Allas vår Katarina Wennstam har åter producerat en feministisk krönika (unvisit). Det något nya i sammanhanget är att den handlar om relationsvåld och manliga offer för densamma. Det är förstås på sin plats och Wennstam har tydligen fått påstötningar om detta från läsarhåll. Men nu har vi ju med Wennstam att göra och att enbart beskriva ett samhällsproblem från någon slags objektiv vinkel fungerar inte i hennes fall, den feministiska agendan med kvinnor som värst drabbade vad det än gäller måste finnas med. Dessutom räcker det inte att lyfta fram frågan om relationsvåldet där offret är ett manligt sådant, de som kritiserar ensidigheten måste naturligtvis utmålas i dålig dager och medelst härskarteknik (”förlöjligande”) förklaras som personer man egentligen inte bör bry sig om:
”Med jämna mellanrum får jag uppmaningar att berätta om våld mot män. Att jag skriver så mycket om mäns våld mot kvinnor och inte om det våld som drabbar pojkar och män är en del av en dold feministisk agenda, antyder vissa. Dessa personer har, ska sägas, som grund för sina påståenden en smula konspiratorisk idé om att alla som kallar sig feminister samverkar, kuckelurar ihop strategier och i lönndom bedriver planer på att förpassa män till historien. Just på grund av dessa tokerier och det höga tonläget har jag sällan tagit den debatten.”
Jag kan berätta för Wennstam att det här med att skriva om ”mäns våld mot kvinnor” visserligen inte är någon dold agenda, utan den är i högsta grad en öppen agenda. Kanske inte hos feminister som ”samverkar och kuckelurar ihop strategier”, men hos feminister som samverkar i den stora paraplyorganisationen för landets kvinnoorganisationer, Sveriges Kvinnolobby. Jag har tidigare skrivit om Sveriges Kvinnolobbys förslag (som sedan antogs) att ersätta det könsneutrala, ”våld i nära relationer” med ”mäns våld mot kvinnor” i regeringens officiella dokument med motiveringen att fokus inte annars läggs på det som är viktigt. (Under rubriken Våld i blogginlägget här). Så, kanske är inte syftet att ”förpassa män till historien” i detta fall, men åtminstone osynliggöra dem när det gäller att vara offer för relationsvåld. (Förresten, låter inte Wennstams beskrivning av feministerna som kuckelurar väldigt likt de idéer om könsmaktsordning och patriarkat som är ryggraden för den moderna radikalfeminismen? Fast med ombytta roller? Män ”släpper ju inte fram” kvinnor, kvinnor ”lyfts ju inte upp” etc etc.)
Brå har statistik om våld i nära relationer (2014) här: https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/vald-i-nara-relationer.html
Källa: BRÅ. Lite intressant att notera att våld mot kvinnorna inte enbart utövas av närstående eller bekanta, som det ibland kan låta.
Nu kommer vi strax till nästa punkt i listan över härskartekniker; att skuldbelägga offret (för härskartekniken ”osynliggörande”), eller sk ”victim blaming”, här kombinerad med härskartekniken ”förlöjligande”:
”Men jag tror att en anledning till att fakta om våld mot män tystas ner i det offentliga samtalet har att göra med överdrifterna. Det är svårt att föra ett seriöst samtal med någon som hävdar att våldet mot män är minst lika illa som det mot kvinnor, eller ännu mer omfattande och ännu värre.”
Jaha, så de som försöker lyfta frågan bär i själva verket skulden till att den förtigs? Det stämmer att våldet är ungefär lika utbrett hos såväl kvinnliga – som manliga förövare, däremot är oftast våldet mot kvinnor grövre. Att könsfördelningen hos förövarna är så pass jämn kommer ofta som en överraskning för den som följt hur de här frågorna exempelvis behandlas i media. Om svaret på överdrifter från enskilda personer inom en viss rörelse (eller som företräder vissa åsikter) ska föranleda nedtystande i det offentliga samtalet borde väl feministerna inte ges något utrymme alls. Jag säger bara: ritualmördade barn.
En annan sida hos Brå, som alldeles uppenbart präglas av hur det moderna jämställdhetsarbetet, baserat på den feministiskt ensidiga genusvetenskapliga ansatsen ser ut. Här kan man läsa om:
”Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som orsakar de utsatta stort lidande.”
Medans kvinnors våld i nära relationer inte är ett samhällsproblem?
”Våld i nära relationer omfattar psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, eller hot om våld och kan förekomma inom alla former av nära relationer.”
…konstaterar man visserligen.
”Totalt uppgav 4,9 procent av de kvinnor och 2,9 procent av de män som utsatts under 2012 att de polisanmält händelsen eller någon av händelserna.”
Dvs bara 60 % så många män som kvinnor har anmält händelsen/-erna.
Ӏven Koncept Karin
handlar bland annat om att få fler som utsatts för våld i nära relation att anmäla våld och stödja dem att inte dra tillbaka gjord anmälan. Projektet är ett resultat av ett regeringsuppdrag inom ramen för handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer
Dagens kluriga: vad saknas i regeringsuppdraget?
