Ett litet tilläggsinlägg till förra inlägget om #Metoo och dess efterföljder.
Confessional in the open air in art. Cornelis van Alkemade: Behandeling van ’t kamp regt, 1740. By Unknown – Peace Palace Library, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=33061266
Bloggen Könsfreden här om erfarenheter av den debatt som uppkommit och om det fascinerande fenomenet att ett gäng män nu spelar ”Reformerat svin”-kortet för att genast inhösta ryggdunkningar och beundran hos en viss slags feminister och/eller kvinnor.
”Män som erkänner att de är svin verkar alltså ses som bättre allierade med utsatta kvinnor, och som mer en del av lösningen än en del av problemet, än vad de män som inte (er)känner sig träffade av ”män är svin”-retoriken gör. Jag kommer spontant på två tänkbara anledningar till detta:
ETT: En i grunden väldigt misandrisk inställning till män. Visst, om man verkligen anser att bokstavligen alla män är latenta sexualförbrytare, som nog minsann visst antingen har tafsat eller skulle förgripa sig på kvinnor bara de visste att de kom undan med det, är det klart att protester om att svin-retoriken inte gäller just en själv framstår som ursäkter och försök att smita undan den skuld man i så fall verkligen delar med alla män. Personligen ser jag en sådan manssyn som förkastlig, obefogad och orimlig.
TVÅ: Det viktiga är inte att faktiskt motverka övergrepp, utan att vårda narrativet med kvinnor som det ständigt utsatta och förtryckta könet. Ja, jag är medveten om att detta låter oerhört cyniskt, men det är en logiskt hållbar tanke. Om berättelsen ”alla män är förövare, alla kvinnor offer” är det centrala, är det klart att en man som säger ”japp, alla män är svin, jag med!” gör mer nytta för kampen än en som säger ”nej, det där stämmer verkligen inte på alla av oss”.”
Könsfreden är inne på precis samma linje som jag i min analys kring detta. Män som skriver under på det dominerande, feministiska narrativet om alla mäns inneboende ondska och fallenhet för övergrepp stryks självklart medhårs. De ställer ju upp på problemformuleringen och att det är feminismen (radikalfeminismen i Sverige i det här fallet) som har det sk problemformuleringsprivilegiet. Som Musse Hasselvall i tidningen Café:
”Men flera år senare insåg jag att jag bara hade blivit bättre på att dölja min mansgrisighet. Jag hade liksom inte utvecklats egentligen, utan bara lärt mig att säga rätt saker vid rätt tillfällen. Men mansgrisigheten ligger ju där latent.
– Jag har som ambition att vara en nykter mansgris, och det är något jag måste jobba med konstant.”
Andra exempel är en Manne Forssberg, som dock mer är inne på ett socialkonstruktivistiskt spår, (Metromode):
”Jag tror att de främsta anledningarna till mitt beteende är följande: 1. Svajig moralisk kompass. Jag tyckte att min längtan efter att få ta på någons kropp vägde tyngre än den personens rätt att själv bestämma över sin kropp. 2. Mansrollen. Jag fick lära mig att killar har en stark och explosiv sexualitet och att det var okej, till och med önskvärt, att väldigt ihärdigt söka utlopp. ”Kärlek börjar med bråk” sa folk på dagis om man drog en tjej i håret. Om en pojke tvångspussade en flicka tyckte vuxenvärlden i allmänhet att det var jättesött. På högstadiet stoppade vuxenvärlden huvudet i sanden dels eftersom ”killar har gjort så i alla tider” och dels för att det var så jobbigt att prata om sexualitet, respekt och ömsesidighet. Vi män måste rannsaka oss själva. För varje kvinna som skriver me too, borde det finnas en man som berättar om övergrepp som han har gjort sig skyldig till.”
En Nisse Edwall i samma artikel:
””Det kändes som att det var värre om man slog till nån på käften än om man gav nån ett riktigt banangrepp (ni som minns, minns…). Sen blev jag äldre och allt blev mer seriöst. Pussandet utvecklades till hångel som sen utvecklades till sex. Men stämningen av att det fortfarande handlade om att jaga, tafsa och liksom försöka roffa åt sig så mycket man kunde var liksom kvar.”
