa rapport.”
Nu till frågan: vad har en psykiatrisk diagnos med alla dessa företeelser förknippade med diskriminering och likabehandling att göra? En fobi kan i sig vara funktionsnedsättande. Är detta inte en mycket slarvig användning av ett ord som i sin ursprungliga mening finns till för att beskriva ett psykiskt tillstånd? Homofobi och kanske framför allt islamofobi har blivit flitigt använda uttryck och har båda antagligen banat väg för den allt grövre felanvändningen av ordet fobi. Allt det som numera betecknas med homo- eller islamofobi kan näppeligen menas ha med en irrationell rädsla för homosexuella eller islam att göra. Särskilt i fallet islam finns det dessutom ett rimligt utrymme för alldeles befogad rädsla (precis som för alla religioner eller ideologier) – en rädsla som grundar sig i om en viss religion eller ideologi får för stark makt i det samhälle man lever i. Annars borde man ju i konsekvensens namn börja benämna exempelvis antinazister för nazifober.
Jag hinner tyvärr inte kommentera texten i övrigt och nöjer mig med att konstatera att det klart och tydligt märks att teserna härstammar från genusvetenskapen och att jag inte i det här fallet heller anser att genusvetenskapens bidrag imponerar.
Naturligtvis handlar det inte om en fobi mot handikappade. Därför är ordet missvisande. Det handlar väl snarare om hur mycket staten (eller landstinget och kommunen) är beredda att betala för att tillgodose de handikappades önskemål. Bara för att samhället inte kan lägga ut 20 miljoner per handikappad och år så innebär det inte, som Bylund tror, att samhället lider av funkofobi.
Är du säker på att det är Förenta Nationerna. Det finns en förening i Sverige med liknande namn som kritiserat någon rättighet för ett tag sedan. Granskning Sverige, en amatörrörelse (ofta med stark högerinriktning) som ringer upp makthavare och lägger upp det på Youtube ringde upp journalisten ocj kritiserade att han skrivit FN i sin artikel utan att tala om att det inte var Förenta Nationerna.
Granskning Sverige påpekade gång på gång att det var uppenbart att folk skulle feltolka det och det var ganska roligt att höra hur journalisten slingrade sig och låtsades missförstå samt sa att det är ju FN.
Den senaste versionen av ordlistan, SAOL14, utgavs alldeles nyligen (förra månaden) och finns inte ännu på nätet. Den senaste versionen som finns tillgänglig på nätet är SAOL13 från 2006. Vill man få ett litet hum om när ett ord dyker upp kan man kolla på Göteborgs universitets språkadataprojekt där samtliga versioner finns från SAOL6 1989 till SAOL13 2006, plus också Dahlin 1850–1853 och SAOL1 1875. (Med andra ord, alla upplagor utom 2–5 och den senaste 14. Noterbart är att det SAOL1–SAOL6 kom ut inom en tidsrymd av 25 år, så frågan är om det gick raskt framåt, eller om det var små skillnader mellan upplagorna, och man därför utelämnat dem.)
Sen ska man ju vara medveten om att SAOL bara är en ordlista. I mitt inlägg Uppföljning till twitterdebatt om kvotering | Genusdebatten kollade jag just på kvotering. Där fann jag att kvotering dök upp i SAOL9 1950, men det säger ju inget om betydelsen av ordet, bara att det finns. Och vad jag kunde få fram från mina källor på andra håll så verkar det då ha handlat som saker som kvotering i handel och liknande, könskvotering (som var anledningen till att jag sökte) verkar inte ha gjort sitt inträde förrän på 70-talet.
Vad fobier beträffar, jag är en utpräglad arachnofob, och jag drar mig inte ett ögonblick för att diskriminera arachnider till förmån för humanider. Och om vänsterns alla godhetsapostlar menar på att arachnider skall ha samma rättigheter som oss humanider, sue me!
Kunde inte hålla med mer. Det hela har sedan länge spårat ur.
För det första : Sverige är ett litet land som satsar 27 miljarder i anslag (2013) för LSS-reformen som än inte hittat någon like därute i den civiliserade världen, det finns mer än 104 000 anställda (Timanställda och fasta jobb sammanslaget) som jobbar som pers.ass. 104000. Kritiken från FN baserar på neddragningen av det årliga statliga nationella svenska anslaget,eftersom behovet planat ut en aning, och rikspolitikerna satt en gräns på en galopperande stor utgift genom att strama upp reglerna en smula.