”Brås studie Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer visar att grundliga förstahandsförhör och att den misstänkte konfronteras med bevis ökar sannolikheten att den misstänkte helt eller delvis medger brottet, något som ökar personuppklaringen avsevärt.”
Man får säga att Kvinnolobbyns ansträngningar burit frukt. Brå har dock fortfarande formuleringar om ”våld i nära relationer”, något för Lobbyn att jobba på?
”Ungas våld i nära relationer är ett problem som har en tendens att förringas. Genusnormer formas i tidig ålder, där mansnormer som svartsjuka och kontrollbehov ofta utgör grunden i våldsutövandet mot kvinnor.”
Ursäkta? Mansnormer som svartsjuka och kontrollbehov??
”Tidiga insatser för unga där attityder och värderingar kring genus och våld bearbetas är därför viktigt.”
Ja, självfallet måste de institutioner som gett oss alla dessa unkna föreställningar om normer och kön beredas ännu mera plats och arbetstillfällen…
Nu flyter jag ut i en utvikning, märker jag (men de länkade rapporterna angående unga och våld på sidan pockar på genomläsning också…får nog bli en annan gång).
Tillbaka till Wennstam:
”Därtill tror jag att det också handlar om bilden av mannen, en gammaldags föreställning om att han, den starkare parten, borde kunna slå sig fri. Han som har det fysiska övertaget antyds vara än mer medskyldig om han utsätts för våld.”
…
”Det är fortfarande som att samhället har svårt att se mannen som svag.”
Samhället? Vem eller vad är nu det? Hur skulle det vara om Wennstam, i egenskap av tongivande feminist, inte ensidigt (jag räknar inte med denna kolumn) utmålade mannen som förtryckare, utövare och den med makt och agens?
Mycket ofta i samtal om våld och relationsvåld med feminister (av båda könen) är argument nummer 1: ”Ja, men vilka är det som slår då?” Att feminismen av idag i Sverige, skulle hålla sig med en positiv syn på båda könen eller arbeta för jämställdhet och likabehandling får man se sig i stjärnorna efter och tyvärr är Wennstams ”nu-kan-jag-säga-att-jag-visst-gjort-det”-kolumn ändrar inte på den saken, trots ett par förvånansvärt sakliga stycken mot slutet.
Läste också krönikan och slogs,precis som du, av hur hon försöker förringa kvinnors våld mot män och förlöjliga de manliga offren.
Det är ju också komiskt att hon försöker få oss feministkritiker till något slags foliehattar och konspirationsteoretiker.Det räcker ju att läsa valfri tidning eller ta del av valfritt medium för att få höra förnedrande uttalanden om män och manlighet dagligdags.Inte minst hon själv är ju en drivande del av radikalfeminismen.
Just precis. De feminister som inte ställer upp på den till stora delar misandriska, svenska, moderna radikalfeminismen är förvånansvärt tysta om denna diskurs och agenda. Man får då förmoda att den som kallar sig feminist ställer upp på den, alternativt gör som vi som inte längre kan stödja den och slutar kalla sig feminist. Feminister som kuckelurar med varandra och smider planer finns det dessutom gott om, både inom akademin, medier, skolan och politiken. Vi minns V:s uppmaning till medlemmarna att vara observanta på när män samtalar med varandra och samlas i grupper exempelvis. Det är mycket sällan det visas upp bevis på att ”patriarkatet” (här förstått som den manliga konspirationen) skulle bära sig åt på motsvarande sätt, om man nu ska jämföra konspirationsteorier. (Patriarkatet är ju, som vi vet, ett ord som har en traditionell betydelse (http://www.susannavaris.com/blogg/2013/04/patriarkat/), men som på det moderna, feministiska nyspråket används omväxlande om alla män/könsrollerna/en manlig konspiration/människors preferenser.)
Fin, klarsynt och logisk tankegång. Jag tackar för det.
Tack! tycker nog själv att jag valsade ut på ett sidospår där med Brå, men det blev bara intressant… :)
De vet naturligtvis att det inte är någon konspirationsteori utan rena rama sanningen. Taktiken att utmåla meningsmotståndare som foliehattar i marginalen är mycket effektiv men den kräver två saker. 1) Att ens åsikt delas av majoriteten av de som deltar i debatten. 2) Att den ”publik” , i det här fallet vanligt folk som man vill förlöjliga någon inför är dåligt påläst.
De förutsättningarna har radikalfeministerna skapat med idogt propagandaarbete, lite i taget över decennier.
Wennstam är verkligen oseriös, men av någon anledning accepteras hon blint av alla i mainstreammedia.
