Upplösning

Caspar David Friedrich, ”A Walk at Dusk”

”Låt det vara bara…”

”Nej, men det…”

Jag säger inte mera. För man kan inte bara strunta i den flottiga pölen som bildas i diskhon. Och i den andra. Det går ju inte att strunta i att han inte kan göra någonting på diskbänken. Hur ska han eller hemtjänsten diska? Ska han skölja frukterna på badrummet istället? Nej, det går ju inte. Men i hans värld går det alldeles utmärkt att inte bry sig om att rören under diskhon är igensatta. Så jag häller i kaustik soda. Sedan går jag den promenad jag egentligen skulle till. Jag hade ju bara kommit förbi för att lämna lite färdigmatsportioner så att han har något varmt att äta. Han lagar knappt någon mat längre. Han som var en bra kock.

På vägen hem går jag förbi affären igen: hur hade han det med toapapper…? Eller tandkräm…? Jag köper toapapper, deo och tandkräm. Han hade fem paket skivad skinka och fem lådor små tomater, där den understa bara innehöll djupröda, russinlika. Tre hårdostar också. Och en hel del förpackningar med mer eller mindre mögligt innehåll. Jag rensade och putsade i kylskåpet. Och jag köper tre förpackningar med det hårda tunnbröd han tycker om.

Jag har börjat få in en rutin nu. Kolla alla platser för viktiga papper efter räkningar, läkartider och annat som måste hanteras. Kolla så att allt ser ok ut överlag. Kolla in i förrådet efter återvinning. Plocka bort gamla fruktrester och annat från borden. Putsa det som behövs och plocka ut gammal mat. Släng och återvinn.

Och rutinen är väl en sak, det är de oförberedda sakerna jag inte klarar av. Det är som att ständigt gå i ett spökhus där det ramlar ut skelett från väggarna. Det går inte att strunta i att andra väskan inom en vecka är borta…fanns det något som någon kan utnyttja i dem? Det går inte att strunta i att sjukvården plötsligt menar att man kanske utsatts på tbc-smitta och måste infinna sig för provtagning. Innan han har kommit ner till tågstationen med bussen har han glömt att det var dit hans skulle och åker ner till stan istället. För att inte tala om hur omöjligt det vore för honom att orientera sig på ett nytt ställe i det jättekomplex som heter Karolinska Institutet. Alltså måste man följa med. Utan bil och körkort blir det en halvdag.

Kaustik sodan hjälpte förstås inte. Vi fick plocka isär rören, rensa, putsa badkaret efteråt och den flottiga pölen bara bestod. Trots Allehelgona fanns det som tur var en fastighetsjour och jag förutsätter att stoppet är fixat nu. Fast riktigt säkert kan det aldrig vara. Polisen skulle ju ha ringt och sagt att de hittat hans plånbok. Berättade kassörskan på livsmedelsbutiken där han i somras ramlade ihop och hamnade på sjukhus. Eller var det bara så att jag hade sagt att jag anmält den försvunna plånboken?

Eller hur var det den dagen då han ringde och beklagade sig över att han inte hade någon almanacka? För att han inte kunde se hur bussarna gick. Skulle han åka någonstans just då…han hade ju tidigare samma dag sagt att han varit nere på stan och sen hade det varit sjukgymnastik också…? Efter en stund kom vi fram till att det kanske inte alls var det han ville få fram. Men vad det var vet vi inte än. Jag gissar på den försvunna plånboken.

En väska lyckades jag efter lite detektivarbete lokalisera till en specifik taxibil och någon dag efter kunde jag springa ner till busshållplatsen för att ta emot den kvarglömda pinalen från taxichauffören. Det var tyvärr inte den som innehållit plånboken.

Jag ser honom fragmenteras. Vissa bitar faller helt bort, andra kan glimra till ibland eller kanske bara flämta till lite svagt. Den skarpa blicken har trubbats av och blivit tom. En del av hans jag är borta. Den jag kände är nu någon annan. Men ibland…ibland sveper det gamla jaget förbi. Korta stunder då det plötsligt är som förr. Min vän är nu på en färd som inte går att vända.