Foto: Scanpix
I SvD beklagar journalisten Frida Svensson sig, med hjälp av Maria Arnholm, över att det är för få kvinnliga börs-vd:ar:
”Bara fem procent av börsnoterade företag har en kvinnlig vd. Sveriges företagsklimat är långt i från jämställt och jämställdhetsminister Maria Arnholm säger att utvecklingen står still. En ny undersökning visar att kvinnor som vill bli chefer efterlyser ett flexiblare arbetsklimat.”
Tidningarna Chef och Amelia har gjort undersökningen, som beskrivs på följande sätt i en faktaruta:
”566 kvinnliga chefer svarade på undersökningen, som genomfördes med webbverktyget Survey Monkey i juni 2013. Under mötet presenterades siffror om det svenska företagsklimatet. Uppgifterna kommer i första hand från Statistiska centralbyråns uppgifter från 2012 i rapporten Lathund för jämställdhet. Uppgifterna om antalet kvinnor i ledningsgrupp kommer från Chefs egen undersökning från 2011.”
Hur man nu utläser vad kvinnor som vill bli chefer har för preferenser från att fråga ett gäng kvinnor som är chefer.
”Under ett frukostmöte på fredagen presenterade tidningen Chef tillsammans med tidningen Amelia en undersökning med ett tydligt, men inte överraskande resultat: få kvinnor är chefer. Enligt undersökningen beror det på att möjligheten att jobba hemifrån minskar, den personliga utvecklingsplanen uteblir samt att chefsskapet innebär för många utlandsresor.”
Få kvinnor är chefer. Gäller detta de börsnoterade företagen som nämndes i ingressen? I så fall ligger nog förklaringen i att det kvinnliga företagandet ligger i främst småföretag som inte är börsnoterade. I det här inlägget skriver jag mer om kvinnor och företagande.
Nästa del, att man prioriterar möjlighet att jobba hemifrån, ha en personlig utvecklingsplan och färre utlandsresor beskriver med andra ord vad de aktuella kvinnorna prioriterar. De har alltså valt att jobba med sina aktuella arbetsuppgifter baserat på faktorer som dessa. De aktuella exemplen tyder dessutom på att kvinnorna i undersökningen prioriterar familjeliv och hälsa före karriär. Vad blir då slutsatsen för de 50/50-insnöade jämställdhetsfantasterna (som menar att jämställdhet är att män och kvinnor fördelar sig på ett särskilt sätt, inte att de har möjlighet att välja sina liv)? Självfallet att chefsjobben ska ändras.
”– Resultatet som undersökningen visar är ett problem. Vi vill se fler kvinnor i toppen och det är märkligt att män fortfarande får högre lön för samma arbete som kvinnor, säger Amelias chefredaktör Åsa Lundegård.”
Jag skulle gärna vilja se hur män får högre lön för samma arbete.
”75 procent av ledningsgrupperna i svenska företag består av män. Och siffrornas dystra budskap har varit desamma under lång tid – enligt jämställdhetsminister Maria Arnholm har de orättvisa lönerna varit ett faktum i 30 år.”
Återigen: var finns underlag för de sk orättvisa lönerna?
”Tidningen Chefs undersökning visar att kvinnor som blir chefer vill ha en personlig utvecklingsplan, en mentor och stor möjlighet att jobba hemifrån. 32 procent av de 566 tillfrågade berättade att de vid ett tillfälle tackat nej till chefsjobb.
– Många unga kvinnor säger att det inte är värt att vara chef och det gör mig ledsen att se, säger Johanna Ferlin, Sverige-vd för det globala utbildningsföretaget Hyper Island.”
Tydligare kan det väl inte sägas: kvinnor i genomsnitt prioriterar annorlunda än män i genomsnitt. Det här kolliderar med 50/50-utopin. Är det då fel på människors prioriteringar eller är det fel på utopin?
”Vägen till ett chefsjobb kan vara lång och krokig, vilket också kan vara avskräckande.”
