För någon vecka sedan besökte vår sedvanliga kulturgängardelegation Nationalmuseum och utställningen med John Singer Sargent.
Ljusgården där restaurang Atrium tidigare huserade.
Till John Singer Sargent!
I första salen var utrymmet delat av en delvist spegelklädd vägg med utskurna ”fönster”. Besökarnas egna spegelbilder beblandades på så vis med porträtten och andra besökare genom gluggarna. Effekten var både lite spännande men också något rörig. Sargents porträttkonst är förstås fenomenal, med tydliga influenser från impressionismen. Vissa målningar hade en väldigt speciell placering av motiven, nästan som dåligt komponerade familjefoton där någon hamnar med halva ansiktet utanför.
Anders Zorn och Albert Edelfeldt fanns med på ett hörn;
Självklart kan vi inte ha en hel, stor utställning utan minsta gnutta könspolitik. Bredvid en sal med porträtt på kompetenta och driftiga kvinnor fanns två små skrubb med nakna mansporträtt.
Fantastiskt trevlig dag och fantastiskt trevligt att Nationalmuseum äntligen har öppnat igen. Kulturgängartroppen var sammantaget mycket belåten med besöket. För egen del föredrar jag dock något mera avskilda toalettutrymmen. Inte helt trevligt att stå och pudra sig samt måla på läppstift inför publik.
Sargent! (Eller Singer Sargent?) Ett namn till och med jag kände igen!
Ytterligare ett exempel på hur idogt arbete som ger resultat, precis som med Da Vinci och Bach.
10 % inspiration and 90 % perspiration…
Precis!
Och han ignorerades väl dels därför av samtida kritiker eftersom han inte var ”fin” nog?
Hade en fundering om jämförelse med Carl Larssons stil, men som fullständigt okunnig får jag läsa på lite mer först.
Porträttkonst i den här genren var väl inte just ”fint nog” för den tidens konstkritiker, precis som nu. Avbildandet står inte särskilt högt i kurs.