För det andra : Det finns inget bot att bli kvitt fobier genom inmatning av fler skattekronor i riksförbund för Xfobi . Det cementerar endast en offerdiagnos och sprids till nästa generation, oftast genom riksförbundet som företräder sina offer.
Men handlar allt detta verkligen om en ”fobi” från samhällets sida??
Om man väljer att se det som ”X typ maktordning” kan man förstås rita upp en viss omdisponering av ett mycket stort anslag, så att det går till andra kostnader, som ”fobi” och avsky för dem som dessa anslag inrättats för. Ungefär som att man skulle kunna välja att kalla kritiska analyser av bostads/belåningsbubblan för primitivt klasshat – det är ju främst från mitten av medelklassen och uppåt som man verkligen tjänar på de uppdrivna bostadspriserna, de närmast obefintliga räntorna och bristen på vettiga hyreslägenheter. Men det är ju retorik, eller övertalningsspråk.
Ja, jag slås också av att det blir så uppenbart att teserna härstammar från genusvetenskapen. Har man varit med ett tag blir det nästan klichéartat. Den falska dikotomin det obligatoriska offerperspektivet, fixerade strukturer, onda maktordningar, den tröttsamma individ- gruppnivå-förväxlingen…. osv osv osv
Exakt så. I artikeln beskrivs också hur man som person med funktionsnedsättning bara blir betraktad som en rullstol och inte som man eller kvinna etc. I andra sammanhang är ju det omvända ett tecken på förtryck; att man ”reduceras” till sitt kön. Hon menar att maktordningarna kategoriserar människor för att kunna existera. Är inte detta snarare en beskrivning av genusvetenskapen?
Bra skrivet som vanligt.
Läste också artikeln och tyckte också att hennes resonemang var konstigt. Inte blev det bättre när hon skrev ” funktionsmaktsordningen”. Det ger direkt negativa vibbar från radikalfeminismen enligt min mening.
Det är väl ganska självklart att ett samhälle byggs för att fungera för den stora majoriteten med rimliga anpassningar till de funktionshindrade. Jag behöver t.ex inte några höj och sänkbara köksskåp, extra stor toalett för att rymma en rullstol mm i min lägenhet och är heller inte beredd att betala för merkostnaden.
Det gör mig inte till en funkofob.
Att det faktum att samhället måste väga alla utgifter mot varandra skulle vara ett uttryck för ”irrationell rädsla” för människor med funktionsnedsättningar är ju bara bisarrt.
Sedan är det är mycket i samhället som inte är helt anpassat för barn. Pedofobi, kan man tycka.
Språket förändras sannerligen …
* Gruppen ”män” kan numera innefatta personer utan X-kromosom men med livmoder.
* ”Rasism” behöver inte ha något med ”ras” att göra.
På gymnasiet (tidigt 90-tal) fick vi en gång en enkät om rasism. En av frågorna var om man var ”rädd” för rasister. Jag svarade nej. En kompis frågade varför. Jag sade att jag inte höll med om den ”rasistiska världsbilden”, och att jag hoppades att de inte skulle få för stort inflytande. Men ”rädd” var fel ord.
Ja, man kan fråga sig varför man så gärna vill sjukdomsförklara de här företeelserna, alt få allt att bli känslobaserat istället för att handla om rationellt resonerande.
Det blir ju inget kul om man inte får syssla med dramaqueenande, svängande med dubbla måttstockar, emotionell utpressning mot läsarna och plojiga känsloargument (dvs om man skulle riskera någon verklig kostnad, någon form av bestraffning då man tydligt använde dylik taktik i offentligheten). Fråga vilken krönikör du vill….
Eller eh, nej, fråga dem inte – de kommer aldrig att erkänna att det är vad de håller på med. Men så är det ju.
Den just nu pågående debatten mellan Knausgård och Stockholms PK-mediemaffia bjuder på storartade exempel på allt det där.
Åsa Linderborg slog väl alla rekord i världsfrånvändhet i den debatten? :)