Och högafflarna de viner…

Skärmdump från Resume

Alexander Bard har twittrat ett gäng tweets som självklart fastnar i det puritanska värdegrundsparlamentets trålar. Bard påtalar att även kvinnor ljuger och pekar på att artisten Zara Larsson, känd för sitt manshat, hycklar i och med att hon till övervägande del är beroende av gruppen mäns insatser för att framföra sin misandri. Tweetsen är färgstarka och må provocera en och annan, men anses nu vara en anledning till att Bard ska kickas ut ur juryn för TV4:s program Talang. En Amanda Oxell har identifierat sin chans att få synas en stund i rampljuset. Ett ovanligt rakryggat svar från Lotta Andersson, exekutiv producent för programmet Talang återfinns dock också i artikeln:

”I Sverige har vi yttrandefrihet vilket innebär att man som privatperson har rätt att tycka och tänka vad man vill och man har även rätt att ge uttryck för sina åsikter. Det innefattar även Alexander Bard, även när saker han säger inte stämmer överens med det som vi på TV4 står för. För oss är det viktigt att inte hamna i en situation där vi inte låter personer medverka i våra kanaler grundat på sina åsikter.”

I dessa tider, då högafflarna viner i jakten på snuskhumrar av varierande grand och från varierande tidsepoker, då åsikter förväntas följa en schablon fastställd av högljudda och mäktiga delar av det kulturella -, mediala – och akademiska etablissemangen (eller i förekommande fall de allt mäktigare studentorganisationerna) och där kompetens har blivit entydigt med rätt värdegrund, rätt kön, rätt sexuell läggning, rätt hudfärg och rätt trosuppfattning, har artiklar som denna blivit vardagsmat. Inte sällan leder en sådan här slags ”folkopinion” till missade uppdrag och krympta försörjningsmöjligheter. Du skall icke svära i värdegrundskyrkan.

En invändning jag läste i ett kommentarsfält gick ut på att även Kakan Hermansson fått en del kritik och blivit ifrågasatt på olika positioner och inom olika uppdrag. Jag känner mig nödgad att bemöta detta, då jag kritiserat nämnda Kakan både på bloggen och i ett öppet brev till chefredaktören för svenska ELLE.

Kakan har byggt upp sitt varumärke som en frisk fläkt, som en feminist, som någon som står för den rätta värdegrunden, för jämställdhet och för feminism (samma sak egentligen enligt vissas uppfattning förstås). Om en person med detta uttalade varumärke kläcker ur sig saker som ”Män är som utvecklingsstörda barn” eller ”Kom ihåg, a.c.a.b.”, blir det en något annorlunda sits än om Bard, som genom hela sin karriär agerat kärringen mot strömmen och gossen ruda, gör uttalanden i provokativ anda. Bard har aldrig byggt upp ett varumärke på att stå för de ”rätta värderingarna” eller på att vara någon slags förkämpe för det korrekta och moraliska. Han har heller aldrig anlitats för att representera just sådana värden.

Jag har inget emot färgstarka personer och åsikter, tvärtom, med då ska de här personerna och åsikterna spegla en mångfald. (OBS! Om du är universitetsstudent: inte den där gängse sorten där olika kulörer och kön etc räknas, utan en mångfald i åsikter och perspektiv. Repetera: åsikter och perspektiv.) I den svenska, mediala verkligheten är det enbart tillåtet med färgstarka åsikter om de kommer från vänster.

I artikeln låtsas skribenten också som att kvinnohat i media är något vanligt förekommande. Jag skulle vilja se ett exempel. Ja, det räcker med ett exempel. Den enda grupp som det de senaste decennierna har varit fritt och påbjudet att sparka på är män. Framför allt vita, medelålders och heterosexuella (OBS! är du universitetsstudent: cis).