Hur man ska råda bot på att de mest attraktiva positionerna i vilka sammanhang som helst är svåruppnåeliga skulle jag gärna vilja veta? Förbjuda konkurrens om chefspositioner…? Eeeh…?
Arnholm har dock det entydiga svaret på varför ”utvecklingen går så långsamt”:
”– Könsroller är väldigt sega strukturer. När man rekryterar till maktpositioner inom ett mansdominerat företag väljs personer som man känner igen sig i. Då förstärks den manliga dominansen ytterligare.”
Båda dessa faktorer spelar sannolikt en roll i sammanhanget, men Arnholm och de inblandade väljer att helt blunda för vad som ligger serverat på ett silverfat: kvinnornas preferenser. De må formas av både biologiska faktorer och en socialisering, men det kommer att föreligga en genomsnittlig skillnad i preferenser mellan gruppen män och gruppen kvinnor oavsett hur socialiseringen ser ut. Men för regeringen i form av Arnholm existerar ingen sådan skillnad, i hennes värld har kvinnor och män exakt samma preferenser:
”Vad gör regeringen för att skapa ett jämställt företagsklimat i landet?
– I de företag som regeringen äger har vi under ett antal år i ett ganska högt tempo sett till att vi har hälften kvinnor i alla våra styrelser och drygt 30 procent i alla våra ledningsgrupper. Så vi föregår med gott exempel.”
Med andra ord har en hel del män könsdiskriminerats i de statliga bolagen (eftersom det med all sannolikhet har varit fler män med samma kvalifikationer som aspirerat på positionerna). Extra upprörande eftersom de är just bolag ”ägda av oss alla” i form av skattebetalare. Könsdiskriminering blir jämställdhet, i den nya, sköna socialkonstruktivistiska världen.
Det här är ju så dumt så att man baxnar:
”I de företag som regeringen äger”
OK, ska vi ta det en gång till:
”I de företag som regeringen äger”
va?
”I de företag som regeringen äger”
Skolkade du samhällskunskapen i grundskolan?
”I de företag som regeringen äger”
Menar du allvar?
”I de företag som regeringen äger”
Jaha. Man behöver tydligen inte ens lärt sig grundskolans samhällskunskap för att bli minister.
”I de företag som regeringen äger”
”I de företag som regeringen äger”
Ärligt talat, när man ser sådana uttalanden från en MINISTER, så kan man ju inte på något vis tro att kvinnor blir diskriminerade i politikan, eller arbetsvlivet i örvrigt.
”I de företag som regeringen äger”
Haha…tack för påpekandet. Jag missade visst att slå ner på den pärlan också. :)
Det är så dumt att man blir generad….
Nyamko Sabuni, kom tillbaks!!!
Jag är beredd att säga detsamma.
Visst kan ”vi är vana att ha män som chefer” vara en negativ faktor för de kvinnor som vill dit. Men Sverige har i den här frågan, liksom i många andra, fastnat i ett absurt ”det-finns-bara-en-förklaring-på-saker-och-ting-för-annars-blir-det-för-jobbigt-att-debattera”-tänk.
Nu nämner artikeln att kvinnor har annorlunda preferenser, med den underliga slutsatsen att VD-jobbet ska ändras. Av alla människor som söker vilket jobb som helst kommer en grupp inte att passa för det – ska jobbet förändras då för deras skull? Fast då kommer det inte att matcha någon annan grupp, vad är vitsen?
Jag har även hört argumentet att OM män är bättre på att löneförhandla än kvinnor, ska kvinnorna kompenseras för det. När jag undrade om detta gällde även för enskilda personer som är dåliga löneförhandlare blev det tyst. Det gäller alltså speciella regler för kön, där helt plötsligt principen om meritokrati inte riktigt gäller.