Luis Lineo, ordförande för organisationen MÄN, illustrerar nästa, viktiga led i narrativet – den feministiska kunskapen och därigenom som en väg till frälsning (SR):
”– Men det får inte stanna där i någon slags självbekännelse. Det måste gå vidare med något, säger Luis Lineo. Vårt samhälle är moget för att männen ska ta det här samtalet och vi är redo. Som tur är finns det massa metoder och forskning för vad som funkar så det är bara att sätta igång.”
Organisationen MÄN beskriver sig på sin facebooksida så här:
”MÄN är en feministisk organisation och rörelse mot mäns våld, som kämpar för att förändra negativa maskulinitetsnormer. Vi förebygger våld, tar fram normkreativa metoder för barn och unga, engagerar pappor och sätter män och pojkar i rörelse. Vår vision är en jämställd värld utan våld. Läs mer om oss på www.män.se”
Organisationen verkar ha en slagsida åt vänster och delar gärna inlägg med socialdemokratiska politiker. Lineo verkar vid en snabb överblick vara flitigt anlitad som expert i olika, ofta mediala, sammanhang. Ett exempel på hur #Metoo, som från början verkade vara en gräsrotsrörelse, snabbt sugits upp av det genusindustriella komplexet.
Delar inom det feministiska etablissemanget verkar dock inte ha mycket till övers för att applådera bekännelserna:
Allas vårLady Dahmer. Skärmdump från BAAAM
Svante Tidholm från Män för Jämställdhet går på samma linje: ( Sydsvenskan)
”– Det är viktigt att män inte tar över och tar plats från kvinnor, det är jätteviktigt att det inte blir gråtparty för män som vill rulla sig i sin skuld, säger Svante Tidholm, projektledare i organisationen Män för jämställdhet till TT.”]
Varken Lady Dahmer eller Svante Tidholm är nog emot själva bekännandet. Män får gärna skriva under på vilka vidriga kräk de är, men de ska inte förvänta sig något annat än förakt då heller. Ingen syndernas förlåtelse från Dahmer. Illustrativt för ankdammet alltihopa rör sig i är ju att Cissi Wallin, som ju var den som uppmuntrade män från början att berätta om sina övergrepp, väl är svägerska till Dahmer? (Jag känner att det här inlägget blir ganska rörigt. Skyller på att jag är sjuk i någon slags influensa.)
Ingemar Gens, författare, debattör och expert i TV4 Nyheterna har ett patentrecept för att motverka sexuella övergrepp:
Inom snar framtid begåvas vi med ett antal manifestationer där det genusindustriella komplexet visar upp sig och Wallström har redan börjat tala om att se över lagstiftning (i vilket syfte och hur kan man ju undra):
”– Vi måste fundera på hur vår lagstiftning ser ut, säger hon och erkänner att hon har personliga erfarenheter av sexuella trakasserier.”
Fortsättning lär följa.
Imorgon är det jag som springer till ICA och nyper fruntimmer i baken vid frysdisken.
Eftersom jag enligt den senaste trendiga godhetssignalerande kampanjen #metoo är lika skyldig till att en Fylletomte tafsar på Maria på någon krog i Norrköping 90 mil från mig som Fylletomten själv är det lika bra att se till att få valuta för pengarna s.a.s.
Jag är fruktansvärt trött på detta. Kvinnliga bekanta som jag betrakta som mentalt stabila och med båda fötterna på jorden har gått full in på mitt facebookflöde och en del berättar vad som hänt.
Jag har börjat undra om det är någon sorts kvinnlig egenskap det här med att haka på.
Nu vill jag inte förringa riktiga övergrepp men det verkar som om många pratar om saker som förvisso är förkastliga och tecken på avsaknad av hyfs men ändå ljusår från en våldtäkt. Bussvissling, klapp i baken i krogkön etc.
Det är som om Mia tänker: ”Kalle klappade mig på baken på den där julfesten för tre år sedan och det tyckte jag inte om men jag sa ju inget”
Sedan ältar hon en hel dag och till slut är den där klappen lika stor och traumatisk i hennes medvetande som en riktig överfallsvåldtäkt. För hon vill ju vara som de där modiga kändisarna som kommer ut och känna systerskapet liksom och då måste hon ju ha ett övergrepp att visa upp för sina kompisar på twitte/facebook.
Det kanske låter hårt men det står jag för.
Just det bedrövliga med flockmentaliteten. Människans bekräftelsebehov tar sig märkliga uttryck.