Häromkvällen berättades det på Kulturnyheterna i SVT om ”den lilla uppstickaren” i förlagsbranschen – Lesbisk Pocket – som bland annat gett ut en gammal kioskroman av Ann Wendy, En Omaka Flicka. Förlagets representant, Leo Andrea Nordwall, har skapat ett nytt omslag till boken, eftersom det gamla omslaget menas vara ”riktat sig till män”.
Jag undrar nu hur man kan se att det gamla omslaget är ”riktat till män”? Jag tycker att det gamla oslaget är mycket mera spännande, estetiskt tilltalande och känsloladdat. Det nya påminner mest om två skyltdockor eller modeller i en modetidning med sina händer på höfterna för att skapa en vacker silhuett.
Vem bestämmer vad som är riktat till män och vad som är riktat till lesbiska kvinnor? Finns det någon guide? Och framför allt – är inte detta att på ett mycket fördomsfullt sätt skriva människor på näsan om vad de bör vara intresserade av på grundval av deras kön och sexuella läggning? Var det inte just alla fördomar och normer som de här bokstavsrörelserna ville krossa?
””Vi vill göra om, och göra rätt den här gången” säger Leo Andrea Nordwall från förlaget.”
Fler omslag som kan tänkas vara riktade mot fel blick(?):
– : – : – : –
Tillägg:
Bloggen WTF/Toklandet har nyligen behandlat åsiktskorridoren och en mycket märkligt text av Lena Sundström på samma tema här.
Jag gillade den med Black Lace, betyder det att jag är lesbisk?
Nej, eftersom den är ”riktad till män”. Jag fattar dock inte varför de saker hos kvinnor som en heteroman blir attraherad av skulle skilja sig så väsentligt från vad en lesbisk kvinna attraheras av. Om man ska fortsätta på fördomslinjen så ser ju inte donnorna på det nya omslaget inte heller ut som ryska kulstöterskor med snagg.
neh, det ser också ganska aptitliga ut, bara lite tonade.
Många av författarna var ju män som skrev under kvinnliga pseudonymer (fast kanske inte just de som nu ska utges på svenska).
Pingback: Fri Television? Nä! | Löjesguiden
Sådana här böcker skrevs det om i Sydsvenskans helgbilaga redan runt år 2000; jag tror att genren – Lesbian Pulp eller nåt – har varit kult i bildade HBT-kretsar ganska länge (featuren i Sydan var dock inte så där identitärt gravallvarlig och predikande som det brukar vara nu, trots att den som skrev var lesbisk själv om jag inte minns fel).
Förstår inte riktigt poängen med att översätta de här romanerna idag, målpubliken läser dem säkerligen i original och en del av lusten finns väl i det tidsdoftande språket på engelska, kläderna, slangorden, tonen, ungefär som Chandler eller James Ellroy. Ska man översätta dem till ett slags konstruerad svensk 50- eller 00-talslesbo-slang låter det ju bara konstigt.
Men förlaget vill antagligen vara trendigt, stockholmstrendigt.
Pingback: Oberoende var de ja! | Löjesguiden