Jag kan som sagt köpa att kvinnor eller män kan vara i underläge om de är i minoritet för ett yrke, men att sträva mot 50/50 med ad-hoc-antagandet att män och kvinnor ”egentligen” vill göra precis samma saker på samma sätt och i samma utsträckning är en av de stora ”samhällslögnerna” idag.
Sedan kan jag absolut tänka mig att yrken förändras över tid, så att de eventuellt passar bättre för det ena eller andra könet, men den utvecklingen ska inte styras av politiska beslut.
Ofta läser man även om hur kvinnor skulle vara ”bättre” på styrelsejobb… jaha, det kanske de är i något sammanhang, men hela poängen var ju 50/50 oavsett vem som är ”bäst”, vilket gör argumentet till komplett nonsens.
Javisst. Vid rekryteringar kan det förstås vara bra att vidga sina vyer, men situationen blir absurd om man ska kräva 50/50 och framför allt i vilken bransch som helst. Olika perspektiv kan nog vara bra i syrelsearbete, men där vet jag inte om olika kön från samma ankdamm gör så stor skillnad.
Undersökningarna visar att kvinnor inte vill ta på sig chefsjobb under rådande omständigheter. Dv.s att man måste prioritera jobbet framför sin egen bekvämlighet-
Trots det fortsätter Maria Arnholm att klaga på att det inte finns tillräckligt med kvinnor i chefsposition.
Enligt mig handlar det då om att kvinorna får köpa de manliga spelreglerna, de får övertyga männen om att de har fel eller de får starta egna företag där de kan prioritera annat än att vara chef men ändå kan vara chef.
Tror inte att något av detta kommer hända.Om du vill vara chef så måste det jobbet vara din första prioritet.Annars skall du inte vara chef.
Ja, så är det ju. Det finns alltid någon som är beredd att chefa på de villkoren som ges.
Lysande pulverisering av artikeln. Vad är det med dessa feminister och skillnader i lön? Antingen så klarar de inte att läsa statistik eller så förstår de inte skillnaden mellan orden tjänar och lön. Ibland funderar jag på om det är en medveten taktik. Att ständigt upprepa samma faktaoid. De flesta människor är inte tillräckligt insatta och då kan de lätt vinnas med i kampen för deras politiska mål. Är det så, så är de ju direkt oärliga och måste man vara oärlig för att vinna så pekar det ju på hur svag i grunden den egna ideologin faktiskt är.
De tidigare jämställdhetsministrarna har varit riktiga stolpskott men den här verkar spela i en egen division. Ett riktigt paket laddat med faktoider, floskler och fanatism.
Vill också säga att jag har noterat att feministerna nogsamt undviker dig och det tror jag har att göra med att din argumentering är för vass för dem. Du är därmed en farlig motståndare.
Tack! Nog är det en taktik alltid. Tjatar man tillräckligt så blir det sant och det verkar som att man lyckats övertyga en hel del människor.
Jag har haft en och annan feminist här, dock inte särskilt ofta. Jag minns särskilt maratondrabbningen med Noboytoy. Den utvecklade sig till en riktigt tungrodd match med ett gäng ämnen parallellt och jag klarade väl mig sisådär hyfsat. :)
Pingback: Uppdrag Gransknings viktiga ansats i “Processen” kommer till korta | Kimhza Bremers Bodega
Hur många kan tänka sig att rösta på FP vid nästa val?
Och ni har aldrig ens funderat på om det som anses ”manligt” i fråga om prioriteringar av familj, jobb, värderingar etc verkligen MÅSTE vara måttstocken i detta samhälle?
Jag ser stagnering. Bakåtsträvande.
feminister är fenomenala på att sätta ”det som är manligt” som norm. När hörde du senast en feminist uppvärdera (traditionellt kvinnliga) sysslor som att ta hand om sina barn, matlagning, sömnad, städning etc (för mänskligt liv livsnödvändiga kunskaper)? Det enda feminister talar om att kvinnor ska in på mansdominerade områden (vilket jag inte ser som fel i sig, alla ska få syssla med de de vill och är kapabla till).