Rädslan för rädslan

Foto: Pekka Stålnacke

Ingen har väl undgått den bekymmersamma situationen för landet med en regering som inte verkar begripa att dess jobb är att regera (inte enbart att inneha makt) och särskilt det lilla, utopiska och sekteristiska partiet som ingår däri och vars idealistiska perspektiv på omvärlden nu lett till en invandring av aldrig tidigare skådat slag och magnitud. Jag har inte skrivit mycket om detta, mest för att jag känt mig handfallen inför situationen och för att andra saker har krävt min uppmärksamhet. Först under de senaste månaderna har det dels blivit möjligt att tala om dessa ”volymer” av människor utan att få en rasiststämpel i pannan och under senaste veckorna har förslag, som när de tidigare har lagts, blivit klassade som reaktionära och rasistiska och vars läggares människosyn blivit ifrågasatt. Nu verkar många inse att det kanske inte var möjligt för Sverige att ha fullständigt öppna gränser och fri invandring.

Det finns säkert en hel del idealism bakom mångas agerande och vilja att hjälpa alla som lider av nöd, men från min horisont är politiken sällan så naiv och godhjärtad. Det må låta konspiratoriskt, men jag tror att socialdemokratin, som den maktorganisation i brist på visioner och med en allt minskande traditionell arbetarbas och allt ökande, modern bidragstagarbas inte alls skulle tacka nej till en och annan miljon nya väljare. S har omvandlats till ett frälse, en organisation där makten är allt och karriärerna ärvs neråt i generationerna. Vad göra när det egna frälsets maktbas sakta försvinner och när man inte längre har visioner för den medelklass som sprungit ur den arbetarklass man tidigare företrädde?

Högern, framför allt den mest liberala falangen, vill gärna se välfärdsstaten nedmonterad och devisen ”var och en sin egen lyckas smed” förverkligad. I den frihetliga andan vill man inte se en begränsande nationalstat. Alla ska kunna söka sin lycka var än de vill. Att tillåta fri invandring från främst fattiga delar av världen är ett effektivt sätt att få det första målet avklarat. Inte ens vänstern kan beskatta folket så mycket att transfereringssystemen kan hålla för det tryck som kommer att uppstå på dem.

Det är nämligen ingen tillfällig topp som föranleds av Daesh härjningar i Mellanöstern. En del människor kommer därifrån just nu, men majoriteten kommer från andra håll och den tilltagande trenden kommer att vara just detta: fattiga människor som nu söker sig till de rikare delarna av världen. Många kommer till Sverige eftersom de här har en förankring och har vetskap om att Sverige är generöst. Jag funderar själv på tillflyktsorter och vad tänker väl jag på först: Finland. Självklart skulle jag försöka flytta dit där jag har anknytning och släkt.

Om det finns annat spel bakom kulisserna bakom den historiskt stora invandringsvågen ska låtas vara osagt, men jag ställde frågan om den öppnade kranen i ett tidigare inlägg.

Vad hände egentligen i april-maj? Källa: Migrationsverket

Per Gudmundsson i SvD:

”Migrationen i globaliseringens spår är en lika omvälvande utveckling som någonsin industrialiseringen eller urbaniseringen. Det vore fåfängt att tro att den skulle avta. När välståndet stiger och kommunikationerna blir bättre kommer allt fler att röra på sig.

Enligt FN:s befolkningsprognos kan vi vänta oss att bli 9,7 miljarder människor på klotet år 2050. Särskilt i de fattigare delarna av världen ökar befolkningarna. Länder som redan i dag är ursprung till stora flyktingströmmar växer kraftigt. Exempelvis väntas Somalia gå från 10,7 till 27 miljoner år 2050. Afghanistan går från 32,5 till 55,9 miljoner.”