Ett annat fynd om relationer och makt….DN:s Malin Ullgren hittar universalmedlet för att bevisa att könsmaktsordningen sitter fastskruvad i skallen på oss alla. Kvinnor är nobla men på något vis maktlösa gaseller, och förtryckta även när deras jobb och familj placerar dem i överläge, män är förtryckare även när de är töntiga, går med håven eller bara är tomt arroganta på ett sätt som genomskådas av omgivningen:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-i-somliga-sammanhang-kan-en-kvinna-alltid-underordnas/
”Men denna kyss – i filmen är den ett beseglande av hans tillfälliga, futtiga makt över finanseliten och Carla. Hon vill inte, vilket är själva poängen för Dino. Hade hon föreslagit att de skulle rymma tillsammans, skaffa barn eller liknande mer genomgripande handling, hade han förmodligen livrädd avstått från allt utom pengarna. Det viktiga är att han kan tilltvinga sig något. Något litet, symboliskt. Han är ingen ond figur i filmen. Däremot vet han hur makt fungerar, någorlunda. Nu har han den, och det vill han visa – på hennes mun.
Jag ser scenen och tänker alltså att den hastigt ger ett svar på frågan om klass eller kön: i vissa sammanhang kan en kvinna alltid underordnas, då spelar hennes ekonomiska position plötsligt ingen roll.
Det är något konstigt med den här sortens symboliska manliga makt över kvinnor. Vad ska man med en kyss till, som någon egentligen inte vill ge en?”
Det är spännande att Ullgren lyckas vända på både den kvinnliga mäklarens pragmatiska sätt att hantera en halvskojsig gest från mannen hon just nu har en halvsmutsig deal med och sitt eget (MU:s) tydliga *nej* (en natt för typ tjugo år sedan) till att sitta intill en viss kille i ett festande gäng skolkamrater – båda dessa lägen där kvinnan i stort sett behöll kontrollen vänds ändå till att hon blev underkuvad och petad på. Ulgren gav inte efter men påstår att hon ännu idag känner skuld och skam över sig själv, så där av bara farten. En liten våldtäkt, som det brukar kallas. Och så får Malin till det hon också ville ha, ett idiotsäkert bevis på att kön alltid trumfar klass – ifall feministen vill att det ska vara så.
Därtill verkar det helt otänkbart för Ullgren att en situation skulle kunna utmynna i att ingendera parten blir förtryckt på riktigt. Den outtalade premissen för det hon säger är att möten mellan män och kvinnor alltid utgör ett nollsummespel, det måste vara antingen mannen eller kvinnan som blir förtryckt och neggad. Nollägen finns inte (dessutom undviker Ullgren hela texten igenom att kalla den större operation som mannen i den italienska filmen håller på med för *utpressning*, att pressa pengar (och inte kyssar) av Carla. Hade hon kallat det utpressning hade det blivit för besvärligt att insinuera att män normalt uppträder så här i alla möjliga lägen.
Någon mer än jag som kommer att tänka på hur Strindberg beskrev männen som bakbundna av sin egen ädelhet och sina höga krav inför de småsint kladdande, intrigerande, pladdrande och myglande fruntimren (som dessutom i hans böcker oftast tillhörde överklassen)?
Könsmaktsordningen är som tes helt avhängig av att man kan blunda med ena ögat och bara se de pusselbitar som stärker den. En god portion fantasi underlättar även för en intersektionalistisk genusmaktsteoretiker in spe. Det är väl därför man omvandlat den till att vara en grundförutsättning, ett utgångslägen, ett ”ingångsvärde”. Gud skapade världen och sedan letar vi efter bevis för detta.
Radikalfeministisk teori (genusteori) är fullständigt besatt av makt. Allt är makt i samhället, alla relationer präglas av makt och denna makt ses ofta som fixerad i en riktning, men en utövare och ett offer.
Jag har tyvärr inte läst något av Strindberg än i denna dag (en restprodukt av mitt feministiska tonårsförflutna)…
Javisst, och dessutom söker genusfeministen gärna efter dessa bevis och spår i fiktionens värld – romaner, serietidningar och filmer – eller placerat inom debattörens egna sinnestillstånd (t ex minnen) eller ”jo, så här kände jag när jag såg det där på tv”). Ullgren visar upp ett av vardera i sin krönika – och med båda de här metoderna blir det snabbt omöjligt eller ovidkommande att försöka bedöma relevansen av dessa tecken på patriarkatets förtryck utan att förlita sig på det som har lästs in i dem. Med andra ord, det blir omöjligt att förhålla sig till Ullgrens, Katrine Kielos eller Sara Stridsbergs ”spår av det manliga förtrycket” fristående från debattörens egen person. Replikerbarheten är noll, spåren behöver inte alls finnas i någon yttre verklighet som vi alla delar, utan de avlagras i vad Ullgren eller Kielos påstår om sina egna dolda känslor.
Vetenskapligt sett är detta förstås en metodkatastrof (och ibland därtill ett cirkelbevis), men det tycks inte bekymra de svenska genuspolitrukerna – eller deras chefer på DN, Aftonbladet och andra tidningar.