Ingen som inte befunnit sig under en sten den senaste veckan har kunnat undgå kampanjen #Metoo. Den har dominerat både de sociala och de traditionella medierna, engagerat, väckt debatt och slukat upp allt fler aktörer längs sin väg i medieverkligheten. Det hela startades 15. oktober, då skådespelaren Alyssa Milano uppmanade kvinnor att berätta om sina erfarenheter av sexuella övergrepp under hashtagen #Metoo i kölvattnet av skandalen som briserat kring den mäktiga hollywoodmogulen Harvey Weinstein. (Här kan ni läsa mer om det: BBC , New York Times).
Begreppet ”casting couch” är ju känt sedan länge. Det användes för första gången i tidningen Variety (24. nov 1937), men hade som fenomen varit känt från så tidigt som 1910, dvs i själva filmindustrins vagga. Bilder: Picturegoer
Marilyn Monroe var en av mina stora idoler från unga år och jag minns att det spekulerades om huruvida hon klättrat i karriären just med hjälp casting couch. På något vis verkade detta vara mer omoraliskt än att studiochefer, producenter och andra pressat henne och andra unga starlets till att lägga sig på sofforna. En maktposition där man ofta omges av unga, vackra kvinnor i jakt på en glamourös filmkarriär kan nog korrumpera både den som sitter bakom skrivbordet och den som närmar sig soffan. Jag har svårt att tänka mig att karriärer i filmindustrin enkom skapas genom strikt efterföljande av moraliska riktlinjer och meritvärdering. Med det inte sagt att övergrepp är något som ska accepteras och självklart bör man arbeta för en bättre kultur.
Jag skrev också #Metoo på min facebookprofil. (Om än efter någon timmes inre kamp med mig själv. Jag är kroniskt allergisk mot kedjebrev och inlägg av typen ”klistra det här som din status annars hatar du svältande barn och en gullig pingvin dör” och jag ogillar flockmentaliteten i dylika kampanjer). Jag har ju blivit utsatt. För lite alla möjliga slags saker faktiskt. Det känner ni som följt mig länge också till. Ett antal situationer som gränsat till våldtäktsförsök, en våldtäkt, ett ofredande (med en man som greppade tag på mig mellan benen i en fullpackad tunnelbanevagn), åtminstone fyra blottare (varav en satt och onanerade naken i en buske utanför finlandsfärjan som jag kom ifrån på morgonen och en annan bara för drygt en vecka sedan på Älvsjö station).
Jag tog dock bort min uppdatering efter att det under en hel tv-kväll med Aktuellt och Kobra knappt talades om annat. #Metoo-kampanjen höll på att glida över och kidnappas av the usual suspects, vars karriärer också fram tills för en vecka och oavsett vad bestått av att skuldbelägga män i största allmänhet för all världens misär. Det som från början var ett sätt att belysa hur vanligt utsatthet för övergrepp ändå är och som verkade vara en genuin gräsrotsrörelse till skillnad från allehanda kampanjer regisserade av framför allt olika identietspolitiska grupperingar började sakteligen övertas av just de sistnämnda. Public service, men även andra, har med illa dold entusiasm naturligtvis frossat #Metoo-kampanjen. För en gångs skull någonting substantiellt att ta på, något som passar den egna diskursen som hand i handske och som redan fått närmast globalt genomslag. Det ska dock inte förnekas att det finns ett nyhetsvärde, särskilt efter att ett antal svenska ”profiler” börjat figurera i sammanhanget.
I den tappning den här sortens frågor behandlas i Sverige är vi nu infösta i den traditionella jargongen om män som onda och förövare och om kvinnor som goda och offer. Svart och vitt. ”Män ska ta ansvar” (kvinnor i vanlig ordning inte). Bloggen Toklandet skrev ett ilsket inlägg om just detta. Många män blir med rätta förtörnade, andra agerar flagellanter och skaffar sig en stund i rampljuset med att spela ut ett ”Reformerat Svin”-kort (undrar om en viss kampsportare snart ska släppa en bok eller annat i den stilen?). Kampanjen har också fått ny fart sedan en del svenska medieprofiler blivit insyltade med å ena sidan agera avslöjare och å andra sidan blivit utpekade. Den senaste i raden tycks vara en chef på SVT: SvD. Detta har i sin tur lett till en debatt om vad som får och bör sägas offentligt. Mårten Schulz påminner här om juridiken kring att sprida komprometterande uppgifter.