[…]

”Ett tydligt exempel är de ensamkommande unga asylsökarna. För bara ett decennium sedan kunde de räknas i hundratal. För att inte utsätta barn för samma hårda process som mötte vuxna asylsökare skapade vi ett mer generöst regelverk för omyndiga. Följden har blivit att antalet ensamkommande i år kan uppgå till 40000. Ett Kalmar. Lejonparten är ynglingar från Afghanistan. Kostnaderna har växt explosionsartat. Vid slutet av Migrationsverkets prognosperiod, 2019, riskerar enbart kommunersättningarna för ensamkommande uppgå till 30 miljarder kronor. Det motsvarar nästan hela biståndsbudgeten.”

Den senaste månaden har det kommit i genomsnitt 2000 personer per dag till Sverige. Förra veckan sökte 10 201 personer asyl i Sverige. Tillfälliga (10 dagar) gränskontroller har nu upprättats och antalet sökanden lär dämpas något, men av de personer som redan befinner sig i landet har många inte ens sökt asyl och många ”försvinner”. De lagar och regler som förbinder Sverige att ta emot flyktingar finns på Migrationsverkets sida (länk) och är, som synes, många. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna kom till strax efter andra världskriget, 1948:

”Artikel 14

1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska

brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.”

(Randanmärkning: hur stämmer Artikel 16 pkt 3 överens med den i Sverige så populära normritiken?

”3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.”)

Här talas det om en hel uppsjö av rättigheter för människor och de som är skyldiga att upprätthålla dessa rättigheter är framför allt, staterna som skrivit under konventionen. Det finns många skäl för asyl och extra många i Sverige, som har än mer vida åtaganden enligt sin egen lagstiftning. Men kan man verkligen tala om asylskäl när fattiga människor söker sig till de rika länderna? Har den rika delen av världen skyldigheter gentemot den fattiga? Den här frågan, hur obehaglig den kan tyckas, kommer att bli brännhet inom snar framtid och vi bör formulera bra svar på den. Något säger mig att det svenska debattklimatet, trots ett antal kovändningar i åsiktskorridoren på sistone, inte är moget för det.

Ur utställningen Madness of Sweden

Fler människor i Sverige skulle inte med nödvändighet behöva betyda problem, tvärtom, om vi hade den starka bas av stora industrier där det kryllade av lågkvalificerade arbeten som en invandrare kunde sköta efter en vecka i Sverige. Som i 60-, 70- och 80-talets Södertälje. Problemet är sådana jobb har rationaliserats bort eller flyttat till billigare länder. Tjänstesektorn är enligt vänstern lite dubiös och därför ska inte den stödjas med exempelvis rut. Där stängs en annan dörr till försörjning. Framför allt för invandrarkvinnor. Sverige är sämst i klassen på att få invandrare i arbete; Tino Sanandaj om SCB-rapport om integration.

Jag känner oro inför framtiden, det ska inte förnekas. När Andreas Cervenka beskriver den svenska (och globala) ekonomin som en humla som inte bör kunna flyga (min jämförelse, inte hans), dvs något som egentligen inte bör fungera men gör det ändå, får det inte direkt mina farhågor att lugna sig. Jag har vänner som talar om jaktlicenser, pepparspray, elgeneratorer och annat som kan vara värdefullt vid en situation där de normala systemen havererar. Floden av galna förslag och kaoset som nu börjar uppstå på allt fler ställen i det offentliga Sverige får mig att känna vanmakt. Ett fredsskadat land som nu är i färd att skaffa sig sin första riktiga kris på decennier, om inte sekel, tornar upp sig. Där jag rör mig hör jag allt mer sällan svenska talas. Landet är förändrat redan och kommer att förändras mycket mycket mera. Många menar att samhällskontraktet är brutet och vill inte finansiera det som pågår med sina skatter. (När Mp vill ta mina pensionspengar för att hålla ideologisk lekstuga är jag benägen att sälla mig till skaran.)

Karl Bejbom bistår förresten här med en klarsynt analys.

Jag vill inte oroas och framför allt vill jag inte bli rädd. En rädd människa tänker inte klart. Inget gott kommer ur det. Men i bakhuvudet har jag Finland. Borde jag kanske börja sälja av lite saker…?