Igår besökte jag och en samling av mina närmaste kulturkonsumentvänner en utställning med den österrikiske konstnären Markus Schinwald på Magasin 3/Stockholms konsthall.
Vart tog våren vägen? I Frihamnen blåste det vindar som hade fått kung Bores skägg att krullas upp och smulas sönder. Vinden fick understöd av små regndroppar som piskade mot oss som småspik. Fel kläder eller fel väder? Vissa skulle säga det förstnämnda, men när vädret är vackert som en vårbrud när man lämnar hemmet och därefter växlas om till det ovan beskrivna? Den här tiden på året är ju mera oberäknelig än en lottomaskin på amfetamin.
Utställningen inleddes med ett kliv in i (och ut ur) en garderob. Foto: Micheles Kindh
Jag läste någonstans att Schinwald använder sig av en tecknare när han färdigställer sina verk, en person som konstnären menar är som en ”levande Photoshop”. Nu när konsten är frikopplad från hantverket är ju inte detta någonting konstigt; konsten är ju enbart idéen (och då idéen som konstvärlden ser som konst) – inte själva tillverkningen eller framställandet. Om man nu anammar konstetablissemangets definition. Lite förenklat. Riktigt så svartvitt är det förstås inte.
Redan de gamla mästarna använde sig förstås av andras flinka händer för att hålla igång konstproduktionen. På den tiden handlade det mer av en slags lärlingssystem; aspirerande konstnärer kunde gå i lära hos en mästare i hopp om att någon dag själva bli lika stora. Vilket en del ju blev, samt naturligen även ibland större än sina läromästare. Idag handlar det dock inte om ett sådant system, kanske mycket just på grund av att hantverksdelen är bortrationaliserad ur själva konstbegreppet; man kan näppeligen gå i lära för att lära sig de unika och revolutionärande idéerna. Det handlar alltså om något annat när konstnärer som Hirst eller Schinwald lägger ut tillverkningen på entreprenad. Konstnären som varumärke och produktionen anpassad till gängse företagsmodell. Men blir konsten då en vara, en idé eller en image? Kanske en aktieandel?
Jag tycker mycket om de vackra och bisarra teckningarna. Kan de kallas för porträtt? Deras förlagor är förvisso klassiska porträtt, men de märkliga detaljerna och tillskotten bär på egna betydelser, bortom porträttets mening av att framställa en specifik människa och karaktär. De klassiska porträtten är karakteristiskt strama och andas en återhållsamhet. Kontrasten till de bisarra anordningarna eller hår och kroppsdelar som löpt amok är spännande.
På övervåningen ingår också en gång där skulpturer, delar av ett maskineri, visas upp i små bås:
I ena båset utför en liten skulptur av möbelben en spindellik koreografi, i nästa framför en hel grupp en poledance…
Nedervåningen inhyser en sal med projektioner, målningar och skulpturer längs med väggarna. Överallt i rummet händer saker i olika tempo:
Oljeporträtten ovan är på dylikt sätt modifierade av en konservator som teckningarna på övervåningen. Betraktaren blir själv en del av händelserna längs med väggarna i form av sin skugga.
’
Som avslutning blev det ytterligare en middag i Kaknästornet.
Tack till kulturkonsumentvännerna för en förträfflig dag!
Foton (om inget annat anges): ©Susanna Varis