Vi lär inte ha hört det sista kring detta än på länge.
- : – : – : –
Lars-Anders Johansson skriver om de svajiga publicistiska besluten som förekommit här: Smedjan
Hej.
I ett försök att klarlägga de bakomliggande grupp-psykologiska mekanismerna bakom det som sker med kampanjen skrev jag följande på bloggen Genusdebatten (och eftersom jag är lat plagierar jag skamlöst mig själv):
”Hej.
Under såväl inkvisitionsprocesser som häxprocesser, samt på möten i olika väckelseförbund och hos bokstavsvänster lär det ha förekommit att personer självmant angav sig som syndare, hädare och kättare mot läran för att undfå nåd och åläggas botgöring.
Socialt sett är beteendet sådant att det ger status inom gruppen. Sextio- och sjuttiotalets socialistiska feministgrupper lät kvinnor inför grupp berätta om övergrepp, något som gav den berättande omedelbar status inom gruppen i egenskap av dels martyr för saken, dels offer för patriarkatet (eller fallokratin) och dels som bevis på lärans giltighet. Att bli gillad av en grupp är en berusande känsla, och ger en ett slags makt. Föga förvånande då att det blev legio att ha en historik av övergrepp att berätta om – och som en konsekvens av detta vidgas begreppet övergrepp till att likställa en våldtäkt med en blick (jämför med den bild av en pyramid som cirkulerade i media när ‘Kungen av Kungsan’ drog ett puerilt skämt för några veckor sedan).
På den vägen blev det nödvändigt för kvinnor i dessa grupper att bära sin historik av övergrepp som ett slags medaljer, och att omtolka alla tänkbara upplevelser i termer av potentiella och/eller faktiska sexuella övergrepp. Då män i dessa grupper inte kan tävla på det viset blir deras strategi för makt över kvinnorna i gruppen istället flagellant-rollen; han är duktig som ägnar sig åt självspäkning via social medier och visar hur han ångrar sina synder och önskar få bli förlöst och renad i lammets blod, jag menar upplyst om sin roll inom patriarkatet (för att slutligen belönas även han med ett slags offerstatus; detta då han ju är en produkt av den negativa mans-normen).
Om övergreppet är faktiskt, inbillat (via självsuggestion), övertolkat eller på annat sätt diskutabelt är egalt för den grupp-psykologiska processen, då människor i grupp skapar sociala sanningar genom att säga och göra lika – och framförallt genom att hata tillsammans.
Vem som är den svenska feminismens motsvarighet till Thomas de Torquemada, och vem som blir Sveriges nye Urban Hjärne återstår att se.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
PS ”Övergrepp” i texten ovan skall inte läsas i juridisk mening utan som ett begrepp vilkets giltighet alltid definieras av den som anför anklagelsen om att ha utsatts för sådant; jfr anklagelser om mjölkning via bjära, att ha hyst borgerliga tankar eller ha känt en önskan efter ett normalt heterosexuellt monogamt parförhållande; allt föregående beroende på respektive gruppering. DS”
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Hej!
Tack, ja, jag tror att såg den kommentaren någonstans, intressant!
Jag har svamlat lite kring detta tema i ett nytt inlägg redan…svammel mest för att en tung förkylning gör mig lite grötig i huvudet.
//Susanna
Jag begriper inte varför helt normala vita medelålders män ska ta ansvar för vad andra vuxna människor gör? Vuxna människor tar vuxna beslut och få då allt ta de vuxna konsekvenserna, oavsett kön. Fan vad könsfixerat allt är!
Sådana charlataner som Camilla Läckberg som har vetat om detta i åratal och hållit käft ska tydligen inte ta sitt ansvar? Eller hon tycker att hon gör det med ett facebook inlägg?!
