Wien 2016 – del 2

Dags att fortsätta med anteckningarna från Wien-resan (foton Undertecknad, om inte annat anges)…

Del 1 hittar ni här:

Wien 2016

Stock um Weg

Påföljande dag skulle vi äntligen besöka Hermesvillan, den kejserliga ”jaktstugan” och lustslottet, ämnat åt kejsarinnan Elisabet (Sisi) som tillflyktsort från det wienska hovet. Min guidebok gav en högst spartansk beskrivning av ”buss 60” som skulle föra oss dit. Problemet var att jag inte kunde hitta någon buss 60 i det aktuella området. Efter en förfrågan i hotellets reception, där den unga damen aldrig verkade ha hört talas om nämnda Hermesvilla och enbart kunde få upp resvägar med i genomsnitt fyra färdmedel i den lokala reseplaneraren (precis som jag), vandrade vi vidare till informationen på Westbanhof. En mycket vänlig man kollade åter upp resvägarna och tillsammans valde vi ut ett av alternativen. Spårvagn till Hietzing, därefter buss till Stock am Weg. efter att ha landat i ett luxuöst villaområde vandrade vi lite planlöst mot en kulle där Hermesvillan kunde tänkas ligga bakom. Reseplaneraren hade förutspått en promenad på en kvart. Uppe i backen fanns ett värdshus och vi beslöt oss för att fråga efter vägen, eftersom det inte fanns någonting som tydde på att vi befann oss i närheten av någon Hermesvilla. Efter att ha dragit något olika slutsatser av vad som sades till oss fortsatte vi in i skogen…

Stock am Weg, en plats där en lokal hjälte bragt ett lokalt odjur om livet…

Uppe i skogen möttes vi av en mur som vi bedömde vara den som omgärdar Leintzer Tiergarten, där vildsvin och hjortar befolkar Hermesvillans omgivningar. Plötsligt uppenbarade sig en fenomenal utsikt mot Wien genom en glipa i bladverket…

Vi vandrade i skogen, längs med muren, utan att hitta något annat än en stängd port…

Vackert i Wienerwald…

Ganska snart ville jag ge upp. Den minst sagt kuperade terrängen och den stickande hettan kombinerat med ett snabbt annalkande blodsockerfall inför lunchen tyckets inte som bra förutsättningar för en vandring ut i blindo…

Purken var jag ett tag inne på att anta attityden ”Don´t mention the Hermesvilla” och strunta i alltihop, men en ny plan började sakta formulera sig under lunchen på ett chinahak i Hietzing; ett nytt försök påföljande dag med spårvagn till Hietzing och taxi därifrån (taxichaufförer måste väl ändå för bövelen känna till var man kan ta sig in i Leintzer Tiergarten och Hermesvillan…?) och alternativ sysselsättning för resten av dagen. Så fick det bli. Efter lunchen tog vi oss in till stan med avsikt att besöka Skattkammaren på Hofburg. Blöta som dränkta råttor efter ett hastigt skyfall fann vi oss droppandes vid ingången till Schatzkammer – stängt på tisdagar.

Det fiffiga med Wien är dock de korta avstånden till allting. Bara runt hörnet finns ju Albertina, ett museum för främst modern konst och där fanns dessutom en utställning jag gärna ville se: Anselm Kiefer – Woodcuts

Texterna är väl en beskrivning nog, men för egen del tycker jag om det mörka och gotiska uttrycket i just träsnitten, så genialt transformerade genom kollage- och blandteknik. Verken är kraftfulla! I övrigt kan noteras att det är så befriande att få se konst utan den obligatoriska, ideologiska filtreringen hemma. Postkolonialismen och identitetspolitiken lyser med sin frånvaro och detta gör luften lätt att andas. Jag kan föreställa mig hur exempelvis denna utställning blivit behandlad hemmavid och ryser av bara tanken.

Ganska mör efter dagens äventyr, men än ger vi inte upp…det finns rysk avantgardism på översta våningen…foto: Ulf Holmén

En snabbtitt på utställningen Chagall to Malevich, The Russian avant-garde…(foton: Albertina)

Kuzma Pedrov-Vodkin, ”The Fantasy”, 1925

I den här utställningen beskrivs hur de ryska avant-gardisterna strävade efter nya uttryck, skilda från det gamla som kopplades ihop med det tsaristiska Ryssland, samtidigt som de av de nya, socialistiska härskarna från början uppmanades, sedan tvingades att skapa konst som mer eller mindre stod i ideologins tjänst. Till en början tilltalades många av konstnärerna av idéerna om allas lika värde, om jämlikhet och om tankarna kring den kommande, paradisiska tillvaron efter samhällets omdaning enligt den socialistiska/kommunistiska modellen. Efter hand blev det enbart dessa idéer som kunde ge försörjning, eftersom den kommunistiska staten var den enda som var i position att beställa och betala för verk. (På Albertinas hemsida finns kortfilmer om utställningarna. Här finns filmer om Chagall to Malevich: Chagall to Malevich). Jag får en del associationer till sakernas tillstånd här hemma…

Kazimir Malevich, ”Red Cavalry”, c. 1932. Målningen daterades till ett tidigare datum av konstnären, för att passera som ett tidigare verk, i en tidigare stil som inte premierades av de socialistiska härskarna och passerade som en hyllning till den Röda armén. I film nummer tre mer om detta.

Vasily Kandinsky, ”On White I”, 1920

Ute igen hade regnet dragit vidare och vi drog vidare till något turistiga, men tjusiga Café Central…

Fortsättning följer i del 3…