Kampsportarens berättelse är bara patetisk! Det handlade inte om att han tog på sin flickvän när hon inte ville, utan det handlar om att det förhållandet inte byggde på kärlek och det var dömt att misslyckas från början, det är en slags bitterhet han vill förmedla. Två människor som älskar varandra har inget emot att man tar på varandra och man känner varandra innantill och utantill och vet vad den andra gillar och inte gillar.
Ja, jag har också svårt för könsfixeringen i snart sagt allt. Ett exempel är från igår då Aktuellts lokala nyheter berättade om att KTH fyller 100 år. Det dröjde till 1921 innan kvinnor fick tillträde dit och nu är det ca 30 % kvinnor som studerar där, var det som var intressant att rapportera kring detta. Inte forskningen och undervisningen, inte upptäckter eller framsteg, inte namnkunniga personer eller deras bedrifter, det var könsaspekten i ett givet ”kvinnor förtryckta – män förtryckare”-kontext.
Nej, kollektiv skuldbeläggning hör inte hemma i en rättsstat. Det man möjligen kan avkrävas är att man kan försöka vara en god förebild för framför allt yngre, utöver normala saker som att larma om man blir vittne till övergrepp exempelvis. Varför ansvaret just bara ska landa hos männen är en gåta. Feminismen fortsätter att reproducera tankefiguren (för att använda populära uttryck hos dem själva) om kvinnan som icke myndig och icke förmögen att ta ansvar. Är det bara den grova jargongen i vissa manliga sammanhang som är problemet, eller är det problematiskt med lika grov kvinnlig jargong? Är det sistnämnda återigen bara att ”sparka uppåt”? Det blir mycket problematiskt för jämställdhetsarbetet om man hävdar att kvinnor och andra grupper som vänstern identifierar som förtryckta får bete sig hur som helst (även att komma undan med misshandel, partnermisshandel och övergrepp eftersom det osynliggörs) under täckmanteln ”sparka uppåt”, medan hela det manliga kollektivet krävs på ansvar för vad en minoritet gör. Övergrepp och annat i den genren ska alla i samhället ta ansvar på det sätt de kan för att förhindra och motverka. Ligistkillar, smågangsters och kriminella lider sällan brist på donnor omkring sig, se där en ”struktur” som man lika gärna kan kräva kollektivt ansvar av alla kvinnor för om man är lagd åt det hållet. Det effektivaste sättet för kvinnor att förändra den mycket omtalade mansrollen är väl att sluta premiera vedervärdiga beteenden.
Först gången här, gillar verkligen din blogg!
Tyvärr kan jag inte annat än hålla med dig och Melmac här ovan. Detta gick snabbt från kamp mot sexuella övergrepp till allmän skuldbeläggning av män. Inte för att det är en överraskande utveckling, det verkar ju snarast vara ”par for the course” nuförtiden.
En röd tråd när det gäller kändis- och medievärlden tycks dessutom vara att folk, inklusive den som blivit antastad, håller tyst så länge de själva har något att vinna på det.
Det känns därför extra absurt att man som vanlig strumpnötande man på ett eller annat vis ska bli släpad till skampålen för detta. Några av de fördelar som mäktiga grabbar likt Weinstein trots allt åtnjutit under årtionden har man ju aldrig varit ens i närheten av – men när skulden ska fördelas är folk desto generösare.
En del får det tydligen till och med till att ”jaha, du vill ha beröm för att du (säger att du) inte har sexualtrakasserat kvinnor”.
Nej för tusan! Och inte är jag ”kränkt” heller. Men den som väntar på att jag självmant ska ta på mig skulden för saker jag inte gjort, bara för att upprätthålla någon annans helt vrickade världsbild lär få fortsätta att vänta.
Tack, roligt att höra!
Ja, det är rätt deprimerande att jämställdhetsarbetet totalt domineras av det genusindustriella komplexet som främst är intresserat av sitt navelskåderi, sina karriärer och sin sekterism. Javisst, det är nog sant att både en hel del kvinnor och män inom mediesvängen känt till sakernas tillstånd länge, men inte velat riskera sina karriärer. Varför ansvaret åter bara ska vara männens begriper jag inte.
Pingback: Me too? Not. Eller hur var min del i det hela? | iniskogen